Källbystudent halshuggen.
Införd i NLT 1995
Hade Nya Lidköpingstidningen funnits för 220 år sedan hade säkerligen ett mord begånget den 22 feb. i det fjärran Västmanland uppmärksammats. Mördaren var nämligen studenten och prästsonen från Källby, Christian Scherping. Denne fick sedermera sina gärningars lön; en disig oktobermorgon 1778 gick han tillsammans med fångprästen genom täta åskådarmassor för att halshuggas på Svinskogens avrättningsplats mellan Köping och Västerås. Rannsakningen i Kolbäcks tingshus hade sannolikt varit både opartisk och rättvis men bevisen var ovedersägliga och Scherping hade erkänt. Straffet kunde enligt dåtida hårda lagar bara bli ett, nämligen huvudets skiljande från kroppen medelst svärd.
Hur den dömde reagerade på galgbacken vet man inte, någon äventyrlig räddning i sista sekunden ägde dock inte rum utan bödeln verkställde domen med ett, som man hoppas, raskt hugg. Därefter klöv han kroppen med stor yrkesskicklighet och satte upp delarna på pålar, mördaren till straff och andra till varning. Det var detta som kallades stegling och brukades fram till 1800-talets början.
Kvinnan av börd och mannen av folket.
En dåtida brottsplatsutredare hade haft en lätt uppgift med att finna liket, mördaren, motivet och mordvapnet. Den mördade var majoren och riddaren Magnus von Brömssen och gärningsmannen Christian Scherping hade varit anställd hos majoren som informator för dennes bägge söner. Det fanns emellertid också en dotter i huset ,nämligen den vackra Beata Sofia och det bar sig naturligtvis inte bättre, än att adelsfröken och den unge informatorn tittade varandra för djupt i ögonen. Detta gick inte an. En fattig student, som enligt tidens sed var tvungen att försörja sig som informator för att bekosta sina studier vid Universitet i Uppsala, var inget lämpligt parti för en fin fröken. Hon skulle naturligtvis gifta sig med en jämlike och inte sänka sig under sitt stånd. Det var tidens och också hennes föräldrars bestämda åsikt. Vad Beata ansåg var av föga vikt; vem hon skulle gifta sig med var det enbart föräldrarna som bestämde. Och de tålde ingen opposition.
Christian Scherping var 1778 25 år och Beata 22, tydligen hade de fattat tycke för varandra, träffats i smyg och länge lyckats hålla sin kärlek hemlig. Detta hade inte hållit i längden, någon hade kommit hemligheten på spåren; möjligen kan datum för mordet ge en ledtråd. Det ägde rum den 22 februari och Beata hade firat sin födelsedag dagen innan. Kanske hade då Christian tagit mod till sig och begärt Beatas hand av den barske majoren, möjligen ansåg han födelsedagen som ett lämpligt tillfälle. Hur som helst, vetskapen om de ungas kärlek gjorde majoren rasande och han avskedade informatorn med omedelbar verkan. Denne fick order att genast packa och göra sig klar för avfärd tidigt följande morgon. Ett bestämdare avslag torde få friare ha fått.
Mordet.
Det som sedan hände kan kanske med en smula fantasi rekonstrueras. Den unge informatorn hade troligen en pistol på sitt rum, annars var det lätt att i huset leta upp flera stycken. Det misslyckade frieriet hade gjort Christian desperat. I nattens timmar laddar han omsorgsfullt pistolen och planerar en gruvlig hämnd.
Han ser ingen framtid för sig utan sin älskade, han är likgiltig för sitt eget öde, men ett förtärande hat mot majoren, svärfadern in spe, bränner i honom. Han har mist förmågan att tänka klart, bara tanken på att skada majoren känns viktig. Allt annat är ointressant.
När gryningsljuset skymtar är Christian redan klädd, natten har varit sömnlös och han har sin plan klar. Packningen av de få tillhörigheterna har inte tagit lång tid, han har provsiktat med pistolen och den är skjutklar. När det kallas till frukost i majorsbostället går han långsamt nedför trappan, han hälsar förstrött på majorskan och på sina lärjungar. Beata har ännu inte visat sig, gårdagens händelse har säkert gett henne huvudvärk och rödgråtna ögon, hon vill inte visa sig. Pistolen har informatorn gömt i kläderna och plötsligt när den bistre majoren visar sig höjs en pistol och ett skott smäller. Trots sin upprörda sinnesstämning har Christian siktat bra, skottet tar i huvudet och döden torde ha inträffat omedelbart.
För familjen von Brömssen var chocken svår, någonting hade hänt, ingen fattade vad, men sedan började allt bli uppenbart. Majorskan grät, sönerna svor men övermannade raskt mördaren Beata kom nedrusande för att omedelbart svimma vid åsynen av den blodige fadern. Bud gick till länsman som kom i karriär och efter ett inledande förhör tog med sig gärningsmannen i kärra till häktet i Kolbäck. Där skulle också rättegången äga rum. Den dröjde dock av någon anledning, bevisen var ju klara, vittnen fanns och mördaren hade erkänt. Efter ett drygt halvår ägde den dock rum och domen blev den väntade, halshuggning följt av stegling.
Prosten Scherping.
Det fanns säkert de i Lidköping och Skara med omnejd som muttrade något om att mördaren ärvt något av sin fars sinnelag och de hade kanske inte helt orätt. Fadern, Jakob Scherping, saknade förvisso inte begåvning, efter studier i Uppsala hade han prästvigts och verkat i Stockholm både som präst och lärare. När han sedan sökte sig till hembygden blev han utnämnd till kyrkoherde och prost i Källby. Både i Uppsala, Stockholm och Källby studerade han flitigt, han var mycket språkbegåvad. Han gav ut en rad böcker, inte bara på svenska utan även på hebreiska, grekiska, latin och tyska och han var också en begåvad poet. Ofta anlitades han som skald vid olika slag av högtidligheter, som dåförtiden var otänkbara utan en längre dikt.
Var prosten Scherping känd för sin stora lärdom så var han också bekant för sitt trätlystna sinne. Det sägs att han blivit prost för att fås att iaktta vanlig hövlighet och själv lär han ha sagt: -Andra bliva prostar för pengar, jag har blivit det för slängar. I en tid då man kunde köpa sig olika prästämbeten, hade man tydligen försökt att sätta munkavel på kyrkoherden i Källby genom att utnämna honom till prost. Det misslyckades, från prästgården i Källby kom i tal och skrift vanvördiga uttalanden om det mesta mellan himmel och jord. Vid flera tillfällen dömdes Jakob Scherping till avbön och kännbara böter. Men det hjälpte föga. När han en gång hämtats av länsman för att föras till Brunsbo och be biskopen om ursäkt så passade han på att smita hem medan länsman anmälde hans ankomst för Hans Högvördighet. Scherping fick hämtas en gång till och då blev ursäkten framförd om än motvilligt.
Jakob Scherping sökte 1751 tjänsten som teologie lektor vid Skara Gymnasium. Konsistoriet, som skulle yttra sig över de sökande sade om prosten att han förvisso genom sina arbeten var tjänlig till sysslan men, ”att hans uppförande är allom bekant och hans trätosamhet hos alla rättsinniga gjort honom förhatlig”. Scherping blev inte utnämnd och kanske var det lika bra det, sämjan och arbetsron vid gymnasiet hade säkert blivit lidande, där fanns det rika möjligheter att stöta sig med lärjungar, kollegor, målsmän och rektorer.
Säkert hade studenten Christian Scherping ärvt en del av faderns häftiga och grälsjuka sinne, kanske var det rent av detta som kom att utlösa dådet mot major von Brömssen. Otroligt verkar det inte.
Följder.
Ofta är det ju så att en händelse inte bara påverkar de närmast inblandade utan många människor kan oförskyllt drabbas. Mordet i Västmanland fick tragisk utgång för majoren och informatorn, det är ställt utom allt tvivel, bägge fick en våldsam död. Andra fick leva längre men under tragiska förhållanden.
Beata von Brömssen gjorde aldrig något gott parti, hon dog ogift och kunde aldrig glömma sin ungdomskärlek.
Christian Scherping hade 13 syskon, en syster slutade sina dagar på hospital, hennes nerver tålde kanske inte påfrestningen att ha en bror som var mördare och allt tissel och tassel om mordet. Ett annat syskon var Klas Scherping som 1775 blivit vice borgmästare i Lidköping och 1778 fått över 500 röster vid borgmästarevalet; detta borde normalt räckt till utnämningen men så blev inte fallet. Det verkar alldeles klart att dådet i Västmanland påverkade valet. De goda lidköpingsborna ville inte ha en borgmästare som hade en mördare till bror. Klas Scherping måste flytta och gömma sig i anonymitetens Stockholm, där han dör olycklig, ett offer för grämelse och brända drycker.
Skottet mot majoren kom att påverka många människors livsöden, men det kan man knappast begära att Christian Scherping skulle inse och ta hänsyn till tidigt på morgonen den 22 februari 1778.