Boycott, Raglan, Blazer, Lindström och Rydberg bevisar det
Införd i NLT mars 2005
Det finns förvisso många sätt att gå till eftervärlden och nå berömmelse. Namn på kungar, fältherrar, politiker och helgon är rikligt förekommande i historieböckerna. Men även vanliga människor har råkat bli kända och det av högst olika skäl. Greken Herostratos valde 300 år före Kristus att sätta eld på ett tempel enbart för att bli berömd. Han lyckades blott alltför väl och efter honom talar man om herostratisk ryktbarhet, vilket i dag innebär att vara ökänd. Han har tvivelaktigt sällskap i historieböckerna av den norske nazistledaren Quisling; att vara en quisling är inte något hedrande.
Kapten Boycott hette en grym och sniken godsägare på Irland. Han gav sina underlydande svältlöner och pinade dem med långa dagsverken. Kaptenen tog också oskäligt betalt för sina produkter, särskilt för basfödan potatis. Traktens befolkning beslöt därför att inte köpa hans varor och slutade att arbeta på hans gods. Tillvägagångssättet fick snart namnet bojkott och kom att leva vidare. Det finns dock historiska män och kvinnor vilkas namn för oss, sentida människor, har en mer positiv klang och ger angenämare associationer.
En gammal engelsk sjöbjörn, amiral Vernon, gick alltid klädd i uniform av s k groghamtyg och kallades därför allmänt för Old Grog. Amiralen var bekymrad över att alltför rikliga romransoner delades ut till manskapet på hans skepp, stridsdugligheten minskade och disciplinen upplöstes. Han lät därför späda ut spriten med vatten och på så sätt skapade han vad som kom att kallas grogg. En dryck som i dag lär åtnjuta stor popularitet i de kretsar där alkohol konsumeras. Men groggens uppgift var faktiskt från början att främja nykterheten.
En engelsk rumlare och hängiven kortspelare hette John Montague, earl of Sandwich. Hans spelpartier varade ofta mer än 24 timmar och för att få lite fast föda i sig under dessa sittningar och för att undvika att fläcka ned spelkorten, lät han servera sig dubbla brödskivor med läcker fyllning emellan. Sandwichen var född och är ännu omtyckt, låt vara att man numera ofta tagit bort den övre brödskivan.
När officerare i The Royal Navy lät sig ros iland från redden i sina barkasser hade deras roddare eleganta guldglänsande uniformer på sig. I handelsflottan däremot existerade inga uniformer, utan kaptenerna fick låta sig ros i land av sjömän, iklädda sina inte alltid så hela och rena paltor. Detta såg inte bra ut. En kapten vid namn Blazer kom då på den goda idén att köpa uniformsrockar åt sina roddare, uniformsbyxor ansåg han av kostnadsskäl onödiga; de syntes ju inte. Många befälhavare tog efter och ett mode hade skapats, nämligen uddakavajen eller blazern.
Under Krimkriget på 1850-talet, som huvudsakligen utkämpades mellan Storbritannien och Ryssland, fördes högsta befälet över de engelska trupperna av Lord Fitzroy Somerset Raglan. Han var i London känd som en stor klädsnobb och för att kunna driva sina skräddare till vansinne. I flera fall lär han ha lyckats. Om hans påfund, raglanärmen, orsakade detta är osäkert men inte otroligt. ”Ärmar som är skurna i ett med axelstyckena och sträcker sig mellan bak- och framstyckena kilformigt ända upp till kragen”, så beskrivs hans skapelse och Lord Raglan blev snart känd för sin skapelse, raglanrocken.
Maträtter har en välkänd förmåga att göra människor berömda. Finanssläkten Wallenbergs glans förstärks t ex av den s k wallenbergaren. Det är en skapelse av kalvfärs med gräddsås och lingon och rätten kan i dag spisas på många lunchställen och krogar.
Biff à la Lindström lär ha flera upphovsmän. Men en kaféidkerska i Stockholm, Maria Lindström, har av många utpekats som skaparen av denna läckerhet som ska innehålla kapris och rödbetor och serveras med lök och äggula.
Men vem har gett namn åt Janssons frestelse? Ja, därom tvistas. Ansjovislådan som serveras under namn av Janssons frestelse har dock inte fått sitt namn av någon kock. I stället lär Edvin Adolphson spelat in en film på 1930-talet som hette Janssons frestelse och det namnet övertogs sedan av maträtten, som numera gjort internationell succé.
Kvinnor har lånat sina namn åt många maträtter, låt oss bara tänka på Sjötunga Walewska, Crème du Barry och Coupe Melba. Den vackra polskan Marie Walewska var Napoleons älskarinna, men är i dag mest ihågkommen för sin läckra fiskgratäng med räkor, hummer och musslor. Madame du Barry var också hon älskarinna, åt den franske kungen Ludvig XIV, och blomkålssoppan hon gett namn åt är en läckerhet. När desserten kommer in på bordet och heter Coupe Melba så ska den innehålla vaniljglass med persikor och hallonmousse; den är uppkallad efter den firade australiensiska operasångerskan Nellie Melba. Naturligtvis stod inte dessa vackra och firade kvinnor vid spisen och lagade mat. Nej, de hade kockar som anrättade deras måltider och sedan vördsamt anhöll om att få sina rätter uppkallade efter dem. Det är onekligen ett bekvämt sätt att låta sitt namn gå till eftervärlden.
Även Abraham Rydbergs namn hittar man i den kulinariska litteraturen. Efter hans död men med hans pengar skapades 1857 det fashionabla Hotel Rydberg i Stockholm. På restaurangen och i baren där samlades de ledande författarna och konstnärerna och sedan de druckit sina väl tilltagna punschransoner, brukade de framåt småtimmarna beställa in Biff Rydberg. Det är den ädlaste formen av pyttipanna, den består av brynt lök, finskuren potatis och tärnad oxfilé. Beståndsdelarna serveras var för sig på tallriken och den ätande kan därför själv bestämma proportionerna mellan de tre komponenterna.
Abraham Rydberg var född i Lidköping och uppväxt i Örslösa och Biff Rydberg, låt vara skapad av en anonym köksmästare, bevarar hans namn på många matsedlar och i varje kokbok med självaktning. Och det bör glädja alla matvänner, särskilt de i Lidköping.