När kung Adolf Fredrik och drottning Lovisa Ulrika sommaren 1754 närmade sig Enebackens gästgiveri i Holmestad hörde de på långt håll ett mångstämmigt bräkande. Då de tittade ut bakom vagnens gardiner fick de se en smått fantastisk syn. Främst står en man i medelålder, klädd som en adelsman, elegant bugande och denne igenkänner de kungliga som Jonas Alströmer; industrigrundaren från Alingsås. Bakom honom syns ett hav av 400 bräkande och skuttande får och mitt ibland dem angoragetter och herdar klädda i färggranna uniformer.
Lite vid sidan stod också en turk, åtminstone var det en man i turkiska kläder, med pösiga byxor, fez och snabelskor; det hela verkade välarrangerat och intresseväckande.
Kungaparet kliver ur kaleschen och åhör Alströmers högstämda tal, i vilket han prisar sina fårs fina ull och demonstrerar angoragetternas silkesmjuka hår; detta, upplyser han, kunde användas till finare plagg och det mjuka garnet kallades mohair.
Adolf Fredrik lyssnar nådigt och nickar välvilligt medan drottningen likt en herdinna vänslas med några lamm. Kungaparet går sedan in till gästgivaren i Enebacken som utan tvivel dukat fram det bäst huset förmådde.
PR-man
Jonas Alströmer hade i Holmestad gjort en av sina vanliga PR-insatser, denna gång för sin fåravel, som låg honom varmt om hjärtat men också krävde en del kapital. Alströmers olika verksamheter gick sällan med vinst utan fick drivas med statsbidrag och olika slag av premier. Med åren hade han därför uppnått en viss skicklighet i att utverka anslag till sina olika projekt och han hade ofta och länge de styrandes öra.
I Sverige rådde vid denna tid den uppfattningen att all import var av ondo, medan däremot export skulle premieras; denna politik kallas merkantilism. Alla Alströmers projekt kunde kallas merkantilistiska och det var därför lätt att få stöd från de hattar och mössor, som under olika perioder hade majoritet i riksdagen.
De flesta svenskar känner i dag till Alströmers industrier i Alingsås och att det var han som införde potatisen i Sverige; detta har inpräntats i generationer av skolelever. Nyare forskning vill hellre framhäva hans insats för fåraveln i Sverige. Det hävdas att hans industrier var dagsländor som fick läggas ned när bidragen upphörde och att potatisodlingen blev allmän först långt efter Alströmers död.
Fåravel.
De svenska fåren av lantras gav grov ull och Alströmer verkade för den skull för import av får som gav mjukare och finare ull. Allmogen ville dock ofta ha grövre ull, de hemvävda vadmalstygerna stod bättre mot både väta och slitage. Alströmer propagerade dock skickligt för sina utländska får. De första köptes från England 1715, spanska merinofår importeras 1723 och marockanska får 1753. Dessutom infördes fettsvansfår från Persien lite senare.
För att på ett rationellt sätt kunna bedriva sin expanderande fåravel fick Alströmer 1728 arrendera Höjentorps gård av kronan och det var därifrån hjorden med de 400 fåren drivits när han uppvaktade kungen i Holmestad.
Angoragetter.
De angoragetter som visades upp vid Enebacken för imponerade kungligheter och en häpen allmoge har sin egen historia. Alströmer hade hört talas om ”kamelhårsbockar”, som skulle finnas i Turkiet. Han skickade därför dit en av sina medhjälpare, Magnus Björling, och denne hittade djuren ifråga, som naturligtvis var angoragetter. Han fann dem i trakten av Ankara och forslade dem i korgar på kamelryggar närmare 80 mil till närmaste hamnstad. Av de sex som lastades levde bara två vid ankomsten till Göteborg. ”Men tack och lov var de av olika kön” skriver Alströmer.
Angoragetterna skulle paras med getter av svensk lantras, men projektet blev aldrig lyckat; det kan nog kallas ett av Alströmers mera misslyckade merkantilistiska försök.
Sveriges första lantbruksinstitut
På Höjentorp tog Alströmer emot elever och dessa skulle sedan spridas ut över landet tillsammans med sina kunskaper. De fick naturligtvis utbildning i fårskötsel men också en grundlig kurs i Alingsås för att lära sig ullhantering, vävning och färgning. Dessutom skulle de var och en på sin ort propagera för potatis-, tobaks- och humleodling och leta efter färggräs lämpliga att färga ull med.
Alströmer lyckades också skaffa fram pengar till ”provincialschäfrar” , ett slags fårkonsulenter. Dessa kom att verka i nästan varje län och avvecklades först 1871. Flera stamschäferier inrättades också runt om i landet med avelsbaggar, stamböcker och korsningsförsök och självfallet tog man där också emot intresserade elever.
Med fog kan det påstås att Sveriges första lantbruksinstitut grundades på Höjentorp av Alströmer,det hade visserligen stark inriktining på fåravel men hade också växtodling och jordbrukslära på schemat.
Alströmer känd i Australien.
Den svenska fåravels låg verkligen Alströmer varmt om hjärtat och hans insatser där blev nog hans mest betydelsefulla, potatisen och manufakturerna i Alingsås i all ära. Det är faktiskt så att fårfarmare i Australein och på Nya Zealand, och de bör veta vad de talar om, med respekt nämner Jonas Alströmers insatser inom europeisk fåravel. Nya världens får härstammar ju från Europa och kan delvis vara resultat av Alströmers merkantilistiska korsningsförsök för att fram finulliga får i Sverige.
Mer om Jonas Alströmer kan man läsa i en bok av Karl-Henrik Sunesson: Jonas Alströmer och hans verk.