Att det finns en De la Gardieväg i Lidköping är naturligtvis självklart; Nya Stadens grundare måste naturligtvis hedras, men är säkert så generös att han ger pappa Jakob och släktingen Eva, hon med potatisen, var sin bit av gatan. Magnus Gabriel De la Gardie har verkligen lyckats ta en plats i Lidköpingsbornas hjärtan; alla känner till honom och han har lånat ut sitt namn åt skolor, hotell, restauranger, båtar, klubbar och firmor av alla de slag.

Det är lätt att i bibliotek hitta uppgifter om släkten De la Gardie, många hyllmetrar av böcker kan dela med sig av sitt vetande om framförallt Magnus Gabriel, mecenaten, byggherren, rikskanslern, diplomaten och hovmannen.

Däremot är det svårt, för att inte säga omöjligt, att hitta en enda skriven rad om Ole Tom, han som gett namn åt Ole Tomsgatan. Böckerna tiger om honom, det gör naturligtvis också nätet, men enligt muntlig tradition, ännu levande bland gamla Lidköpingsbor, skall han ha varit en glad och god man, av namnet att döma möjligen dansk, full av skämt och upptåg. Han sägs ha haft ett litet jordbruk åt det håll åt vilket hans gata ligger och ägt en lada på gärdet där Rudenschöldsskolan nu byggts. Men detta räcker väl knappast till för att få en gata uppkallad efter sig? Man kan nog påstå att av dem som gett namn åt en gata så är Ole Tom en av de mest anonyma.

Silverskiöldsgatan och Winbergsgatan

Överstelöjtnanten och friherren Per Fredrik Silfverskiöld dog vid hög ålder 1890 och var en lång och ståtlig gammaldags infanteriofficer, rak i ryggen, röd i ansiktet, med stort kindskägg och regelbundna anletsdrag. Han var despotisk och häftig, tog ofta miste men gav sig inte i första taget, varför gräl och dispyter följde honom dagligen. Hans fru var liten och förnäm och gjorde allt för att dämpa mannens humör: – Käre Per, du har säkert misstagit dig, tvingades hon ofta säga. Naturligtvis till ingen nytta. Friherreparet Silfverskiöld bodde vid Nya Stadens torg och ägde också herrgården Björksäter i Råda.

Möjligen tillhörde också det gärde, den lycka, där nu Rudenschöldsskolan ligger, friherre Silfverskiöld. Den kallades förr Silfverskiöldslyckan, men ägarförhållandet är osäkert och det verkar synnerligen generöst av staden att, efter de åtminstone i dag okända insatser, som friherren gjort för staden tilldela honom en gata. Han förknippas inte med donationer och tycks inte heller lämnat några som helst spår efter sig i rikets eller bygdens historia.

År 1888 fick Lidköping däremot en donation från kamrern A W Winberg som testamenterade 55.000 kr till sin hemstad. Pengarna skulle användas till understöd åt mindre bemedlade och kommer förhoppningsvis fortfarande till användning. Av tacksamhet för denna donation beslöts att uppkalla en gata efter Winberg och den kom att ligga alldeles i närheten av de gator som fått sina namn efter andra donatorer, nämligen Kylander och Särnmark.

Länderierna har gett gatunamn.

Runt Lidköping fanns det på 1800-talet gott om länderier eller landerier som de också kallades. De var mindre lantgårdar, ofta ägda av välbärgade stadsbor som nyttjade jorden likt dagens månskensbönder. Många bodde också i mangårdsbyggnaden, åtminstone sommartid. Då kunde ägarna i glada vänners lag njuta av lantlivet, röka cigarr och dricka punsch i bersåerna, äta kräftor i augustimånens sken och sjunga om hur gudagott de hade det. Länderiernas bostadshus omgavs av välskötta rabatter och fruktträd, var ofta påkostade, snickarglada och välhållna och låg alldeles i utkanten av den dåvarande stadsbebyggelsen.

I dag är de alla uppslukade av den expanderande staden och de flesta är numera rivna, men några vackra och tidstypiska mangårdsbyggnader ligger dock kvar som kulturhistoriska minnen, t ex Fredriksdal, Johanneberg och Kvarnegården. Andra länderier hette Annelyst, Ekeberg, Margretelund, Sevilla, Bäcksholm, Lidåker, Broholm, Ekelund, Ålycke, Vänersvik och Norddalen. Några har fått skolor uppkallade efter sig och nästan alla har gett namn åt gator. På så sätt har namnen räddats åt eftervärlden och det vittnar om pietet hos de bestämmande i Lidköping och visar deras intresse för stadens historia. Det har de också bevisat för inte så länge sedan, nämligen med namnet Tornväktarvägen, som ligger ute vid Brandstationen. Gatan vill påminna om ett historiskt samband. Tornväktaren var ju den man som satt i Rådhusets torn och vakade över att elden inte kom lös. Nu har hans uppgifter övertagits av brandmän som med modernare metoder skyddar staden mot eld och brand.

Hantverkargator.

Naturligtvis är det mest adelsmän, kulturpersonligheter och välbeställda människor som fått gator i Lidköping uppkallade efter sig. Men staden är och har alltid varit känd för sina skickliga hantverkare och om det påminns man, när man går på Repslagare-, Målare-, Kopparslagare-, Nålmakare- eller Tunnbindaregatorna. På 1800-talet fanns också Smedje-, Sadelmakare-, Bokbindare-, Snickare- och Skräddaregatan, men de har alla med tiden bytt namn. Utmed hantverksgatorna och inne på gårdarna bodde de okända, vanliga människorna och där, bland vad som ibland kallas småfolket, kunde man hitta de genuina, infödda Lidköpingsborna. De som hade öknamn och rätt dialekt.

I modern tid har tillkommit Skeppare-, Styrmans-, Eldare-, Båtsmans-, och Matrosgatorna, som vill påminna om att staden har gamla traditioner som hamn- och sjöstad. Sjömännens helgon, Sankt Nikolaus, gav ju tidigt namn åt kyrkan och har också ihågkommits med en egen gata, Nicolaigatan.

Bland Lidköpings gator letar man förgäves efter Kungsgatan, Drottninggatan, Nygatan, Österlånggatan och Västerlånggatan, namn som många andra småstäder importerat från Kungl Huvudstaden. Har man i Lidköping inte förmått följa med sin tid? Eller har man slagit vakt om sin egen historia? Det senare verkar mest troligt och tack vare gatunamnen får man därför mycken rolig och underhållande kunskap om stadens 550-åriga intressanta och ibland dramatiska historia. Och det bör glädja Lidköpingsborna; de är nämligen kända för sitt historieintresse och än mer berömda för sin lokalpatriotism.