Hade tillverkning i Sockerbruket, flyttade sedan till Alingsås

Införd i NLT November 2005

I industrins barndom lockades många industrier till Lidköping, många är glädjande nog kvar men andra har tvingats upphöra med verksamheten. En gång fanns det i Lidköping tändsticksfabrik, gummifabrik och också ett sockerbruk. Porslinsfabriken lever ännu men är tyvärr snart nedlagd den också och blir då ytterligare ett industriminne. Ett sådant är också sedan åtskilliga år Lidköpings Konfektindustri. Den hade sin verksamhet i Sockerbruket, startade 1932 och ägdes av Mellansvenska Sockerfabriken. Eftersom denna hade intresse av att öka sockerförbrukningen i Sverige kom bolagsledningen på att det kunde vara ekonomiskt givande att omvandla sitt överskott av socker till karameller.

Fabrikens början verkade lovande. Efter nio månaders drift var 70 personer i arbete, bland dem många kvinnor och ungdomar. Råvaran kom direkt från sockerfabrikens raffinaderi innan den ännu kristalliserats. Andra konfektyrfabriker måste först smälta sitt kristalliserade socker för att använda det i tillverkningen och det fördyrade deras produkter. Lidköpingsfabriken hade därmed en klar fördel och kunde hålla lägre priser på sin produkter.

Utöver socker använde fabriken vid tillverkningen smaktillsatser som mentol, pepparmint, arrak, punsch, cognac och olika fruktessenser. Traktens biodlare levererade också den honung som var en viktig ingrediens i många karameller och ett ton av den varan beräknades gå åt varje år. Fabrikens tillverkning var 1200 kg färdiga sötsaker om dagen och moderna maskiner hade inköpts för att automatisera fabrikationen. De anställda hade också stränga order att tänka på hygienen, inga ytterkläder fick föras in i tillverkningslokalen och många av de anställda tvingades att använda gummihandskar och mössor.

Tabletter och karameller förpackades i färgglada pappaskar eller plåtburkar och hade i många fall lokala namn, t ex Kinnepastiller och Lidköpingskyssar. Produkterna spreds över hela Sverige, blev snabbt omtyckta och fabriken verkade ha en god framtid. Plåtburkar, märkta LK, små och stora, har många Lidköpingsbor ännu i sina ägor och de är efterfrågade samlarobjekt på alla auktioner där de uppenbarar sig.

Fabriksledningen hade medvind och planerade 1935 att satsa på egna lokaler vid Katthavet. Mellansvenska Sockerbolaget bytte dock ägare och Lidköpings Konfektindustri avknoppades i den vevan och ägare blev nu holdingbolaget Kinnevik där Wilhelm Klingspor var ordförande. En byggstrejk fördröjde byggandet av den nya fabriken och under tiden hann bolagsledningen fatta beslut om att slå samman Lidköpingsfabriken med den chokladfabrik i Alingsås som också inköpts av bolaget. Denna ingick i det världsomspännande företaget Suchard och hade i Alingsås nyligen flyttat in i stora, nybyggda lokaler. En ny fabrik i Lidköping ansågs under sådana omständigheter bli dyr och onödig; man kunde i stället flytta LK:s karamelltillverkning till Alingsås. Det anfördes också från fabriksledningen att tillgången på kvinnlig arbetskraft i Lidköping var dålig och medförde svårigheter i produktionen.

Fusionen mellan Suchard och LK kom till stånd 1938 och Lidköpingsfabriken flyttades då till Alingsås. Där pågick choklad- och karamelltillverkningen fram till 1952, då även den fabriken förvandlades till ett industriminne.

Några av de Lidköpingsbor som flyttade med LK till Alingsås övertog dock delar av tillverkningen och drev fabriken vidare. Den existerar fortfarande under namnet Karamellpojkarna och har som specialitet att tillverka olika sorter av de starka halspastiller som svenskar gärna äter i förkylningstider. För Lidköpingsbor, som suger på en lenande och uppfriskande mentolpastill av Karamellpojkarnas tillverkning, kan det vara intressant att veta att den härstammar från den konfektyrfabrik som en gång startade i Sockerbruket.