Lidköpings tändstickshistoria tog slut 1963 efter en mer än hundraårig epok. Redan 1856 omtalas tillverkning av tändstickor på länderiet Vänersvik men senare flyttade det hantverksmässiga arbetet till andra lokaler i staden. Det var giftiga och också mycket brandfarliga fosfortändstickor som först framställdes. En fabrikslokal vid västra hamnen brann olyckligtvis ned och tillverkningen flyttade därför 1877 till en fabrik på Kållandsgatan, där man började tillverka säkerhetständstickor. De lokalerna kom senare att byggas om och förvandlas till den legendariska Brottarhallen. Mycket av tändstickstillverkningen skedde länge i hemmen, där askar klistrades ihop med vetemjöl, som dock blandats med arsenik för att hindra fattiga familjer runt om i bygden att äta upp klistret.
Tändsticksfabriken på Kållandsgatan hade goda tider trots att konkurrensen var hård från fabriker runt om i Sverige. Manliga och kvinnliga arbetare sökte sig från landsbygden in till Lidköping för att få arbete och yrkeskunnigt folk värvades från Vänersborg och Uddevalla och fabriken blev snart den största i staden.
En överkapacitet på tändstickor började tyvärr kännas av vid sekelskiftet och det drabbade Lidköping hårt. Den Lidköpingsägda fabriken köptes nämligen 1905 upp av det mäktiga Jönköpingsbolaget som ville rationalisera och därför lade ned tillverkningen. För 300 arbetare, män och kvinnor grinade nu nöden i ansiktet. Behjärtade finansmän i Lidköping kände dock ett ansvar och snabbt tecknades aktier i en ny fabrik med namnet Sirius. Initiativtagare var bryggeridirektören Linus Westberg och han blev också VD för den nya fabriken, som snabbt byggdes upp och redan efter ett år kunde tas i bruk. Den nedlagda fabrikens arbetare, många med stor yrkeskunskap och utbildade för att sköta de maskiner som alltmer blivit nödvändiga, kunde nu åter få arbete och deras insatser gjorde att Sirius inom kort blev känd för god kvalitet på sina produkter. Tändsticksindustrin i Lidköping hade därför medvind, ytterligare en fabrik byggdes vid Vänerstranden, snett emot Sirius, den kallades Norra fabriken men lades ned redan 1937. Tändstickor tillverkades av aspträ och under många år dominerades stadsdelen Sjödalen av mäktiga berg av aspstockar, som sommartid sprutades med vatten.
En bild av den patriarkaliska stämning som rådde inom industrierna på 20-talet får man genom ett reportage i NLT från 1923. Direktör Linus Westberg hade i januari inbjudit Siriusanställda till en festlighet på Hotell Örnen. Anledningen var främst att Kungliga Patriotiska Sällskapets medaljer, tre i guld och sex i silver skulle utdelas och det skedde vid en påkostad middag med tal och musikunderhållning. Efter att Linus Westberg hälsat alla välkomna gick ordet över till kyrkoherde Fogdegård som i tidens anda höll ett högstämt och patriotiskt tal om hur nödvändigt det är att det i ett samhälle finns pliktkänsla, samvetsgrannhet och arbetsglädje. Han gratulerade också Siriusfabriken till dess exportframgångar och påpekade att det svenska ordet tändstickor var känt i hela världen.
När det sedan var dags för medaljutdelning vände sig direktör Westberg särskilt till två trotjänare, nämligen fabriksmästaren Johan Pettersson, som under alla sina 54 år på fabriksgolvet gett prov på yrkeskunskap, god förmåga att leda arbetet och teknisk begåvning Den andre trotjänaren var maskinmästaren Fritiof Bergkvist, med 42 år inom tändsticksindustrin, och han var enligt direktören ett tekniskt snille. Bergkvist var självlärd men ändå kunnat rita, konstruera och också bygga flera av de avancerade maskiner som verksamt bidragit till Siriusfabrikens ledande ställning i Sverige.
Medaljörernas tack framfördes vid desserten av Johan Pettersson, som berättade att han börjat som tändsticksarbetare 1868, elva år gammal. Då var ännu maskiner sällsynta och svarvarna drogs med handkraft. Den giftiga fosforluften i fabriken orsakade då också svåra skador på ögon och lungor. Nu hade arbetsmiljön blivit mycket bättre och det tackade Pettersson för och han var också tacksam för, vad han kallade den humana kapitalism, som gjort att Siriusfabriken kommit till stånd.
Den trivsamma sammankomsten i Hotell Örnens festvåning avslutades med kaffe och avec och då underhöll kyrkoherde Fogdegård genom att sjunga några av tidens andliga och fosterländska sånger. Senare blev stämningen säkert mer uppsluppen genom de populära melodier som spelades på piano av ”Tändsteckens” kontorist Waldan Birgersson.
Efter avslutad fest förärades alla de glada och nöjda gästerna specialtillverkade tändsticksaskar med röd etikett och försedda med dagens datum. Förvisso tänkte ingen av dem på det slagord som flera decennier senare prydde en socialdemokratisk valaffisch; den med en medaljprydd ståtlig gråhårsman och texten: Gärna medalj men hellre en rejäl pension.