Dömd till döden för skrift med kritik av Karl XIV Johan.

Införd i NLT Jan 2001

En lag om tryckfrihet stiftades i Sverige redan 1776 och en sådan anses nu självklar i de flesta länder. Så har det inte alltid varit, bekant från svensk historia är den s k indragningsmakten. Genom den fick kung och regering rätt att dra in utgivningstillståndet för tidningar som ansågs otillbörligt ha kritiserat överheten. Lars Johan Hierta, som grundade Aftonbladet 1830, drabbades hårt av indragningsmakten när hans tidning förbjöds att komma ut. Men Hierta fann på råd, han bytte namn på tidningen, anställde en ny ansvarig utgivare, återupptog utgivningen och kringgick på så sätt lagen. Först kom Det nya Aftonbladet, sedan Det andra Aftonbladet och så fortsatte det. Men när Det tjugondefjerde Aftonbladet lämnat tryckpressen kapitulerade Karl XIV Johan och Aftonbladet fick fortsätta att mästra kung och regering och kräva liberala reformer.

I dagarna firas 200-årsminnet av Lars Johan Hiertas födelse. Hans renoverade och upputsade staty i Stockholm har återinvigts av statsminister Göran Persson och Hierta är med all rätt känd och erkänd som en framgångsrik liberal tidningsman och försvarare av det fria ordet. Han var dock inte ensam om detta, en annan tidningsman höll på att råka riktigt illa ut på grund av sin kritik av kungens s k allenastyrande. Han hette Anders Lindeberg och blev dömd till döden på grund av en skrift som ansågs innehålla en s k majestätsförbrytelse och för detta fanns bara ett straff, nämligen döden.

Kapten i Skaraborgs regemente.

Anders Lindeberg hade tjänstgjort som officer i Finska kriget 1809 och också luktat krutrök under kronprins Karl Johans fälttåg i Tyskland och i Norge. Han tillhörde Skaraborgs regemente men ledsnade efter krigen på det fredliga exercerandet och fick avsked med kaptens rang. Han var först en stor beundrare av Karl Johan och försvarade honom länge i tidningsartiklar; för detta fick han i flera år uppbära kunglig pension.

Senare bytte emellertid Lindeberg sida, han övergick till oppositionen och medverkade i Aftonbladet med kritiska synpunkter på det kungliga, konservativa styrelsesättet. Han författade också teaterpjäser och ville starta en egen teater; detta var dock omöjligt därför att Kungl Teatern slog vakt om sitt privilegium och ville inte veta av konkurrens. Dessutom var de styrande rädda för den samhällskritik som kunde framföras från scenen.

Dömd till döden för majestätsförbrytelse.

När Anders Lindebergs teaterplaner i flera år hindrats av höga vederbörande så rann sinnet på honom. I en pamflett skrev han bl a att kungen genom sitt teatermonopol var påverkad av privata vinstintressen. I vredesmod och revolutionärt patos påminde han också om att en svensk kung 1809 störtats från sin tron för att han illa vårdat sitt lands intressen; detta kunde hända igen. Till yttermera visso anmälde han kungen till Justitieombudsmannen för att teatermonopolet innebar olaglig beskattning av allmänheten.

Detta gick nu inte an, kungen blev rasande och Lindeberg åtalades för, som det hette, lasteligt tal mot konungen och majestätsförbrytelse. Det hjälpte inte att Lindeberg påstod att han med sin kritik inte åsyftat kungen personligen utan enbart regeringen.

Rättegången fördes inför Svea hovrätt och Lindeberg hade brett folkligt stöd. När han fördes från häktet till rätten stod tusentals stockholmare med blottade huvuden för att visa sin respekt för den modige oppositionsmannen. Det hjälpte nu inte, Lindeberg dömdes till döden genom halshuggning och Högsta domstolen fastställde obevekligt hovrättens dom.

Regeringen hade dock inga som helst planer på att förvandla Lindeberg till ett slags martyr för oppositionen. För den skull mildrades av nåd straffet omedelbart till tre års fängelse.

Begär att bli halshuggen.

Men nu inträffade det märkliga – Lindeberg vägrade att ta emot nåd. Hans huvud skulle, förklarade han, bli till större nytta om det föll för bilan än om det satt på hans axlar. Halshuggas det skulle han – det var hans medborgerliga rätt, och den höll han styvt på. Han uttryckte också en önskan om att bli avrättad på sin födelsedag den 18 november. Alla var nu övertygade om att Lindebergs huvud skulle falla på schavotten och många radikaler gladde sig. De skulle få sin martyr; snart helgonförklarad som en tryckfrihetens apostel. En oppositionsman, bokhandlare Pär Götrek, kom rusande in till Lindeberg i fängelset och utropade i hänförelse: – Det är rätt kapten! Ingen nåd, nej låt dem ta huvudet – det gör så gott, så gott!

Regeringen började få allt mera kalla fötter. Hela historien började bli otrevlig och pinsam. Om fången åtminstone hade vett att rymma! Fängelsets dörr lämnades i flera veckor öppen; men nej. Fången satt envist kvar där han satt. Det hjälpte inte ens med skrämseltaktik; fängelseprästen som skickades in i cellen för att ge sken av att bereda den livdömde för döden mottogs med glädje och som en befriare. Inget verkade kunna ändra Lindebergs föresats.

Till slut hittade regeringen en av alla lätt genomskådad utväg; för att fira 24-årsdagen av Karl Johans landstigning i Helsingborg beviljades allmän amnesti för politiska förbrytare, d v s ett beslut skräddarsytt för Lindeberg. Denne fick reda på amnestin under en promenad på fängelsegården och godkände det naturligtvis inte. Men fängelsets dörrar hade stängts och han förmådde inte beveka fångvaktarna att öppna dem, han var utelåst och tvingades söka sig en annan bostad.

Teaterman.

Efter sin benådning och snöpliga sorti ur fängelset blev Lindeberg en framstående teaterman. Han fick dock inte tillstånd att starta en egen teater, men lät ändå bygga en. Den uppfördes 1842 vid Kungsträdgården och vid invigningen var det stort jubel och festglädje. Lindeberg hyllades av hela det oppositionella Sverige som en segrare. Hans teater kallades Nya Teatern men efter några år med dålig ekonomi inköptes den av staten; den kom då att kallas ”Dramatiska teatern” och var nationalscen ända till 1907, då den nya palatslika byggnaden vid Nybroplan uppfördes.

En av Lindebergs beundrare hade 1859 låtit sätta upp hans porträtt på en valvbåge över Nya Teaterns scen. När Dramaten sedan blivit statsegendom, var det en beskäftig hovman som för Karl XV påpekade att där satt ett porträtt av en majestätsförbrytare. Kungen förklarade dock storsint att honom gjorde det detsamma och tillade att gubben gott kunde få sitta kvar.

Tiderna hade ändrats.

Trots de farsartade inslagen i åtalet och domen mot Anders Lindeberg har han haft stor betydelse både för det fria ordet och för svensk teater. Därför är inte det helt rättvist vad Carl Jonas Love Almqvist sa om honom: -Sedan han gick miste om att halshuggas, har han förlorat all betydelse.