Eldfesterna i Framnäsbadet drog storpublik för femtio år sedan

Bjöd på fyrverkeri, skämthopp, simtävlingar och gondolsång

Införd i NLT Maj 2003

LGSS var på 1950-talet en mycket livaktig klubb och sommartid avlöste simtävlingarna i Framnäsbadet varandra. Men det arrangemang som drog flest åskådare var i särklass klubbens eldfester i augusti. Tusentals människor köade för att betala ett par kronor i entré och få se påkostade fyrverkerier, djärva skämthopp, spännande simtävlingar, stilfulla simhopp och smäktande gondolsång. Eldfesterna startade blygsamt i slutet av fyrtiotalet men ökade sedan i popularitet och omfattning och publikrekordet kom att bli på närmare 4000 personer.

Eldfesterna krävde noggrann planering, fyrverkerier skulle beställas, utombys artister kontaktas, frivillig handräckningspersonal övertalas att ställa upp och extra läktare byggas. Arrangörerna lärde sig också snabbt att sätta presenningar runt Framnäsbadets staket, gratisåskådare samlades nämligen runt omkring badet för att slippa betala inträde. För den skull slopades efter några år de flesta himmelshöga raketer och gnistrande stjärnfall och i stället inköptes bengaliska eldar och pjäser som flöt i bassängen. Detta förhållande påpekades innan festen började ofta och energiskt av speakern Erik Strömberg, som vädjade och manade att folk skulle lösa inträde. Det fick god verkan och köerna vid insläppen ökade snabbt.

Innan mörkret hann sänka sig över Framnäsbadet började alltid eldfesterna med lite simpropaganda, det kunde vara simtävlingar, vattenpolo, simhopp, en tjusig vattenbalett i Esther Williams’ stil och några skämttävlingar. Ett bejublat inslag var under flera år en tävling i längddykning. Deltagarna fick en uppblåst ballong knuten i badbyxorna och publiken kunde sedan med hjälp av den följa simmarnas färd i det kolsvarta vattnet. Segrade i flera år gjorde en Stockholmare som hette Sven Lagerbäck; hans ballong seglade i väg 50 meter, vände sedan och flöt ytterligare några meter. Det var en prestation som väckte beundran och respekt.

Vid en annan tävling höll det på att gå illa. Någon hade kommit på att en simmare dragen av ett rep skulle sätta världsrekord på 50 meter. Det skulle gå så till att ett rep låg under hopptornet, simmaren fattade tag i det efter start och några ynglingar på gräsplanen vid barnbassängen sprang i mörkkrets skydd i väg med den andra ändan av repet allt de förmådde. Försöket slutade olyckligt; den halvdränkte simmaren slog i tio knops fart hårt i betongväggen efter 50 meter och höll aldrig på att kunna simma mer. Världsrekordet blev dock inte godkänt, men fort gick det!

När skymningen fallit och facklor, marschaller och strålkastare tänts var det dags för ett lite mer smäktande inslag. En kanot hade prytts med massor av blomster och i den sattes en sångare som paddlades runt i bassängen medan han sjöng lämpliga italienska gondolsånger. De första åren anlitades den lokala förmågan Herbert Wahlgren från sångkören Sångfågeln, men senare togs den populäre trubaduren och vissångaren Anders Börje till Lidköping och han gjorde naturligtvis än större succé.

Efter detta stämningsfulla inslag var det dags för skämthopp och livsfarliga konster och Simhopparklubben Vågar Allt från Örslösa gjorde bejublad entré. Och medlemmarna i den klubben gjorde ingen besviken; volter, magplask, kuddkrig och andra upptåg från tornet kom publiken att häpna. Vågar Allt avslutade ofta sina uppträdanden med att en av hopparna fick bensin hälld över sig, tändes på och likt en levande fackla klöv han sedan luften innan han slog ned i bassängen och slocknade. Tricket var farligt; alltid medförde det brännskador på hopparen men åskådarna fick ju den kittlande upplevelse de kommit för att få.

Det stora fyrverkeriet var naturligtvis kvällens höjdpunkt. LGSS´ eldsjäl ”Kawi” Wetterlind läste i sitt fyrverkeripartitur och dirigerade med precision en skara ivriga amatörpyrotekniker. Bland dem syntes ofta Alvar Sköld, Gunnar Nöjd, Einar Strömberg, Ebbe Nordberg och Halvar Lundkvist och de hade alla något av lilla julafton. I krutröken gick de runt likt gammaldags artillerister, tårögda och hostande och satte fräs på olika pjäser efter dirigentens anvisningar, det sprakade och lyste runt dem och de blev till slut alldeles svarta av sot. De hade roligt men svettigt och såg inte så mycket resultat av sina mödor, men publiken njöt desto mer av det praktfulla skådespelet och utrop av häpnad och applåder efter särskilt praktfulla explosioner hördes ofta.

Fackelhopp genom ett pyrotekniskt vattenfall och med nedslag i brinnande bensin avslutade alltid kvällen. Djärv hoppare var från början ”Kawi” Wetterlind, men hans roll övertogs på senare år av Göte Johansson. En fyrkantig flytande träställning bogserades ut under tornet, innanför den hälldes bensin som tändes på; hopparen med en tänd fackla i var hand dök sedan, belyst av vattenfallet, från 10:an ned i elden. Numret väckte alltid beundran. Vid ett tillfälle kunde det dock gått illa; det blev för mycket bensin i ställningen och elden spred sig då över så gott som hela bassängen. Hopparen, Göte Johansson, hade svårt att hitta någon inte brinnande vattenyta att dyka upp i men lyckades till slut, efter en lång undervattenssimning, ta sig upp med brända ögonbryn och svett hår. Då var det nära att en svår olycka inträffat.

För LGSS var eldfesterna goda kassapjäser som kunde finansiera klubbens verksamhet t ex simskolan, den lokala tävlingsverksamheten, träningsläger och arrangemang av landskamper och svenska mästerskap. Ett år hade klubben maximal tur; den regnförsäkring som tecknats löstes ut genom en kraftig regnskur en timma innan eldfesten, men den strålande sol som sedan visade sig lockade ändå rekordpublik till Framnäsbadet.

Eldfesterna i Framnäsbadet på femtiotalet bjöd Lidköpingsborna på uppskattad underhållning; det avslöjar publiksiffrorna. Där visades sådant som innan TV var okänt, häpnadsväckande och smått sensationellt. Efter det att TV 1958 slagit igenom tappade eldfesterna i Framnäsbadet sin popularitet och sitt attraktionsvärde och upphörde. Många Lidköpingsbor har dem dock i gott minne.