Införd i NLT November 2004

Den förre kultursekreteraren i Lidköping, C- J Charpentier, har under årens lopp glatt många med sina krönikor i skilda ämnen i NLT. Av dem har med all önskvärd tydlighet framgått, att han är en lärd, beläst och berest man med ett stort och brett kulturintresse. Charpentier har också skrivit flera böcker med insiktsfulla och intressanta skildringar från främst Asien och särskilt Afghanistan. I en ny bok, kallad Säd över Minsk, minns Charpentier fantastiska och smått otroliga upplevelser från några av sina resor, men passar också på att skildra företeelser i dagens Sverige med ironi, satirisk skärpa och mycken humor.

Många läsare kommer vid läsningen av boken osökt att tänka på Jan Olof Olsson, signaturen Jolo, Charpentier har mycket av hans speciella iakttagelseförmåga och pregnanta formuleringskonst. Och hans inledningar till de olika kapitlen är originella, eleganta och spännande, t ex den här: ” När jag kom tillbaka till Indrachowk efter att ha träffat Peter Aufschneiter i Ekanta Kuna hade en ny gäst anlänt till huset”. Berättelsen rullar sedan på och läsaren presenteras en fantastisk historia; där Mike, som är den nye, inte helt laglydige gästen spelar huvudrollen, medan Peter får nöja sig med att vara en parentetisk bifigur.

Charpentiers hjärta finns på Österlen, denna vackra, men avfolkningsdrabbade trakt i Skåne. Där läggs stationer ned och tågen rusar förbi allt snabbare på sin väg mot storstäderna, skolor stängs och lanthandlarna tvingas i pension. Med vemod och vrede iakttar författaren denna utveckling och gisslar de politiker som visserligen är folkvalda men ändå besynnerligt döva för folks önskemål om att kunna bo kvar på landet. De makthavandes svaghet för rondeller påtalas också i boken, Charpentier kritiserar den onödiga och trendiga rondelliseringen av Sverige och ger inte mycket för de märkliga konstverk som bara alltför ofta sätts upp i dem. Han har heller inte något förtroende till för den invandrarundervisning som han själv utan egen förskyllan får sluta med, men där eleverna ändå märkligt nog gör goda framsteg.

Charpentier har ett franskt förflutet och det kommer fram i bokens kärleksfulla skildringar från det Paris som en gång fanns. Hans kritik mot den franska kolonialismen är dock hård, han har själv minnen från Algeriets brutala frihetskrig. Att självständighet inte alltid är positiv upplever Charpentier i Saigon, en gång huvudstad i det franska Indokina, men efter ett förödande krig förvandlat till en kommuniststat. Där får han efter att ha landat på flygplatsen deklarera sitt innehav av västvaluta och det noteras noga av en sur folkpolis att han har amerikanska jeans på sig. Vid avresan kontrolleras att han har kvar sina Levis och inte sålt dem och att han inte svartväxlat dollar. Besviket konstaterade den gamle vänstersympatisören Charpentier senare samma år att Vietnams författarförbund förbjöd sina medlemmar att ens antyda att Berlinmuren fallit.

I boken finns också en dråplig skildring av hur angiverisystemet och telefonavlyssningen fungerade i det forna Östtyskland. Roliga är också berättelserna om hur Charpentier träffar en berusad Henry Miller i Dragör och hur han jäser plommonvin för att senare låta en anonym bekant bränna slivowitz av det.

Säd över Minsk är en underhållande bok med svart humor, den består av reseminnen i kåseriform, ofta essäliknande, och den innehåller mycken tänkvärd samhällskritik. Boken är liten och behändig i formatet, ryms i en kavajficka, innehåller knappa etthundra sidor men är ändå en bok av vikt, med spännande iakttagelser och en läsare imponeras av en sann globetrotters suveräna nedslag i olika länder och världsdelar. Att boken helt saknar illustrationer upplevs inte som en brist, texten talar för sig.

C-J Charpentier, Säd över Minsk, Förlags AB Gondolin. 96 s