Ett tragiskt kvinnoöde från 1700-talets Lidköping

Båtsmansänka blev dömd att riva sitt hus och flytta

Införd i NLT Juli 2003

Bödeln var den som i gamla tider hade sämst anseende av alla och han var allmänt fruktad och avskydd. En som hade nästan lika dåligt anseende var rackaren eller flåtten, som han också kallades. Denne tog hand om uttjänta husdjur, oftast hästar, som han avlivade och sedan drog huden av. I allmänhet var rackaren en man, men i Västergötland är även kvinnliga utövare av detta föraktade yrke kända. En sådan vet man namnet på tack vare ett protokoll från Rådhusrätten i Lidköping i juni 1749. Hon var änka efter en båtsman, som sannolikt stupat i hattarnas olyckliga ryska krig 1742, och hette Annika Svensdotter.

Som änka hade hon inte rätt att bo kvar i båtsmanstorpet utan kördes iväg därifrån och ställdes på bar backe. För att kunna försörja sig och sina faderlösa barn byggde hon en grå liten stuga på Nya Stadens mark, utmed landsvägen mot Kålland, och började där praktisera det av alla avskydda arbetet med att avliva selbrutna och halta gamla hästar och sedan flå dem. Hon gjorde tydligen goda affärer för hon hann inte gräva ned alla döda djur utan rävar, hundar och korpar samlades runt hennes stuga för att kalasa på kadavren. En nästan outhärdlig stank omgav därför stugan och kringboende och vägfarande klagade över denna aslukt och över de moln av flugor som samlades.

Stadens borgerskap upprördes av hennes tilltagsenhet och verksamhet och det anfördes av de styrande att hennes illaluktande hantering gav dåligt rykte åt staden och hon instämdes därför till Rådhusrätten. Anklagelserna mot henne var följande; hon hade olovandes byggt sin stuga på stadens mark, hon hade utan löfte tagit ved därifrån, hon hade inte grävt ned sina flådda kreatur ordentligt varför olika djur samlats för att äta av dem och hennes oskickliga hantering av kropparna spred en vidrig lukt över stora delar av Lidköping.

En allvarlig anklagelse mot Annika var också att hon sålt ett berett kattskinn till en tjuvaktig dräng på Stola. Just kattskinn verkar ha varit en god inkomstkälla för henne, de användes flitigt i folkmedicinen, både mot reumatism och tandvärk men också mot andra åkommor. Rådhusrätten hade fått reda på att drängen betalt kattskinnet med en skäppa mjöl och åklagaren menade att Annika borde ha misstänkt att det var stulet.

Annika Svensdotter uppenbarade sig inför rätten i träskor och klädd i sin smutsiga arbetskjortel och spred därför en otrevlig odör omkring sig i salen men försvarade sig tappert med att hon fått löfte av den förre borgmästaren att uppföra sin stuga och med att hon omöjligt kunde veta att Stoladrängen snattat av husbondens mjöl. Åklagaren ville förhöra drängen, men då denne blivit bortkörd från sin tjänst och rymt till okänd ort så var det inte möjligt.

Åtalet mot Annika angående hennes sålda kattskinn fick därför läggas ned, men de övriga anklagelserna mot henne räckte för att Rådhusrätten skulle döma henne. Och domen blev hård. Rättens ledamöter, som naturligtvis alla var män, ville bli av med både henne, hennes stuga och stanken och hon dömdes därför till att inom sex veckor ha rivit sin stuga och flytta den och sin verksamhet till annat ställe.

Därmed försvinner båtsmansänkan Annika Svensdotter ur historien, vart hon och hennes barn tog vägen är inte känt, kanske kunde hon ta upp sitt blodiga hantverk någon annanstans. Hon hade gjort ett tappert och beundransvärt försök att försörja sig i Lidköping men mötts med avsky och förakt och inte fått någon hjälp från dem som hade makten, inflytandet och pengarna. Tack vare Rådhusrättens protokoll träder hon dock fram ur historien och ger eftervärlden nyttig kunskap om gamla tider, som verkligen inte alltid var så goda.