Vid mitten av artonhundratalet anlände många resenärer till Lidköping. Vägen till Norge gick över Lidköping och många kom därför till staden med kanalbåtar eller diligens. Kanske övernattade många också och det gjorde även seklets kungligheter som under årliga resor till Norge, unionslandet, gärna tog natthärbärge på herresäten i Lidköpingsbygden. När järnvägarna med stambanorna byggdes kom Lidköping att ligga bortom allfarvägarna och förlorade sin roll både som viktig handelsstad och resmål.
Få resenärer har lämnat ögonvittnesskildringar från Lidköping för 150 år sedan, men en som heter Hjalmar Ekeroth har gjort det och han ger ingen positiv bild av staden. Om Ekeroth vet man tyvärr inte så mycket, men han har i Lidköpings Tidning från 1902 skildrat ett säkerligen kortvarigt besök i staden omkring 1850. Om de raka gatorna och de välhållna husen berättar han inget, inte heller om den livaktiga byggnadsverksamheten efter 1849 års brand. I stället uppehåller han sig vid de obekväma skjutskärrorna som han kanske själv prövat för att komma till staden. Visserligen fanns det diligenser, flera i veckan kommer och går till både Göteborg och Stockholm, men Ekeroth klagar över att de är dyra och svåra att få plats på.
Ekeroth är även missnöjd med de noggranna kontroller och visitationer som stadens egna tullare utsätter resande för. Detta på grund av att Magistraten ville förhindra att varor smugglades in och därmed konkurrerade med det handelsmonopol som stadens köpmän hade. Han finner det också märkligt att borgmästaren och rådmännen bestämt mått och vikt för de produkter som salufördes av olika hantverkare. Sålunda berättar han om bestämmelser som utfärdats för bröd, kött och dricka, innehållande minutiösa föreskrifter rörande varors vikt, pris och kvalité. Brödet skulle t ex vara välsmakande och ej underviktigt. Bröt bagaren mot de reglerna fick han böta tre riksdaler och 16 skilling, vilken summa fördubblades vid varje överträdelse. Liknande bestämmelser gällde för slaktare och bryggare. Ekeroth förvånar sig över och kritiserar detta förmyndarskap, som han tycker är unikt för Sverige. Svenskar som lever 2010 imponeras däremot av att en lokal Konsumentombudsman redan var uppfunnen.
En annan byråkratisk bestämmelse berättar Ekeroth om. Det gäller handhavandet av eld. Det var inte tillåtet att röka på gator och allmänna platser. Det var likaså förbjudet att ha öppen eld efter mörkrets inbrott och att elda i bakugnar flera dagar i rad, ugnen skulle kallna mellan baken. Stadens invånare tvingades också delta i nattliga patruller för att upptäcka brott mot eldningsförbud. Förmögna borgare kunde dock leja ersättare. Han nämner inget om den förödande brand, som lagt nästan hela Gamla staden i aska, men verkar förstå Lidköpingsbornas rädsla för eldsvådor. Han klagar ändå över nattpatrullernas sätt att på nätterna högljutt ropa ut varje jämn timme.
Kort redogör Ekeroth för nöjesutbudet. Det verkar ha varit magert, de drygt 2000 invånarna kunde besöka Traungs salonger för att njuta av den repertoar som resande teatersällskap bjöd på eller gå till Kägelbanesalongen för att se på något som kallades Cosmorama och som sannolikt var en typ av Laterna Magica.
Ekeroth verkar ha varit en riktig gnällspik, inte mycket i Lidköping faller honom på läppen. Hade han besökt staden på en marknadsdag hade han säkert fått ett mer positivt intryck. Då, särskilt på den stora höstmarknaden, fördubblades stadens befolkning och gycklare, cirkusartister, exotiska djur och försäljare av allt mellan himmel och jord samlades i staden.
Artikeln bygger på en artikel av Folke Hörling, Genom kikaren från 1986.