Soldat mördade sin hustru och kastade liket i brunnen
Införd i NLT jan 2005
Kållands härads avrättningsplats låg på Råda ås och den siste som avrättades där var den indelte soldaten Lars Torpengren från Häggum. Det skedde 1802 och hans brott var allvarligt, han hade mördat sin hustru. Enligt bestämda vittnesmål från trovärdiga vittnen gick sedan han och andra avrättade igen i trakten av galgbacken. Avrättningsplatser var nämligen länge omgärdade av vidskepelse, där spökade det, hemska ljud hördes, hästar skyggade eller skenade och man gjorde därför klokt i att efter mörkrets inbrott ta en omväg förbi. För att blidka mörksens makter ansågs det något hjälpa att kasta pinnar eller mynt mot det kusliga stället. Det kunde dock bara skydda för stunden för spökerierna var snart tillbaka; de avrättade hade ju inte fått en kristlig begravning.
Den 35-årige soldaten Lars Torpengren hade sitt soldattorp i Häggum och där bodde han med sina barn och den flera år äldre hustrun. Hon var tyvärr klen till hälsan, hade i omgångar vårdats på Mariestads lasarett och led av återkommande depressioner, möjligen orsakade av sjukdomen. Som hushållerska i soldattorpet hade i omgångar den 20- åriga pigan Beata städslats och det hade då inte burit sig bättre än att en våldsam passion uppstått mellan soldaten och den vackra pigan. Bägge ville därför bli av med soldathustrun, som stod i vägen för deras kärlek. Beata, förblindad av begär, hjälpte Lars att fundera ut en plan för att mörda hustrun och inom kort satte Lars den i verket.
En dag då hustrun satt och spann, slog Lars henne så hårt i skallen med en liesticka att hon svimmade. Han tog sedan fram spik och hammare och drev in en stor spik i huvudet på henne. För att hennes död skulle se ut som en olycka bar han sedan ut kroppen på gården, kastade den i brunnen och slängde ett ämbar efter. Naturligtvis väckte det stor bestörtning och deltagande i socknen, när Lars, blek av rörelse och gråtande av sorg, berättade att hans hustru genom olyckshändelse drunknat i brunnen.
En tid efter begravningen sökte dock hustruns syster upp socknens kyrkoherde och berättade för honom, att systern uppenbarade sig som en hemsk vålnad varje natt. Den döda vek då alltid undan sitt tjocka svarta hår och det syntes då att en stor spik var inslagen i hjärnan. Prästen lugnade den uppskakade systern med att det bara var en drömsyn, men hon återvände upprepade gånger till prästgården och berättade att hennes mardröm ideligen återkom. Hon talade också om sin otäcka dröm för sockenborna och till slut började många misstänka att Torpengren bragt sin hustru om livet.
För att omständigheterna kring soldathustruns död skulle klargöras, beslöt myndigheterna därför att låta öppna graven på kyrkogården. Det skedde i närvaro av både världsliga och andliga myndigheter och de hade naturligtvis ingen svårighet att hitta spiken som var inslagen i hjärnan.
När Lars och Beata hörde talas om att graven skulle öppnas rymde de tillsammans men blev fasttagna i Falköpingstrakten, skjutsade till hemtrakten i fångkärra och satta inom lås och bom. I januari 1802 kallades det till rättegång i Mellby gästgivaregård och framför skranket gjorde de anklagade ett gott intryck på både domare och nämndemän. De såg bägge bra ut och hade snygga och rena kläder på sig. Pigan Beata hade tjänat på Stola hos greve Ekeblad och därifrån fått goda vitsord. Efter mordet hade hon dock avvikit från sin tjänst och bott i soldattorpet. Lars Torpengren hade, enligt vad en vid rättegången närvarande fänrik berättade, skickat sig väl under sin tjänstgöring vid Wästgöta-Dals regemente och varit en god soldat.
Lars visade sig vid domstolsförhandlingarna vara ångerfull och alls ingen hård och förhärdad brottsling. Under tårar och mycken rörelse bekände han hur mordet tillgått. Han berättade att han gripits av het åtrå till den unga och vackra Beata och att hon fått stor makt över honom. Tillsammans hade de planerat dådet och Beata hade ” med råd och uppsåt” fått honom att utföra det. Beata erkände också sin skuld och vitsordade till alla delar Lars erkännanden. Häradsrättens utslag kom att lyda på dödsstraff för båda; Lars dömdes att mista högra handen, halshuggas och steglas och Beata till att halshuggas och brännas på bål.
Lars, som under häktningstiden blivit mycket gudfruktig, sökte nåd hos konungen men denna beviljades inte, hans brott var för svårt. Däremot benådades Beata till 30 par ris, till att sitta i stocken utanför kyrkan en söndag och till livstids straffarbete på spinnhuset i Norrköping. Häradsrättens protokoll förvaras i landsarkivet i Göteborg och redogör detaljerat för hela den sorgliga historien och meddelar domslutet. Lars avrättning är skildrad av flera ögonvittnen och de är alla överens om att den blev både dramatisk och ryslig.
En kulen septemberdag var det dags att verkställa Lars dom och en stor mängd åskådare hade samlats runt avrättningsplatsen på Råda ås; militärer bildade spetsgård och hindrade nyfikna att komma för nära och många ungdomar satt uppflugna i träden runt om för att se bättre. När tiden var inne ledde en präst Lars mot stupstocken; den dömde hade i nåder fått tillstånd att sjunga en psalm på sin väg mot bödeln och döden och det gjorde han med hög och vacker röst. Han hann dock bara med första versen innan bilan föll och abrupt fick sången att tystna. Det blodiga skådespelet fick åskådare att må illa och ungdomar att svimma och handlöst falla ned från sina träd.
Länge berättades det historier om spöken och vålnader som skrämt upp folk i trakten av avrättningsplatsen på Råda ås. Nattliga skrin och stönanden, som kom blodet att isas i ådrorna, kunde också ofta höras därifrån. En kronojägare Kruse ansågs ha gjort slut på spökerierna, när han tog sig för att gräva ut den gamla avrättningsplatsen. Han fann då både stegelhjulet och en massa människoben, inte bara de som tillhört den stackars Lars. Benen fördes till kyrkogården och gavs en kristen begravning och därmed kom missdådarna i vigd jord och hade inte längre anledning att stönande irra omkring som vålnader och skrämma livs levande människor.