Skrev humoristisk dagsvers med stänk av allvar
Införd i NLT Februari 2004
Garnhandlaren John Liedholm i Falköping skrev vers på västgötadialekt på ett mästerligt sätt och blev med rätta känd och uppskattad för det. Han skrev under signaturen Jönn och skildrade med humor och värme livet och levernet på Falbygden. Konsumföreståndaren Edvin Svantesson i Saleby skrev också folkliga och finurliga dikter men hans poetiska landskap är slätten och på hans scen står människor därifrån. Svantesson använde signaturen Alex och det är nu länge sedan han gick bort. Men då och då dyker hans dikter upp, inte minst hos Claes Astin i Skaraborgsradion. Det är Alex väl värd, många av hans dikter roar och oroar än och han är fortfarande väl värd att höras och läsas.
Edvin Svantesson föddes 1895 i Magra i Älvsborgs län men verkade nästan hela sitt liv som konsumföreståndare i Saleby där han dog 1967. Han var självlärd som många i sin generation och hade på kvällar och helgdagar lärt sig flera språk och på så sätt skaffat sig en god allmänbildning. Tidigt började han skriva vers och tusentals av dem publicerades under årens lopp i ortspress och tidskrifter. Han fick på så sätt en stor läsekrets, trots att han bara gav ut en diktsamling; Vi på landet, 1951. Till det kom visserligen en diktbok tillägnad greve Carl-Gustaf Klingspor på dennes 50-årsdag. Det var emellertid en bibliofil raritet som bara trycktes i en upplaga på tio ex. Men Saleby Hembygdsförening och Föreningen för Västgötalitteratur gjorde 1983 en god gärning för att rädda Alex från glömskan. Då gavs nämligen ut en samlingsvolym med valda dikter av Salebypoeten; den heter Skön är min bygd och innehåller dikter både på rikssvenska och västgötska. Bokens titel är väl vald, Alex skildrar gärna landskapet runt Saleby, arbetet där med sådd och skörd och årstidernas växling runt horisonterna.
En typisk strof av Alex kan lyda så här, det är en ovanligt torr sommar han minns:
Fåggla går lågt å möggera stecker
så ha dä la gjort i da´a å vekker
fast regn ble dä inget för de.
Sola ho steker på rögga å nakka
klövern ä sla´en å legger i stakka
å torkar te hö ännate.
Edvin stod där troget vid sin kooperativa disk med pennan bak örat; spridande trevnad och skämtande med kunderna på deras eget språk. Han slog raskt in paket, vägde upp mjöl och socker och gjorde karamellstrutar. Mitt i denna sin dagliga gärning kom uppslag till nya dikter och han kunde höras pröva rim och ses markera versfötter med pennan mot disken. Men han deltog också aktivt i föreningslivet, for ofta med bussen till Lidköping och Läckö och besökte auktioner. Från en sådan kunde han ge en både naivistisk och impressionistisk folklivsskildring:
Di stå där å fruser å skockas ihop
för dan den ä blåkåll å sur,
å snett över går´n går roparens rop
i falsett nä nån sak blir för dur
Han stå där i blåssten å ropar säk hes
å skrivarn jär seffrer å tal.
Ve pumpstånga skriker en bortsålder gres
å dössdömda tuppa gal.
Visserligen är dialekterna på väg att försvinna, men Alex språk kan nog fortfarande förstås, även av en yngre generation. Men han skrev också dikter på rikssvenska. Då fick han ofta inspiration från någon aktuell händelse och kunde då fylla sin reservoarpenna med både samhällskritik, ironi och elakhet. Vietnamkriget upprörde honom och med hjälp av Jungman Jansson kunde han få till denna dagsversliknande, orimmade strof:
Hej å hå, Lyndon Johnsson
stirrar du ännu i teven
och ser napalmbomber falla
över norra Vietnam,
du har gett ditt bifall, Johnsson
till den nya USA-given
men vi trodde dina strider
skulle gälla Ku-Klux-Klan.
Edvin Svantessons dikter handlar oftast om gamla seder och lantliga tilldragelser men också om den förändringens vind som nådde ända fram till hans butik. Men Saleby var nog det nav kring vilket hans värld kretsade och det har gett liv och must åt hans dikter. Flera av dem är tonsatta och det bidrar säkert till att Alex poesi länge kommer att vara omtyckt och levande.