Sara Videbeck – romanhjältinnan från Lidköping. Radikal och yrkesstolt lokalpatriot.

Införd i NLT sept 2001

Efter många turer står åter statyn av Sara Videbeck och blickar ut över älven från Gamlestadssidan. Statyn pryder sin plats och är gjord av Vanja Nones Håkansson och skänkt till kommunen av S:t Nicolai Gille. Sara står där för att hon gjort Lidköping känt i sin egenskap av huvudperson i Carl Jonas Love Almquists roman Det går an. Sara är ju i romanen glasmästardottern från Lidköping som ivrigt pläderade för kvinnans jämlikhet och oberoende. Dessutom talar hon varmt för samvetsäktenskap och framför allt det gjorde att romanen blev skandalomsusad, ifrågasatt och diskuterad. Samboförhållanden gick inte alls an 1839, när romanen kom ut.

Var bodde Sara?

Det är inte svårt att efter romanens beskrivning hitta Saras hem i Lidköping. Hon berättar att hon ser Lidan från sitt fönster och hon skymtar, när hon tittar ut mot stadsbron, gapet vid Kållandsö. Hon bör alltså ha bott i Gamla stan i någon av de gårdar som låg nedanför nuvarande Södra Kyrkogatan men som försvann i och med stadsbranden 1849. Statyn står alltså i dag på rätt ställe.

Almquist beskriver Lidköping och miljön runt Sara tämligen ingående och det verkar som om han varit väl hemmastadd i Lidköping, kanske har han besökt staden inte bara vid ett utan vid flera tillfällen.

Letar man i gamla skrifter och mantalslängder träffar man på en glasmästarsläkt vid namn Champ, som bodde just på den plats som Almquist pekar ut som Saras hem. Champ var mångsysslare, skeppare på en av Gustav Lidbecks skutor, fyrvaktare och glasmästare; familjen hade också två gästrum att hyra ut till resande. Det är mycket möjligt att Almquist själv bott i ett av de rummen under sin vistelse i staden och av yrkeskunniga glasmästare fått inblickar i yrkets besvärligheter, hemligheter och glädjeämnen. Det är denna realistiska kunskap som sedan läggs i Saras mun och som hon på sitt förnumstiga sätt sedan delger Albert och därmed romanens läsare.

Efternamnet på sin hjältinna kan Almquist också tagit från verkligheten; bredvid den Champska gården mynnade en bäck som avvattnade maderna runt nuvarande Solhagsområdet. Bäcken var överväxt av videbuskar och kallades därför Videbäcken.

Affärskvinna med bestämda åsikter.

Om det är lätt att lokalisera Saras hem, så är det desto svårare att hitta en förebild till Sara. Hon är säkert en produkt av författarens fantasi och något av en idealgestalt för den liberale och samhällskritiske Almquist. Det har spekulerats i att Sara modellerats efter en mamsell i Stockholm med radikala tankar och även om teorin är bestickande så är den osäker. Säkert är dock att Almquist med sin Sara skapat en kvinnobild, som känns levande ännu efter 160 år, hon framställs som frimodig, självständig och som en duktig yrkes – och affärskvinna. Mamsellen från Lidköping kan fortfarande tjänstgöra som ett föredöme för alla unga människor när det gäller att tänka fritt och att utveckla initiativkraft och företagsamhet

Handlingen i Det går an utspelas på en resa från Stockholm till Lidköping. Sara och Albert reser till en början på mälarångaren Yngve Frey, som långsamt stävar på mot Arboga; sedan väntar obekväma hästkärror de resande. Redan på båten klickar det till både hos Sara och Albert och de beslutar att göra sällskap på resan från Arboga söderut. Det är naturligtvis Sara som praktisk och ekonomisk som hon är föreslår det Hon är ju en affärskvinna som varit i Stockholm för att köpa billig linolja och glasskärardiamanter; hon har minsann inte varit på någon nöjesresa

När de unga tu kommer till Mariestad lägger Sara fram sina revolutionära idéer om äktenskap för Albert. Hon vill inte gifta sig och bli ”ihopläst av en präst”. Det kommer ingen lycka av det, det vet hon genom sina föräldrars olyckliga äktenskap. I stället vill hon ha ett samvetsäktenskap som kan upplösas när man tröttnar på varann. Albert ska få disponera en kammare i glasmästargården och komma på besök så ofta han vill; på så sätt hålls kärleken vid liv och man tröttnar inte på varandra. De barn som föds kommer att växa upp i ett lyckligt hem.

Sara har naturligtvis en baktanke med sitt arrangemang, hon vill stå på egna ben och ha en egen ekonomi tack vare sitt glasmästeri. Om hon gifte sig skulle hon omyndigförklaras och hennes man bestämma över hennes verkstad; sådan var lagen. Men ingen man skulle få bestämma över henne!

Om än lite motvilligt verkar Albert acceptera hennes tankar och romanen får på så sätt ett lyckligt slut.

Osedlig.

När ”Det går an” kom ut verkade den som ett bombnedslag i det kyrkliga och sedliga Sverige. Det hjälpte inte att Sara var försedd med rent sinne, praktiskt förstånd och varma känslor. En våldsam debatt bröt ut om bokens huvudperson och dess förment osedliga innehåll. Motskrifter gavs ut i mängd; den mest kända hette ”Det går icke an!” och Almquist blev hatad och baktalad och förlorade många av sina vänner och gynnare. Han varnades också av Uppsala Domkapitel, han var ju prästvigd och drömmen om en prästerlig karriär försvann snabbt.

Mycket av det en författare skriver handlar ju om honom själv och litteraturvetare påstår att Almquists kritik av äktenskapet beror på egen erfarenhet. Han hade i unga år gift sig med en ung torparflicka från Värmland men sedan kärleken tagit slut var paret ändå bundna till varandra genom äktenskapet. Notabelt är att Almquist senare blev åtalad för tvegifte; han levde som han lärde

En mångårig Lidköpingsambassadör.

Trots att Det går an avsetts att vara en radikal tendensroman med tidsinställd sprängladdning läses den ännu och Sara har som en charmfull, viljestark och klipsk kvinna hållit sig levande i mer än 150 år och berikat den svenska litteraturen. Säkert har hon bidragit till kvinnans frigörelse och hon har glatt och älskats av generationer läsande svenskar.

Hon är för alltid förknippad med Lidköping; denna sin hemstad som hon ofta prisar i romanen och vars vackra omgivningar hon talar varmt för. – Strängnäs är nog vackert, säger hon, men staden kan ändå inte jämföras med Lidköping. Och hon påstår: – Lidköping är en hygglig stad. Se på människorna, när du far genom gatorna, du skall märka, att nästan varenda flicka är behaglig.

Sara verkar förälskad i Lidköping, hon är en sann lokalpatriot och hennes staty känner sig nog hemma vid älvkanten och hon borde vara nöjd med sin insats för kvinnans jämlikhet, med sin roll i den svenska litteraturen och med sin framgångsrika och långvariga ambassadörsinsats för Lidköping.

Det kan möjligen beklagas att Sara Videbecksgatan ligger en bit bort från älven, man hittar den i en del av Nya staden som på romanhjältinnans tid fortfarande var rena bondlandet.