Återigen har femtiotalets Lidköpings skildrats i en roman. Det är den flitige Gunnar Odhner som i en fristående roman fortsätter sin skildring av Lidköping, nu om den tid då han var gymnasist. Hans förra bok, Barnet som inte kunde ljuga, var också till största delen självbiografisk och handlade om författarens alter ego, Göran Lamm, under hans barndom och tidiga tonår. I den nya romanen, Rosor i ett sprucket krus, har Göran börjat i gymnasiet, där han har svårigheter att finna sig till rätta. Hans förhållande till lärarna är inte det bästa, han fruktar den stränge kemiläraren och hatar läraren i kristendom och svenska. För Odhners skolkamrater torde de vara lätt identifierbara liksom den gråhåriga, korta lärarinnan med korviga strumpor som med hökblick övervakade ordningen på morgonbönerna. En stor triumf upplever emellertid Göran då den stränge censorn, professor i litteraturhistoria, vid den muntliga studentexamen uppgraderar en av hans uppsatser från C till stort A och därmed desavouerar svenskläraren.

Skildringen av skolan med dess rasthall, kamratliv och gymnasistbal med polonäs kommer säkert att få många läsare att nicka igenkännande, liksom den träffande beskrivningen av Lidköping för drygt femtio år sedan med folkpark, biografer, torg, korvkiosk och kvarlevande småstadsidyll.

Göran träffar under gymnasietiden sin stora förälskelse, Julia, hon följer med honom på gymnasistbal och de har sedan sällskap för att se film på China och Röda Kvarn och promenera ihop. Deras förhållande mognar och sedan Görans pappa köpt en bil, kan han köra ut till henne, där hon bor på Kålland. De besöker sommartid danstillställningar i Götene, Gössäter och Vättesmad och dansar till Cool Candys, Tötas och Flamingokvintetten. De nostalgiskt beskrivna dansbanorna med tidens musik och atmosfären där tillhör bokens bästa avsnitt. Förhållandet med Julia fortsätter sedan Göran ryckt in i lumpen i Borås. Där står han i kö i telefonkiosken för att tala med Julia och han blir nästan sjuk när han får vänta för länge på brev från henne.

Gunnar Odhner har ett mycket gott minne och det visar han också när han skriver om sin tid som värnpliktig. Sällan har en roligare och mer pricksäker skildring av lumpartiden skrivits på det svenska språket. Höjdpunkten under hans värnpliktikstid inträffar, när en löjtnant, som förläst sig på militärhistoria, drillar soldaterna i karolinsk marsch och som kulmen tvingar dem att skjuta med halvskarpa skott mot övande trupp. Detta slutar med ett ymnigt blodbad, dock utan större skador och självklart med att löjtnanten drabbas av en stor svart plump i sin meritlista.

För den blyge Göran, som är upp över öronen förälskad i sin Julia, närmar sig dock katastrofen. Julia vill att de gör ett uppehåll med sina träffar, men Göran uppfattar det som om hon gör slut för evigt. Det är ett dråpslag för honom och under många år är minnet av henne som en tvångströja för honom. Han kan inte glömma henne och boken förvandlas i och med detta till en djupt tragisk kärlekshistoria.

Göran vikarierar som lärare i Skövde, pluggar i Uppsala, börjar studera i Göteborg, där han tröstar sig med tillfälliga förbindelser och emigrerar under ett år till Kanada. Överallt dyker dock minnet av Julia upp och mardrömmar jagar honom. Det är en psykologisk stark skildring och först efter flera år, Göran är då lokalkorrespondent i Enköping, blir han, efter en allvarlig kris, kvitt mardrömmarna om henne. Men glömma henne kan han inte.

Odhners bok är skriven på ett utomordentligt språk, den är psykologiskt trovärdig, full av humor och den tragiska, olyckliga förälskelsen i Julia väcker läsarens medlidande. Med Rosor i ett sprucket krus har en ny Lidköpingsroman skrivits; den bör orsaka köer av läshungriga på bibliotek och i boklådor.

Gunnar Odhner, Rosor i ett sprucket krus. Roman. Norlén&Slottners förlag. 227 s