Skulle svenska pojkar och flickor få militär utbildning?
Införd i NLT April 2003
Förre riksdagsmannen och professorn emeritus Gunnar Richardson är en flitig pensionär. Han är expert på svensk undervisningshistoria och på de svensk-tyska förbindelserna under Andra världskriget. Sina kunskaper på dessa områden har han nu använt till att skriva en bok i vilken han diskuterar i vad mån tyska undervisningsidéer och uppfostringsideal påverkade Sverige under trettio- och fyrtiotal. Richardson har skickligt grävt i olika arkiv och läst tidens dokument och resultatet av hans forskarmöda har blivit en både tankeväckande och spännande bok.
I Tyskland hade Hitler redan tidigt gynnat nazistiska ungdomsorganisationer, mest känd är Hitler-Jugend, där man lade tonvikten på militär drill, kroppsfostran, lydnadsplikt och uniformer. Ungdomen fick också lära sig att fosterlandet, das Vaterland, skulle sättas föra allt annat. Många svenskar rycktes med av de tyska idealen och sedan de tyska framgångarna i början av världskriget blivit ett hot även för Sverige väcktes tanken på att skapa en förberedande militär utbildning för svensk ungdom. Dessutom skulle denna utbildning tjäna till att ge framför allt gymnasister bättre fysik, karaktär och moral.
En motion i riksdagen om värntjänst för skolungdom lades fram och föranledde en utredning, där det bland annat föreslogs skjutövningar för pojkar och sjukvårdstjänst för flickor; utöver den militära utbildningen skulle värntjänsten också enligt förslaget medföra att ”hos skolungdomen skapa god skoltukt, vakenhet och stilfullt uppträdande.” Friluftsdagar, kokslov och gymnastiktimmar skulle enligt utredningen användas för värntjänst och sommarläger vara obligatoriska.
Ett betänkande om värntjänst presenterades för riksdagen på julafton 1940, men i pressen och i remissyttranden utsattes det för skarp kritik. Arga ledarskribenter tyckte att förslaget hade en misstänkt likhet med Hitler-Jugend och fruktade en svensk liknande organisation, kanske kallad Per Albin – ungdom. De befarade att tysk kadaverdisciplin skulle vinna insteg i Sverige och vände sig mot all militär barbarism och avskydde tanken att ungdom skulle lära sig att döda på lektioner. Många remissinstanser instämde i dessa kritiska synpunkter.
De negativa synpunkterna framfördes främst från vänsterhåll, de konservativa rösterna var mer positiva. De framhöll värntjänstens betydelse för det svenska försvaret och underströk den karaktärsfostran, disciplin och ökade fosterlandskärlek som skulle komma som en biprodukt av utbildningen.
Regeringens proposition lades på riksdagens bord med stor skyndsamhet men oenigheten i kamrarna blev stor. Vänster- högermotsättningar kom tydligt fram i debatten och ett tag var en regeringskris nära. Högerledaren och eckliastikministern Gösta Bagge var för värntjänst medan finansministern och socialdemokraten Ernst Wigforss spjärnade emot. Krisen undveks genom att ett kompromissförslag röstades igenom. Det innebar att militära inslag begränsades till ungdom över 15 år, att en veckas beredskapsövningar före höstterminens start tilläts och att alla skjutövningar skulle vara frivilliga.
För att läsarna lättare skall förstå den inflammerade debatten beskriver Richardson i ett kapitel den ungdomsfostran som gällde i Tyskland och han har hittat flera svenska författare och tidningsmän som beskrivit den. En av dem citerar Hitler som sagt: ”En våldsam, härsklysten, oförskräckt, grym ungdom vill jag ha. Den måste kunna uthärda smärta.” Andra rapporterade att tyska ungdomsledare satte en sund kropp allra högst, att de ville härda ungdomen, att de krävde absolut lydnad, att de älskade uniformer och fordrade en ren arisk härstamning. Sådana åsikter väckte avsky hos många i Sverige.
Värntjänsten i det urvattnade förslag som riksdagen med möda antog hade en kort blomstring; när Hitlerarméerna började lida motgångar och krigsrisken minskade skickades de svenska eleverna mer och mer ut i skördearbete, ålades att hugga ved, ta upp potatis, plocka lingon och kottar och samla löv till krearursfoder. Men Richardson redovisar med sin vanliga grundlighet att av läroverkens 11 friluftsdagar läsåret 1941 – 42 så användes 9,3 till värntjänst och bara 22 manliga elever(0,3 %) av 7258 hade befriats från skjutövningar.
Tunga vägande skäl för värntjänsten hade för de konservativa hela tiden varit att den bidrog till karaktärsfostran och moralisk upprustning och kunde hejda det s k dansbaneeländet. Deras idéer vann föga anklang efter kriget och en reaktion mot tysk ungdomsfostran kom i 1946 års skolkommission. I stället för lydnad, ordergivning, disciplin och militära ideal framhävdes där i stället fostran till samarbete och medborgarskap och tankar om utbildningens demokratisering och minskade klassklyftor lyftes fram. Det första steget mot grundskolan och ett gymnasium för alla hade tagits.
Gunnar Richardsons bok påvisar hittills okända och förbisedda fakta och gör det på ett lärorikt, lättläst och tänkvärt sätt. Den innehåller också många tidstypiska och sällan sedda fotografier och bilder.
Gunnar Richardson: Hitler-Jugend i svensk skol- och utbildningspolitik.
Förlag: Hjalmarson och Högberg. 232 sidor.