Kungabesöken på 1800-talet gladde Lidköpingsborna

Staden välkomnade med saluter, supéer, marschaller och blommor

Införd i NLT Mars 2004

Lidköping var länge en av rikets stora köpstäder, men när järnvägarna kom på 1860-talet tog handeln andra vägar. Havrebanan mellan Herrljunga och Uddevalla gjorde att spannmålsuppköpare etablerade sig t ex i Vara och Grästorp och export och import av viktiga produkter gick Lidköping förbi. Annat hade varit under första halvan av seklet. Människor från hela Västergötland och delar av Småland trängdes då på vägarna mot Lidköping för att köpa sill, salt, kryddor, järn och torkad fisk och hästdragna foror tungt lastade med spannmålssäckar rullade mot Lidköping, där de såldes och hamnade i köpmännens stora magasin. Och i hamnen låg skutorna sida vid sida för att lasta och lossa. Så småningom kom järnvägarna också till Lidköping, men det skedde väl sent och de var ju dessutom bara smalspåriga.

Trots den dalande konjunkturen kunde Lidköpingsborna under nästan hela 1800-talet glädjas över de återkommande kungabesöken. Unionen med Norge 1814 tvingade kungarna till täta besök i broderlandet och innan järnvägarna byggts gick den bästa vägen mellan Stockholm och Kristiania över Lidköping.

Det blev alltid stor uppståndelse i Lidköping när bud kom att kungen var i antågande, gatorna sopades, stenläggningen ströddes med granris eller – sommartid – med löv. Då restes också äreportar, blomstergirlanger smyckade husen och damerna band vackra blombuketter, som kastades på kungen, drottningen och deras barn så att de alla formligen dränktes av blommor.

Stadens salutkanoner var också laddade och så fort den främsta kungliga vagnen siktades avlossades den första salvan. Den kom från två små kanoner, som skrällde så att det hördes ända till Kinnekulle och fick alla stadens fönsterrutor att skallra. Artillerister var stadstjänare Lidbeck och sotare Bronander och de hade laddat sina pjäser med lösa skott innehållande krut, svinborst, våt mossa och såpa. Särskilt Karl XIV Johan, som luktat krutrök på Europas slagfält, lär ha uppskattat kanonaden. Däremot hade han svårt att tolerera när Lidköpingsborna efter mörkrets inbrott eklärerade staden med marschaller, facklor och talgdankar. Han var rädd för att elden skulle komma lös och hela staden brännas ned. Vid ett tillfälle hade staden, trots att borgarna visste om kungens rädsla för eldsvådor, i alla fall eklärerats på ett överdådigt sätt. Kungen paraderade dock genom gatorna utan att visa missnöje. Men knappt hade han kommit ut ur staden, – han skulle övernatta på Villa Giacomina, förrän han skickade en ordonnans med skarp order om att all illumination omedelbart skulle släckas.

Greve Piper på Villa Giacomina var Karl XIV Johans kammarherre och honom gästade kungen gärna och han sov ofta över där. Inte sällan övernattade dock de resande kungligheterna i Lidköping och då inkvarterades hovfolket hos olika handelsmän medan kungligheterna togs emot av societeten. Den bestod länge av den rika Anna Lisa Lidbeck och hennes bror Gustav, av köpmännen Bergkvist, Schoug och Ahlin och tobaksfabrikören Lidbom. Alla var de smickrade över att ta emot de höga gästerna; de hade gjort i ordning särskilda kungliga rum med vackra möbler och breda sängar och beställt dyrbart porslin för att kunna servera gästerna på ett värdigt sätt. Utsökta supéer arrangerades också för deras majestäter och då var det en ära att sitta med och sola sig i den kungliga glansen.

Oscar I besökte Lidköping 1849 för att beskåda ruinerna efter den förödande brand som då lagt nästan hela Gamla staden i aska. Kungen lär ha blivit försenad flera timmar och, enligt vad en diktare från Skara berättar, så skulle då salutkanonerna givit eld för tidigt och inte kunnat laddas om i brist på krut. Dessutom lär mottagningskommittén under sin långa väntan fördrivit tiden med god mat och alltför mycken dryck. Detta hade till följd att flera av stadens högdjur, – t o m självaste borgmästaren, hade påtagliga svårigheter att på ett nyktert och värdigt sätt välkomna kungen, när han sent omsider anlänt. Sanningshalten i denna berättelse om Oscar I:s besök är omtvistad, Skaraförfattaren var säkerligen påverkad av den rivalitet som frodades mellan de bägge grannstäderna och är därför långtifrån något pålitligt vittne. Något i hans berättelse kan säkert innehålla en sanning, men trots det uppskattade kungen sitt besök i Lidköping. Det bevisar det faktum, att han ordnade så att Lidköping fick ett större statligt lån till återuppbyggnaden efter branden och det till fördelaktig ränta.

Från detta Oscar I:s besök berättas följande historia. En kungaälskande majorska med imponerande vikt och omfång höll vid ett tillfälle på att trampas ned i folkträngseln på torget och nära att kvävas. En gentleman bland hennes bekanta såg hennes prekära belägenhet och ville hjälpa henne bort. Detta erbjudande avslogs dock med orden: – O, hur skönt det vore att dö för sin kung!

Oscar II är känd för att ha åkt land och rike runt för att inviga järnvägar. I detta ärende kom han också till Lidköping. Mycket tack vare en donation på 100.000 riksdaler från mamsell Anna Lisa Lidbeck hade järnvägen Lidköping – Skara – Stenstorp kommit till stånd och den stod färdig att tas i bruk 1874. Oscar II hade nådigt tackat ja till att inviga den, det skulle ske i Lidköping och för den skull möttes han den 19 november i Stenstorp av två lok, en kunglig salongsvagn och en rad personvagnar, fyllda med lokala pampar. I en öppen vagn satt också en dubbelsextett ur Västgöta regemente som hela resan till Lidköping spelade fosterländska melodier och taktfasta marscher.

Vädret var inte det bästa, snöglopp, regn och stormvindar pinade alla, musikanterna mest, men till slut var man framme vid stationen i Lidköping. Här höll kungen ett av sina pompösa tal och förklarade järnvägen invigd, men de marschaller som tänts blåstes ut av de hårda vindarna från Vänern och det ståtliga fyrverkeri som fyrades av blev ett vattenskadat fiasko.

Vid den middag som senare avåts i det Lidbeckska huset lät sig konungen maten väl smaka, högtidliga tal hölls och otaliga skålar utbringades. Särskilt hyllades naturligtvis konungen men inte heller den 75 – åriga mamsell Anna Lisa Lidbeck glömdes bort.

Efter middagen gick kungen till sängs i det Lidbeckska husets paradsängkammare och sov säkert gott; enligt tidningarna ”ytterligt medtagen av den långa och tröttsamma resan”. Efter frukost och en kort gudstjänst i kyrkan var det dags för återresa mot Stockholm. Ett av hans rutinuppdrag var över.

Järnvägarnas tillkomst medförde att de festliga kungliga övernattningarna i Lidköping tog slut, Oscar II:s besök var ett sent undantag. De senaste hundra åren har staden bara hedrats med några timmars kungabesök under Eriksgator och olika högtidligheter. Detta har dock glatt många Lidköpingsbor, som, precis som de gjorde för 150 år sedan, hyllat kungen på torget och glatt vinkat, när den kungliga kortegen rullat förbi.