Nya Staden anlades på Brita Måneskölds ärvda mark. Hennes man, Erland Kafle, bytte bort den till Magnus Gabriel De la Gardie.
Införd i NLT okt 2001
Sedan Lidköping fått stadsprivilegierna 1446 verkar staden ha hävdat sig bra i den handelskonkurrens som fanns runt Vänern. Visst skiftade konjunkturerna, men staden växte så sakta. Gustav Vasa visade därför stort intresse för Lidköping, men sedan staden brunnit och borgarna sölat med återuppbyggnaden tappade kungen tålamodet och befallde att Lidköping med privilegier och invånare skulle flyttas till trakten av nuvarande Vänersborg. Men kungen hann att dö innan hans beslut åtlyddes och de goda Lidköpingsborna hade också medvetet saboterat det kungliga dekretet.
Problem med handeln.
På 1500-talet ägde köpmännen i Lidköping skutor som lastade Kinnekullekalk till Älvsborgs fästning och de hade andelar i fartyg som hämtade kläde i Flandern och salt i Tyskland. Lidköping var alltså till namnet en stapelstad, vilket innebar att handel med utlandet var tillåten. När Göteborg anlades försökte myndigheterna koncentrera importen dit och Lidköping fick bara tillstånd att bedriva inrikes handel, staden fick hädanefter nöja sig med att vara en s k uppstad.
Alla kungar försökte under 1600-talet att anlägga nya städer, det gjorde man för att från köpmän och hantverkare där få mer guld- och silvermynt till statskassan. Varor som smör och ost ansågs obekväma och gammalmodiga att få som uppbörd, staten hade besvär med att avyttra dem. För att öka statens penninginkomster hade också den s k lilla tullen kommit till. Den innebar att lantbefolkningen måste betala pengar för att föra in sina varor till städerna på torg- och marknadsdagar. Naturligtvis försökte många smita undan denna nya skatt och det kunde göras enkelt genom undvika att dra in varorna till städerna och i stället handla ute i byarna. Men detta kallades landsköp och var förbjudet i lag och motarbetades av myndigheterna.
I Lidköping hade problemet med landsköp vuxit undan för undan; på stranden mittemot staden hade uppstått en stadsliknande bebyggelse som olagligen användes till handels- och marknadsplats. Där kunde bönder och uppköpare klara sig undan tull. Borgarna i Lidköping hade länge och bitterligen klagat över denna konkurrens i ilskna brev till statsmakten.
Månesköld på Ågården.
Den västra stranden vid Lidans utlopp tillhörde godset Ågården och ägaren, Carl Månesköld, hade god förtjänst på att upplåta sina ägor till landsköp. Därför vägrade han att sälja sin strandmark, trots att han uppmanades till det av både Gustav II Adolf och av drottning Kristina. Jakob De la Gardie, som också fått staden Lidköping i förläning 1651, erbjöd sig att köpa marken till ett bra pris, men Månesköld var inte intresserad. De la Gardie hade getts tillstånd att i sitt grevskap anlägga en stad och kommit underfund med att den enda lämpliga platsen för denna var på Lidans västra strand.
Problemen löstes sedan Carl Månesköld dött och hans dotter Brita Månesköld ärvt Ågården. Hon var gift med vice presidenten i Göta hovrätt Erland Kafle och denne gjorde 1670 upp med Magnus Gabriel De la Gardie, som nu blivit Läckögreve efter sin far, om ägobyten. Erland Kafle får av Magnus Gabriel gårdarna Ängsbo i Östby socken och Brastorp i Råda socken och avstår i gengäld sina ägor mittemot staden Lidköping. Nu kunde det till glädje för staten bli ett slut på det förargliga landsköpet och greven kunde äntligen anlägga sin stad.
Tvillingstäderna.
Förmyndarregeringen för Karl XI lät 1670 utfärda det privilegiebrev som grundlade ett nytt Lidköping. Någon konkurrens mellan det gamla och det nya Lidköping skulle dock inte förekomma. Bägge hörde under greven och skulle hjälpa varandra. Visserligen hade den nya staden ett eget vapen men städerna skulle ha gemensam styrelse, rättsskipning, kyrka och ekonomi. Två stadssigill skulle dock finnas och två borgmästare, men tvister mellan dem löstes genom att Läckögreven var överordnad bägge.
Magnus Gabriel hade genast börjat planera för sin nya stad, invånarna fick ekonomiska bidrag, skatteförmåner, timmer till sina hus från Läckös skogar och greven lär själv ha ritat stadsplanen. Den utformades som ett romerska härläger med kvadratiska kvarter, raka gator och ett stort torg, dit grevens jaktslott flyttades för att bli rådhus. Och runt bebyggelsen uppfördes en palissad med ett dike utanför för att hindra olaglig köpenskap; för den skull lät greven också uppföra tullportar i sten.
Inflyttningen i den nya staden verkade att gå något trögt, trots att greven försökte att på alla sätt stimulera den. Han gav t ex order om att de hantverkare som han hade runt om i sitt grevskap skulle flytta till hans nya stad och på så sätt blev Lidköping befolkat med många skickliga yrkesmän. Dessa tillsammans med köpmännen, som omkring 1700 hade ett sextiotal skutor i fraktfart, gjorde att Lidköping utvecklades väl och gott kunde hävda sig mot andra Vänerstäder.
Erland Kafle och Brita Månesköld är väl värda sina gator.
Magnus Gabriel De la Gardie fick verka bara i tio år som Lidköpings beskyddare, 1680 drabbas han av reduktionen och får lämna så gott som all sin egendom till kronan. Det gällde också Läckö och Lidköping. Han hann dock sätta sin prägel på staden, visa omsorg och generositet mot dess innevånare och utrusta staden med vad som behövdes för dess dagliga liv.
Obestridligen är det dock så att om inte Erland Kafle, sannolikt i samförstånd med sin fru Brita Månesköld, gått med på markbytet som gjorde det möjligt att grunda Nya Staden, så hade den inte kommit till. Lidköping hade då gått miste om Magnus Gabriel De la Gardies för framtiden så värdefulla insats för staden. Erland Kafles väg och Månesköldsgatan vill påminna Lidköpingsborna om detta; de båda gatorna ligger nära varandra och dessutom på Ågårdens gamla mark.