Unionen med Norge nära att sluta i blodigt krig

På Axvall slipades sablarna och skarpa skott delades ut

Införd i NLT maj 2005

Sverige hade 1814 tvingat Norge att bilda union med Sverige, men unionen blev aldrig omtyckt i vårt västra grannland. Detta trots att norrmännen fått egen riksdag, som bestämde det mesta i norsk inrikespolitik. Utrikespolitiken däremot, den styrdes från Stockholm av den svenska regeringen och det upplevde norrmännen mer och mer som förnedrande. När så Stortinget begärde att få införa ett eget norskt konsulatsväsende och kung Oscar II vägrade detta, proklamerade norska regeringen att den gemensamma kungen trätt ur funktion och i och med det var unionsupplösningen ett faktum. Detta fick svenskarna kännedom om den 7 juni, dagen efter att de firat Svenska flaggans dag med storsvenska tal och mycket punsch.

Om den Svensk-Norska unionen 1814- 1905 handlar en utställning på Garnisonsmuseet i Skövde och Föreningen Norden i Skövde har tillsammans med museet gett Bertil Kamph i uppdrag att sammanställa en skrift om unionen. Denna berättar förtjänstfullt och med många bilder om bakgrunden till unionen, om de olika tvisterna under 1800-talet och om den inflammerade stämningen 1905, då norrmännen ensidigt bröt sig loss.

Då hade från bägge sidor sedan länge kommit hot om militära åtgärder och på norska sidan hade gränsbefästningar byggts. Den 17 juli mobiliserade Sverige och svenska trupper stod snart beredda att anfalla Norge. Där rustades också för krig och läget verkade spänt innan förhandlingar mellan de bägge länderna äntligen kom till stånd i Karlstad i september.

Även i Skaraborg kände man under sommaren av den ökade krigsrisken och utbildningen för soldaterna i Skövde intensifierades. Med tanke på de höga fjällen i Norge anbefalldes övningar i liknande terräng och Billingen ansågs av militärt sakkunniga erbjuda en god motsvarighet.

Vid Västgöta regementes möte i Axvall den 30 augusti sattes delar av regementet på krigsfot. Varje soldat fick hundra skarpa skott, sablar och bajonetter slipades, dödsbrickor delades ut och förstaförband syddes in i rockskörten. Spänningen och nervositeten bland tälten på heden steg. Skulle det verkligen bli krig på riktigt?

En bataljon av regementet fick snart order att avmarschera till Dalsland samtidigt som förhandlingarna började i Karlstad. På vägen passerade soldaterna sina hemtrakter runt Vänersborg och där mötte hustrur och släktingar upp med förplägnad och annat. Detta ”annat” fanns i flaskor och medförde att delar av förbandet styrkte sig så kraftigt för att få mod i barm att många därför inte var i stridbart skick.

Ytterligare trupp från Skaraborg skickades mot Norge, det var infanterister från Skaraborgs regemente och kavallerister från K 3 som bildade en bataljon. Denna fick sedan hård kritik för att ha dragit benen efter sig och marscherat alltför långsamt. Det tog fyra dagar från Åmål till Töcksfors mot beräknade två och bataljonchefens möjlighet till befordran blev av högsta försvarsledningen ifrågasatt. Militära trupper från Skaraborg verkar i mobiliseringsskedet inte ha utmärkt sig, möjligen hade de gjort det om kriget brutit ut, men både de och deras motståndare kunde efter några månader i fält i stället glädja sig åt unionens fredliga upplösning.

Både på norsk och svensk sida visades stor försiktighet när det gällde att vidta militära åtgärder. Bägge länderna begrep att ett krig skulle vara vansinnigt och att både politiska och militära sakskäl starkt talade för en fredlig avveckling av unionen. Detta insåg också brödrafolkens förhandlare i Karlstad, men först i oktober 1905 var krisen över och trupperna på ömse sidor gränsen kunde hemförlovas.

Kung Oscar II avgick som norsk kung och i Norge valdes en dansk prins till kung; han tog namnet Håkon VII. För den svenske kungen innebar unionsupplösningen ett stort nederlag och hans valspråk ”Brödrafolkens väl”, som elaka tungor gjort om till ”Brödrafolkens gräl” ändrades nu till ”Fosterlandets väl”.

I dag, etthundra år efter unionsupplösningen, är säkert de flesta övertygade om att den var nödvändig och alla är glada över att ett blodigt krig kunde undvikas.

En som tröttnat på ”unionskäbblet” och ville att brödrafolken skulle gå skilda vägar var Gunnar Wennerberg, han skrev:

Låt oss ärligt skiljas åt!
Gack i frid din egen stråt!
Lycka till på färden!
Allt för goda äro vi
båda två att hålla i
med en lögn för världen

Bertil Kamph: Svensk-Norska unionen 1814 – 1905 ur Skaraborgskt perspektiv. Garnisonsmuseet i Skövde. 30 sidor.