Införd i NLT 1999-05-17
August Strindberg verkar alltid vara en aktuell författare, i år uppmärksammas till exempel 150-årsminnet av hans födelse. Strindberg är mest känd som en utmärkt skildrare av Stockholm och Stockholms skärgård, men 1890 gjorde han en avstickare till Västergötland är att skildra detta landskaps natur och sevärdheter.
Strindberg hade nyss skilts från Siri von Essen och mådde psykiskt dåligt. Som medicin hade han ordinerat sig själv arbete och närmast stod en bred skildring av Sveriges folk och natur på programmet. Resor skulle naturligtvis ingå i projektet och olika bokförläggare och ”Skånes grefvar och Göteborgs magnater” hade välvilligt lovat stödja Strindberg med pengar.
I september 1890 börjar Strindberg sina resor, men någon lyxturist blir han inte, han lider brist på både skor, kläder och pengar och han får ta sig fram till fots, per tredjeklassjärnväg eller på skakiga gästgivarskjutsar. I brev från resan skriver han att han är trött, smutsig och att kläderna ruttnade av svett.
FICKTJUVAR OCH BROTT
Första kontakten med Västergötland verkar Strindberg ha fått i Falköping men fortsätter sedan till Göteborg för att därefter ta sig till Vänersborg och slut hamnar i Skaraborg, där han skulle uppleva mycken dramatik.
Det började redan i Vänersborg, där han råkat ut för något missöde, ”det satans hotellet,” står det i den dagbok som Strindberg noggrant förde under resan. Den finns bevarad i Kungl Biblioteket och är fylld av skarpa, iakttagelser och roliga poänger.
Strindberg gör flera uppstigningar på Halle och Hunneberg och är mycket imponerad av dess platåberg. Han fortsätter dock sin resa: ”For med smalpårig bana till Håkantorp, der jag fick vänta i två timmar och erhöll lus” år det i dagboken.
Kliande sina loppbett kommer Strindberg till Lidköping, där han genast råkar ut för nästa missöde; han drabbas av ficktjuvar och blir av med sin redan förut magra reskassa. I Lidköping hinner Strindberg göra en intressant notering, han finner att alla Lidköpingsbor har stora och särpräglade näsor och i dagboken skriver han att detta möjligen beror på stor snuskonsumtion.
Resan går vidare och han skriver i brev till Albert Bonnier: ”Åkte skjuts till Kinnekulle, där hotellet var stängt, gick till fots från Råbäck till Jössäter rätt öfver Kullen med tom mage. Åkte pinnkärra på bräda till en gästgifvaregård, der jag åt och låg på tre stolar i fyra timmar tills tåget till Skara gick”. Det var tydligen Forshems gästgivaregård Strindberg hamnat på innan färden till Skara.
I Skara beundrade Strindberg Botaniska trädgården och bokarna på kyrkogården, innan det var dags att resa vidare mot Hjo över Stenstorp. Avfärden från Skaraborg blev dramatisk. Strindberg höll nämligen på att lida skeppsbrott på väg från Hjo till Hästholmen. Han berättar själv: ”Seglade till Hästholmen kl 11 fm. Ja vi seglade, men gjorde haveri (miste spristångsnocken, så att reparation var omöjlig) måste vända till lycka för våra lif, då vinden ökade till storm och det ej fanns en orutten ända i riggen”. Ett nytt försök att nå Hästholmen lyckas dock och snart är Strindberg tillbaka i Stockholm igen.
EN BLÅ BOK
Som vanligt när Strindberg planerade något hade han med Sveriges natur siktat mot himlen, det skulle bli en tjock och praktfull bok, men han lyckades denna gång knappast ens träffa skogsbrynet. Projektet gick i kvav redan i juletid 1890: ”uppslaget dränktes med ett ordentligt rus i tre dagar” står det i dagboken.
En kort uppsats i kalendern Svea verkar ha blivit hela det litterära resultatet av Strindbergs västgötaresa. Han konstaterar i alla fall där, att Västergötland är ett av Sveriges mest originella landskap och han livar att vid ett annat tillfälle återkomma med en skildring av Råbäcks ”trolska lunder”. Men av detta blev intet.
Men så dyker Kinnekulle upp i En blå bok. Om denna bok har nobelpristagare The Svedberg sagt, att den innehåller små stilistiska mästerstycken av bestickande idioti. Så kan det nog tyckas för i boken tar Strindberg upp egna tankar om allt mellan himmel och jord. Han påstår att Bondepraktikan spår bättre väder än meteorologer, att skördemaskiner strider mot den naturliga ordningen, att kornknarrar inte existerar, att två gånger två inte är fyra och att lungsot och radium bara är fantasifoster.
I en bok fylld av sådana originella åsikter kan det ju vara intressant att läsa vad Strindberg skriver om Kinnekulle. Betvivlar han bergets existens? Nej, så långt går inte Strindberg han har ju själv varit uppe på berget. Men Kinnekulleavsnittet i En blå bok kallar Strindberg för Den store byggmästaren och han hävdar där att Västgötabergen är byggda enligt ett modulsystem. Bl a tjockleken på Kinnekulles lager stämmer med måtten på Egyptens pyramider enligt tabell som Strindberg gör upp helt godtyckligt och med stor uppfinningsrikedom.
VÄSTGÖTAPYRAMIDER
Enligt gamla föreställningar skulle pyramidernas måttsystem vara gudomligt, heligt och hemlighetsfullt och Strindberg prövar pyramidernas mått på Kinnekulle. Och man sett!
Cheopspyramiden är 146 m hög och om sandsten och trapp räknas bort, så är Kinnekulle 147 m. Märkligt! Går man vidare och prövar om teorin håller, finner Strindberg än klarare sammanhang. Chefrenpyramiden är 135 m hög och Halleberg också 135; Mykerinos pyramid är 54 m hög och Ålleberg 2×54 m. En viss marginal för felmätningar lämnar Strindberg, ”då någon meter mer eller mindre på ett berg inte kan göra något”, han räknar ibland med sandsten och trapp, ibland inte. Huvudsaken verkar vara att siffrorna stämmer med Strindbergs teorier.
Att slumpen skulle medverkat till dessa intressanta överensstämmelser tillbakavisar Strindberg. För den ändå tvivlande finns dock ytterligare bevis. Cheops bas är 233 m och Kinnekulle ligger 233 m ö havet (här har dock Strindberg fel!) Halle- och Hunneberg har en höjd av 146 m lika med Cheops höjd: Billingen är 208 m hög och det stämmer med chefrenspyramidens bas. O s v, skriver Strindberg.
Strindberg hänvisar upprepade gånger till Strömboms klassiska bok om Kinnekulle och i Strindbergs kvarlämnade bibliotek finns mycket riktigt ett väl läst tummat och förstreckat exemplar av denna bok. Den har tydligen varit med på resan 1890 och där hittar Strindberg ytterligare argument för sina teser. Strömbom nämner att två trappor från Råbäck leder upp mot Högkullen. Den ena går till Mörkeklevs grotta och har 78 trappsteg. Kinnekulles gneisslager var ju 78 m! Märkligt! Den andra trappan har 146 steg och det är ju Kinnekulles höjd – minus sandsten och trapp. Och Cheopspyramiden var ju 146 m hög. Till yttermera visso leder trappan till övre rödstensplatån som ligger 146 m ö havet.
En byggmästare har alltså enligt Strindberg varit verksam både vid byggandet av pyramiderna och vid tillkomsten västgötabergen och då använt sig av ett mått- och modulsystem som återfinns i både Egypten och Skaraborg. Detta kan sannerligen kallas en djärv hypotes.
TANKEAKROBATIK
Strindberg slutar sitt kapitel om Kinnekulle med att oförbehållsamt erkänna att han tror på sin egen bevisföring. Den som i dag läser En blå bok håller nog inte med, bevisen verkar minst sagt tunna. Hela boken är fylld av godtyckte, ovetenskap och hugskott. Detta gäller i högsta grad även Strindbergs kapitel om Kinnekulle. – Bestickande idioti tyckte The Svedberg. Ett bättre omdöme om Strindbergs ekvilibriska tankesaltomortaler är nog att mycket i dag kan läsas med ett stilla leende eller rent av med ett befriande gapskratt. Och det lär ju förlänga livet!