Lidköping för 100 år sedan. En skolpojke berättar

Det är ont om memoarskildringar från 1800-talets Lidköping och det är därför intressant att ta del av de som skrivits. En sådan skildring är författad av Anders Örne, i dag glömd men på 20-och 30-talen känd som politiker och debattör. Han gick på 1890-talet i Lidköpings realskola och kom sedan att bli journalist, kommunikationsminister i Brantings andra ministär, mångårig ledamot i riksdagen och till slut generaldirektör och chef för Kungl Postverket i 20 år. Främst har han dock blivit känd som en varm anhängare av de kooperativa idéerna och grundare av Konsumentbladet, den tidning som i dag har bytt namn till VI.

En krävande rektor.

En februaridag 1896 kom den unge Anders Andersson (namnet Örne tog han senare) tillsammans med sin pappa till rektor Magnus Jernell för att börja andra klassen i realskolan. De togs emot hjärtligt, rektorn var nämligen tacksam för ytterligare lärjungar, terminen hade nämligen startat med bara 62 elever. Rektorn undervisade själv i latin, antikens historia och svensk uppsatsskrivning och var en duktig och krävande lärare. Han erbjöd också den unge Anders att läsa privat med honom för att han skulle kunna hoppa över tredje klass, pojken hade tydligen bra grundkunskaper.

Det visade sig senare att Rektor Jernell hade en högst personlig orsak till de kostnadsfria lektionerna: han slog nämligen vakt om latinundervisningen på skolan och lyckades till slut övertala Anders att bli latinare. I den ”klassen” gick det bara två elever, varför alla läxförhör blev synnerligen krävande och studietakten hög. När pojkarna klagade så lovade rektorn att tala med de andra lärarna för att de skulle ge kortare hemuppgifter.

Studierna i de andra ämnena var av sämre kvalitet, under tysklektionerna rabblade man grammatik och i botanik och zoologi verkade de långa listorna med latinska namn aldrig att ta slut.

Snöbollskrig

Eleverna i realskolan tycks ha varit en brokig samling. På vintern kastade man snöboll, en del pojkar hade lagt in stenar i sina djupfrysta bollar och det var enligt memoarförfattaren märkligt att inga allvarligare olyckor inträffade. ”Blåtiror, näsblod och utslagna tänder var dock vanligt”.

En gosse utmärkte sig genom att påstå att han kunde svära i en hel kvart utan att upprepa något svärord; han hade tydligen en stor repertoar. Satt på prov klarade han sig med glans. Han hade under flera somrar arbetat på vänerskutor och hjälpt till att dra båtarna förbi fallen i Trollhättan och det var tydligen lärorikt.

Anders verkar trots sitt läshuvud inte ha varit någon stugsittare, han gjorde promenader ut till Kålland och till Kinnekulle och seglade ibland på Kinneviken. Han deltog också med framgång i tävlingen om vem som badade först i Vänern om våren.

En vår kunde han också efter prutande köpa en revolver för 4 kr och 50 öre hos Magnussons Järnhandel. Tillsammans med sina skolkamrater övade man sedan målskjutning i Kartåsskogen. Detta slutade dock med förskräckelse, Anders sköt sig i handen och fick genomgå en smärtfylld operation utan bedövning. ”Det var dock välförtjänt,” tyckte han.

Läshunger.

I Kylanderskolan fanns ett folkbibliotek och det besökte Anders flitigt. Hans favoritbibliotek var dock skomakare Lindahls lånebibliotek på Stenportsgatan. För fem öre i veckan kunde man där låna så många böcker man ville och Anders lånade de mest slitna; de måste enligt hans uträkning vara de mest lästa och därmed de bästa.

Böckerna band skomakaren själv in i tåliga läderband, ofta var det följetonger som han klippt från olika veckotidningar. För att hinna läsa allt spännande gick Anders ofta upp klockan fem på morgonen för att utnyttja dagsljuset. Hans sparsamma inackorderingstant släckte nämligen fotogenlampan kl tio varje kväll.

Fattigsverige

Anders kom från enkla förhållanden på landet, där man dock verkar att ha haft det ganska gott ställt. Han upprörs därför av den fattigdom och sociala nöd han får se i Lidköping. Han ser att arbetarna på tändsticksfabriken hela söndagarna ligger på fabrikstomten och spelar kort. Då han frågar varför de gör det, berättar någon att de är så fattiga att de bara har sina arbetskläder att sätta på sig och därför inte vill visa sig bland folk.

Ett människoöde berättas det om i memoarerna. I Lidköping gick det omkring en enbent man på kryckor. Han var farlig påstods det; vid slagsmål kunde han använda sina kryckor som vapen och hoppande på ett ben kunde han få in sina träffar med förödande kraft. Han levde på tiggeri men sökte ofta upp Lindahls lånebibliotek ,där han ibland träffade Anders. En gång berättade han att han blivit av med benet i hamnstaden Jaffa, belägen i Palestina. Han hade kommit i kläm mellan båten och kajen.

Detta var dock inte sant, enligt pålitligare källor hade han aldrig varit utanför stadens gränser utan förlorat benet genom en olyckshändelse vid lokstallets nya vändskiva; öl och brännvin uppgavs ha verksamt bidragit till tragedien.

Anders Örnes barndom och iakttagelser under uppväxtåren kom självfallet att ge honom idéer om ett bättre samhälle och åstadkomma hans engagemang i arbetarrörelsen och kooperationen.

Humor

Anders Örnes minnen från Lidköping omfattar inte så många sidor, hans barndom i Grästorpstrakten får fler. Ändå ger hans glimtar från Lidköping värdefulla upplysningar om livet i gårdagens småstad.

En kirurg på Lidköpings lasarett hette Lundgren. När Anders bror hade huggit sig i handen så illa att ett finger bara hängde kvar i en skinnslamsa, så ville Lundgren amputera. ”Nä”, sa pojken, ”kan inte doktorn sy fast fingret?” ”Jo då”, sa Lundgren, ”visst kan vi försöka”. Operationen lyckades. ”Du har visst bra läkekött” sa doktorn vid återbesöket. ”Dä vesste ja allt” sa då pojken.

En äldre man fick ofta besök av sin husläkare. Patienten krävde alltid krångliga och långa recept, naturligtvis på latin. Annars verkade de inte ansåg han; och han visste, han hade nämligen i sin ungdom tjänstgjort på apotek.

En dag kom emellertid till Lidköping en ny ung läkare och öppnade praktik. Han kallas då till den gamle mannen, undersöker honom men finner inga större fel på honom. Han får dock begäran om ett recept och skriver då: ”Aqua destillata cum saccarum” (destillerat vatten med socker). Den gamles raseriutbrott när han tog del av receptet höll på att sluta med hjärnblödning och husläkaren kom till heders igen.

På posten i Lidköping anställdes ofta pensionerade militärer som postmästare; ofta brast dessa i hövlighet mot kunderna, det militära livet hade satt sina spår. En piga (det fanns sådana för hundra år sedan) kom till posten i Lidköping för att posta ett brev. Hon kommer fram till luckan med sitt brev men postmästaren upptäcker då att det saknas adress. ”Vem ska ha brevet” ryter han. ”Det är till min fästman”, säger pigan. ”Vad heter han och var bor han?” skriker postmästaren irriterad. ”Pytt feck han vetat” sa då pigan och sprang sin väg.

Folkbildare.

Efter tiden i Lidköpings realskola kom Anders Örne till Skara där han tog studenten. Han blev sedan fil kand i Uppsala och efter en tid som journalist väntade de stora uppdragen inom departement, regering och ämbetsverk. Det är dock främst som idealist, folkbildare och kooperativ eldsjäl man kommer ihåg honom i dag. Hans insatser har hjälpt många till en bättre tillvaro, men han hade också krav på sina medmänniskor. Vid ett tillfälle skriver han: ”Så upptagen är ingen människa att hon inte hinner läsa åtminstone 25 boksidor varje dag. Intresselösheten för allmänna frågor, för litteratur och konst utvecklar till sist den parodi på släktet människa som kallas bracka, en självbelåten egoist med synen begränsad till vad som rör det egna jaget och dess välbefinnande”.

De orden kan gälla än i dag.