Romaner med personer och handling från Lidköping är sällsynta för att inte säga obefintliga. Nyligen har emellertid den Lidköpingsfödde Gunnar Odhner presenterat en sådan. Romanen är till största delen självbiografisk, författarens alter ego får under sin barn- och skoltid i Lidköping på 1950-talet vara med om både tragiska, spännande och glada händelser. Dessa är berättade med stor psykologisk insikt och trovärdighet, författarens misslyckanden under skolgången väcker medlidande och hans realistiska porträtt av lekkamrater och indianliv i Kartåsskogen är skildrade på ett levande, humoristiskt och äkta sätt.
Odhner växte upp i en tjänstemannafamilj, pappan var ingenjör på Meken och mamman är hemmafru. Av henne lär han sig att vara tolerant och att inte smussla och ljuga. Hon förefaller ha varit en ordentlig mamma men det kan man inte säga om pappan. Han dricker nästan varje lördag och kommer då hem berusad och uppträder hotfullt. Ändå porträtteras han av sonen med förståelse och kärlek, de har trots allt många trivsamma stunder tillsammans. Odhners uppväxt hade sina mörka sidor men hans barndom verkar inte ha varit alltför svår. Lidköping tycks ha varit en trivsam och spännande stad att stad att växa upp i.
Odhner har något av ett fotografiskt minne, det visar han genom att generöst dela med sig av lokalfärg och exakta tidsbilder. Han skildrar med nostalgi VSK-stugan på Kinnekulle, berättar om sin fruktan för Margretelundare, letar porslin på Rörstrandstippen, smiter in på Filsbäck för att se Nacka klacka tvåkronor, ser sorkarna, d v s LBK, spela fotboll på Lilla Bommen och dansar till Tötas orkester. Detta och mer därtill gör att många Lidköpingsbor kan läsa romanen med igenkännandets glädje.
Boken kan inte kallas nyckelroman men många på Odhners tid välkända stadsbor passerar i alla fall revy. Bara i undantagsfall nämns de vid rätta namn men går att känna igen, t ex Riksbyggechefen Granbom, stadsfullmäktigeordföranden Folke Svensson, adjunkten Tidestedt på läroverket och bryggeridisponenten Nilson – Dag. Namngivna är dock de legendariska originalen Blinde Kalle och potatisförsäljaren Sista Måttet.
Att Odhner kan behandla svenska språket på ett utsökt sätt visar han i sin roman. Han har tidigare bevisat det i sina diktsamlingar, t ex genom dessa rader ur hans dikt Startpunkt, där han beskriver Lidköping:
Mitt i staden
låg som en ursäkt eller motvikt
Skandinaviens största torg
vars slitna kullerstenar
fylldes med blommor
och fisk på lördagarna.
Stadens invånare
vaknade ur sin dvala.
Några tog cykeln
och åkte till Villa och badade.
Den leriga ån blänkte.
Romanen Barnet som inte kunde ljuga är läsvärd och bjuder på nostalgiska tidsbilder. Det är en roman som ger en en god psykologisk bild av en pojkes utveckling från barn till gymnasist. Odhner planerar en fortsättning på sin roman och den kommer säkert att bli efterlängtad av alla som läst första delen.
Gunnar Odhner, Barnet som inte kunde ljuga. Norlén& Slottner Förlag. 240 s.