Pehr Fredrik Apelqvist på resa
Införd i NLT 1988
Att Lidköpingsbor numera far jorden runt är inte så ovanligt. Tvärtom. För 150 år sedan var det däremot unikt. Komministersonen Pehr Fredrik Apelqvist föddes i Lidköping 1806 och medföljde som skeppsläkare ett örlogsfartyg till Sydamerika. Hans dagbok från resan finns bevarad och man vågar gissa att han var den förste i Lidköping födde som besökte Montevideo, Rio de Janeiro, Bahia, Barbados och andra latinamerikanska hamnar och öar.
När medicine doktorn och chirurgie magistern Pehr Fredrik Apelqvist i september 1842 inmönstrade på korvetten Najaden i Karlskrona tänkte han knappast på sin barndom i Lidköping. Man hans far hade varit komminister, lärare och vikarierande rektor vid Lidköpings skola och under denna tid hade Pehr Fredrik skådat dagens lius. Pappan hade sedan utnamnts till kyrkoherde i Hjälstad och sonen hade sedan marscherat den vanliga lärdomsvägen över Skara gymnasium till Lunds universitet och medicinska fakulteten i Uppsala. Nu skulle han bli skeppsläkare under Najadens färd till Sydamerika och Västindien, men det som helt uppfyllde hans tankar var den stora saknaden och sorgen efter hustrun Gustafva, som hastigt ryckts bort i barnsäng samma vår. Han hoppades säkert att resan skulle skänka honom lindring och tröst i hans svårmod. Najaden skulle vara borta närmare ett år och besöka många exotiska länder och intressanta hamnar. Kanonlavetter skulle t ex levereras till Sveriges sista koloni, Saint Barthelemy.
Dagboken
Hela resan för Pehr Fredrik flitigt anteckningar och dessa utgavs 1975 på Spectras förlag i Halmstad med sjökapten Alvar Wisjö som uttolkare. Det är en fängslande dagbok, men den är också ohygglig i sin svartsyn. Den stackars skeppsläkaren kan inte komma över hustruns grymma död utan fyller sin dagbok med självanklagelser och mjältsjuka utläggningar. Det går t.o.m. så långt att han längtar döden vart han seglar; så skriver han t ex i Bahia: ”Jag har seglat kring halva jorden för att skingra minnet, det har inte lyckats. Här sitter samma kval kvar, fräter, gnager.”
Mellan sina täta anfall av melankoli kan dock den gode skeppsläkaren ge målande detaljer och skildra roliga upplevelser, så t.ex. i Rio:
”Slavarne nakna, lastade på huvudet, springer i långa rader, under en festsegersång, sjungande var sin stavelse. Svetten flyter ned från den glänsande kroppen.” Eller från Montevideo: ”Hyrde oss trenne ridhästar. Dessa togs med lasso och sadlades icke, varför jag ville återlämna min häst och steg av. Men efter ytterligare försök bär det åstad i fyr, annorlunda rids aldrig.”
Osämja
Redan från början av resan tycks Apelqvist ha haft det svårt att umgås med den övriga besättningen. Med kaptenen råkar han i dispyt och får av honom snubbor för att han missköter de sjuka ombord. Kaptenen förde tydligen ett hårt regemente med stränga prygelstraff för lindriga förseelser och detta upprör Apelqvist. Aven det övriga befälet tycks ha varit råbarkade och föga bildade, så beskrivs underlöjtnanten sålunda: ”Han har från första dagen fört ett sådant språk att han aldrig borde få umgås med hederligt folk”. Ibland kan dock den gode skeppsläkaren roa sig tappert med sina officerskamrater. Så Bahia: ”Middag på hotell L´Union. Gick på spektakel. Bars ombord.”
Saint Barthélemy
Resans höjdpunkt verkar att ha blivit besöket på Saint Barthélemy. Och det inte bara därför att ön var svensk. Apelqvist ger en nästan linnearskt noggrann beskrivning av växter och djur, han uppehåller sig vid baler och fester och han är med om olika turistäventyr såsom fiske och sköldpaddsfångst. Han blir också mycket uppskattad i sin egenskap av läkare och får fullt upp av tacksamma patienter. Apelqvist verkar nu för första gången på resan i själslig balans och vid sunda vätskor.
Hans uppskattning av koloniens ekonomiska värde är inte stor. Staden hade 1837 blåst bort till 2/3 och sedan inte byggts upp igen, många slavar hade rymt, handeln var i avtagande och jordbruket på ön låg till stor del träda. Men naturen uppskattas av besättningen och under tre veckor genomkorsas ön och alla häpnar över de många exotiska frukterna och växterna.
Hemkomst
I maj hade man kommit till Azorerna på sin väg mot Sverige och Apelqvist tänker på göken och bofinken hemma och han räds för att komma åter till de bittra minnena. Det hjälper dock föga, snart är Najaden i Karlskrona, platsen för hans lycka och olycka. Underligt nog verkar Apelqvist snart nog ha tröstat sig, i augusti förlovar han sig och efter alla dessa utbrott dagboken av svårmod och dödslängtan upplevs det av läsaren som en västgötaklimax. Lyckan verkar le hult, men tragedin lurar bak hörnet. Han hade känt det på sig för i dagboken står det: ”I djupet av min själ har alltid legat en hemsk aning att jag alltid kommer att sträva efter ett oblitt öde och jättestora svarta spöken grinar mot mig.” Han blev tyvärr sannspådd. 1846 intogs han för sinnessjukdom på Söderköpings kuranstalt, beviljades avsked från sin provinsialläkartjänst och dog 1848 i Karlshamn, efterlämnande hustru och tvenne barn.
Apelqvist ville inte att dagboken skulle nå ut till allmänheten och det kan man förstå, den är alltför mycket en personlig sjukdomsjournal med tydliga symptom både förföljelsemani och schizofreni. Att den nu mer än 100 år efteråt ändå har publicerats ska vi dock vara tacksamma för. Det är ont om skildringar av livet på en örlogsman från denna tid och Apelqvists berättelser från olika strandhugg är unika.