de har fått namn efter kända och okända.
Införd i NLT dec 2001
Gunnar Wennerberg kan tävla med Magnus Gabriel De la Gardie om att vara mest känd i Lidköping. Han har fått en byst, en herm, rest till sitt minne och den blickar rakt mot hans födelsehem men också mot Wennerbergsvägen, Wennerbergsbron och Wennerbergsskolan Till minnet av hans mest bekanta verk, Gluntarna, finns också Gluntgatan. Ordet glunt är ett uppländsk dialektord och betyder pojke. I dag är det kanske svårt att förstå den hänförelse som Gluntarna väckte, när de kom ut på 1850- talet, men det var de som i ett slag gjorde Gunnar Wennerberg både rik och berömd. Det var också Gluntarna som banade väg för Wennerberg till både en statsrådstaburett och en landshövdingepost Men mitt i alla sina framgångar glömde han aldrig sin födelsestad och han dog bland sina släktingar på Läckö 1901.
Guldbiljetten.
Anna Lisa Lidbeck är den mest generösa av Lidköpings donatorer. Hon testamenterade sin fastighet, det som i dag är Lidbeckska huset, till staden. Där finns i dag bl.a. stadens representationsvåning, en konsthall och vandrarhem. I testamentet fanns också pengar reserverade till vad som senare kom att kallas Margretelunds uppfostringsanstalt Under sin livstid gav hon också pengar till en ny orgel i Nicolaikyrkan, till olika sociala ändamål och skänkte dessutom 100.000 kr till en järnväg till Skara.
När Skarabanan 1876 invigdes fick hon den stora äran att ha själve kungen, Oscar II, som nattgäst; hennes hem var det mest representativa och eleganta i Lidköping. Staden visste också att uppskatta henne. Det berättas att kungen i samband med invigningsfestligheterna överlämnade stadens tack till mamsell Lidbeck. Det bestod av en tågbiljett i guld, som berättigade henne att åka fritt på den nyanlagda järnvägen under hela sin livstid. Hon utnyttjade den dock dåligt; bara en gång berättas det, till Vinninga, där hon hämtades av häst och vagn. Efter den korta resan satte hon aldrig mer sin fot i en järnvägsvagn.
Hennes donationer till Lidköping uppskattades vid hennes död till över 600.000 kr och det torde väl i dagens penningvärde motsvara flera tiotals miljoner. Anna Lisa Lidbeck är naturligtvis i hågkommen med en gata.
En sann hembygdsvän.
Benjamin Lidholm (1893 – 1968) kommer många Lidköpingsbor ihåg. Han var den outtröttlige hembygdsvännen och museimannen som under lång tid dokumenterade och samlade allt av historiskt värde. Lidholm var till yrket målare och förgyllare men tjänstgjorde under lång tid som museiintendent på Lidköpings Hantverks – och Sjöfartsmuseum och som sådan gjorde han en betydelsefull insats. Det är främst hans förtjänst, att det idag finns ett Vänermuseum med stora och ovärderliga samlingar. Framför allt sjöfarten på Vänern låg honom varmt om hjärtat och han skrev böcker och otaliga artiklar om den; han hade dessutom konstnärlig talang och kunde måla och teckna, hans motiv var gärna marina, t ex segelfartyg och fyrar.
Benjamin Lidholm var initiativtagare till den lokalhistoriska utställningen vid Lidköpings 500 – års jubileum 1946, då hantverkets betydelse för Lidköping belystes, då en vänerskuta bogserades upp till Stadsparken och blev restaurang med sil som huvudrätt, då ryggåsstugor restes och båtar, fiskeredskap, segel och råoljemotorer från Vänern visades upp. Tyvärr skingrades utställningen, de styrande i Lidköping hade inte alltid förståelse för hans idéer och insatser, ofta fick han arbeta i motvind. Det är därför glädjande att han nu fått en gata uppkallad efter sig och den ligger precis rätt, vid Limtorget, där spillror av Lidköpings äldsta bebyggelse har räddats till eftervärlden. S:t Nicolai Gille har till Benjamin Lidholms minne låtit plantera ett träd med minnessten i närheten av Gillets hus vid Limtorget.
Majorsallén och Kölnegatan.
Major Gustaf Lyström var reservofficer vid Skaraborgs regemente och omkring 1900 dessutom en mycket populär gymnastiklärare vid realskolan. Där kunde han sätta militärisk pli på eleverna, som han sedan lär ha gett stora favörer, när han träffade på dem som rekryter vid regementsmötena på Axvall. Majoren var liten, satt och spänstig, hade lång näsa och gråa mustascher och var känd för att tycka om långa promenader. Där Majorsallén kom att anläggas sågs han dagligen komma marscherande i skarpt tempo, alltid med välputsade kängor, demonstrerande infanteriets förmåga till snabba förflyttningar. Inga donationer eller andra insatser för staden förknippas med honom och han är i dag totalt bortglömd, bara hans allé påminner om honom.
Namnet Kölnegatan har många funderat över. En tolkning som många accepterat är att det kan ha legat en kölna vid gatan. En kölna är en torkbod för spannmål och namnet skulle då komma av detta. Det låter bestickande men är fel. Namnet kommer i stället från släkten Kölne, som hade ägor åt Norra Kyrkogården till. En kölnelycka finns på äldre kartor och Kölne som familjenamn förekommer ännu, dock inte i Lidköping.
Industrin gjorde sitt intåg i Lidköping i slutet av 1800 – talet och de flesta industribyggnader kom att ligga på tidigare outnyttjad mark åt Vänern till. Ett par av de fabriker som länge betydde mycket för Lidköping tillverkade tändstickor. En av dem hette Sirius och är numera ett minne blott. Som industrihistoria lever dock namnet Siriusgatan kvar.
Kulturhistoria.
Stundom får de styrande i en stad för sig, ofta på grund av historisk okunnighet, att ändra de gamla namnen på gatorna. Det vore för Lidköpings del förödande, gatunamnen berättar ofta, som framgått av NLT:s serie, på sitt kortfattade sätt, i emaljskrift, stadens historia, om dess epoker, människor och tillväxt. Limtorget heter t ex så för att Kinnekulleborna där sålde kalk; lim är nämligen en äldre benämning för just kalk. Och namnet Östertull talar om att det där, från 1600 –talet och tvåhundra år framåt, fanns en inrikestull som alla som hade något att sälja i staden fick betala; den låg vid den dåtida stadsgränsen och har ihågkommits med en gata. I Nya Staden låg en tull vid nuvarande Folkets hus och den hade portar av sten; därav namnet Stenportsgatan.
Kan man då inte tänka sig några förändringar i gatunamnen? Jo, att använda samma namn på gator men skilja dem åt genom att kalla dem norra och södra vittnar om brist på fantasi. Lidköping har dock inte många sådana gator. Men de finns, nämligen Norra och Södra Kyrkogatan och Norra och Södra Torngatan. Kyrkogatan och Torngatan kunde räcka. Södra Kyrkogatan går förbi det länderi som förr kallades Paradiset. Ett nytt namn på denna gata, med bibehållen kyrklig anknytning, vore kanske Paradisgatan? Och Sparbanksgatan har faktiskt mist i aktualitet sedan banken flyttat tvärs över torget. Gator finns alltså som kan byta namn, gärna för att hedra Lidköpingsbor i tiden. Nog borde det vara dags att uppkalla gator efter John Hedin, som genom Gullspångsaktierna gjort Lidköping till en förmögen stad och efter de båda Rörstrandskonstnärerna Gunnar Nylund och Carl Harry Stålhane, vilka bägge nådde världsrykte som keramiker.