Alla spritinköp kontrollerades noga mellan 1915 – 1955
Införd i NLT Oktober 2005

Sverige är beläget i det s k brännvinsbältet och svenskarnas förhållande till alkohol har länge ställt till problem. Staten har på olika sätt försökt att införa regler för brännvinsdrickandet, den har t ex förbjudit husbehovsbränning och skaffat sig monopol på tillverkning och försäljning. Oftast har orsaken varit att dra in pengar till statskassan men regering och riksdag har faktiskt ibland också tänkt på brännvinets skadeverkningar på ekonomi och folkhälsa.

I början av 1900-talet söp svenskarna så kraftigt att det blivit ett allvarligt samhällsproblem. För att minska alkoholkonsumtionen infördes därför omkring 1915 något som kallades motbok. En sådan krävdes för att inköpa spritdrycker och kunde erhållas av män efter skriftlig ansökan. Åldersgränsen var 25 år, för gifta män räckte det dock med att ha fyllt 21, och alla ansökningar prövades noga, skötsamhet, fast anställning och god ekonomi krävdes. Spritinköpen måste ske i bestämd butik och motboken var strängt personlig, den fick inte lånas ut. Ransonen var från början en eller två liter i månaden, men steg senare till tre och fyra liter. Gifta kvinnor ansågs ej behöva motbok, men ogifta kunde ansöka och tilldelades då en eller två liter. I kvartalet! Om jämlikhet var det aldrig tal. Folkpensionärer hade ungefär samma tilldelning som kvinnor. Vin var inte ransonerat men köpen noterades och den som köpte för mycket blev rapporterad och kunde straffas med att bli av med sin motbok. Det blev naturligtvis också den som åkte fast för fylleri. Starköl såldes inte på Systembolaget, den drycken fanns bara på apotek och kunde märkligt nog endast fås mot recept. Starköl ansågs underligt nog vara utmärkt medicin mot aptitlöshet och högt blodtryck.

I motboken fanns sidor för stämpling och ett antal rekvisitionsblad; en rekvisition med egenhändig namnteckning måste lämnas vid varje inköp. Då kontrollerade först en av butikens beskäftiga tjänstemän köparen i sitt kundregister, satte dit sin stämpel om kunden godkändes och skickade honom sedan till nästa kö för att betala. Sedan väntade en ny kö i väntan på att få flaskan inslagen och överlämnad. Avlöningsdagar och helger ringlade alltid långa köer på gatorna vid alla systembolag och den som lyckats komma in men inte fått sin flaska vid stängningsdags visades obönhörligt ut och fick återkomma en annan dag.

Många menar att motbokssystemet innebar en byråkrati utan like i svensk historia och så var det säkert. Kontrollen var också rigorös om någon ansökte om extra tilldelning för bröllop, begravning eller födelsedag. Då fick sökanden på blankett ange antalet gäster, lokalens storlek, maten som skulle ätas och hur länge festen beräknades hålla på.

Spritservering på restauranger var också kringgärdad av byråkratiska bestämmelser. Kontrollen av att de följdes sköttes av spritspioner som sänts ut av Kungl Kontrollstyrelsen. I Lidköping besökte de Hotell Örnen och Stadshotellet, som var ensamma i staden med att ha spriträttigheter. Då kontrollerades att endast 15 cl sprit serverades till gäster och att detta bara skedde i samband med måltid. Och denna skulle bestå av lagad mat; att servera en smörgås och en sup var lagbrott. Det var inte heller tillåtet att stå och dricka, barer tilläts alltså inte. Den källarmästare som överträdde bestämmelserna kunde bli av med sina rättigheter att servera sprit och tvingades då säkert att stänga.

Alla som misstänktes på något sätt missbruka alkohol rapporterades till de kommunala nykterhetsnämnderna, som då kunde ingripa med att dra in motboken. Det ansågs värre än att mista rösträtten; motboken var det yttersta beviset på medborgerligt förtroende. Näst efter bibel och psalmbok så var faktiskt motboken den mest förekommande boken i de svenska hemmen.

Själva idén med motbok hade lanserats av en läkare vid namn Ivan Bratt, det var därför populärt att tala om Brattsystemet. Hans syfte var gott, han hade velat komma åt det utbredda spritmissbruket, men hans namn kom med tiden att bli en symbol för förmynderi och byråkrati. Nykterhetsrörelsen hade från början stött Brattsystemet men efter Andra världskriget ändrade den åsikt. Motboken förmådde inte minska konsumtionen och förhindra missbruk. Alla motboksägare ville ju ha högsta tilldelning och alla köpte ut full ranson; den som ”lät något frysa inne” på boken vid månadens slut ansågs inte riktigt klok.

Efter mycken vånda beslöt riksdagen till slut att motboken skulle avskaffas den 1 oktober 1955 och att svenska folket hädanefter skulle få frihet att dricka alkohol under ansvar.

Men många tvivlade på att det skulle vara möjligt, man befarade en kraftig konsumtionsökning och ökat missbruk. Nykterhetsnämnderna fick därför förstärkning, kuratorer anställdes och nya alkoholistanstalter planerades. Lundsbrunns Badanstalt ansågs av många synnerligen lämplig för detta ändamål.

Hur gick det då? Firades motbokens avskaffande med sjöblöta glädjefester över hela Sverige? Nej, det blev inte alls så. Den 1 oktober inföll en lördag och då hade systembolagen för säkerhets skull stängt. I Lidköping verkar helgen ha varit lugn, skriver Nya Lidköpings-Tidningen, de bägge hotellen med sprittillstånd hade inte märkt någon påtaglig ökning av alkoholkonsumtion, men naturligtvis hade det serverats mycket starköl till gäster som aldrig tidigare smakat denna dryck. Det lokala bryggeriet hade lanserat ett eget starköl som hette Eagle Beer och i lokalpatriotisk yra provsmakades naturligtvis det. Men bara en fyllerist togs in i finkan, det normala vid en avlöningshelg var annars tre eller fyra. Den rusning till Systemet på Järnvägsgatan som väntats på måndagen uteblev också. Några fler kunder än vanligt uppenbarade sig, berättade föreståndaren Gunnar Johnsson, men de ville i första hand köpa starköl. Ungefär liknande rapporter kom från andra delar av landet. De värsta farhågorna om nykterhetstillståndet i Sverige, efter det som skämtsamt kallades ”oktoberrevolutionen”, kom på skam. Inga påtagliga konsumtionsökningar skedde heller de närmsta åren och motboken saknades och sörjdes knappast av någon.

Positivt var i stället att svenska folket lyckligt befriats från byråkratiskt krångel med tilldelningar, ansökningar, kontroller, kränkningar och diskriminering. Motboken hade säkerligen under sin tid haft en dämpande inverkan på alkoholkonsumtionen, men den fördelen uppvägdes av nackdelarna. I dag är många bekymrade över ökat fylleri och stigande alkoholförbrukning, men att åter införa någon form av motbok är det få som önskar. Andra metoder för att öka nykterheten anser dock många vara nödvändiga.