Fröslundapojken som blev en av de sista indiankrigarna
Införd i NLT 1997
När underlöjtnanten och ägaren till Fröslunda gård, Esaias Ling-Vannérus 1856, tillsammans med hustrun, rådmansdottern från Lidköping, Amanda, f. Ahlin, bar fram sitt tredje barn till dopet i Sunnersbergs kyrka kunde ingen ana sig till gossens framtid. Undra på det; att gossen Ragnar Theodor vid vuxen ålder skulle kriga mot indianer på de amerikanska prärierna, att han skulle bli sårad vid den sista riktiga indianstriden och att han för sina insatser där skulle tilldelas kongressens Medal of Honor for Bravery en då sällsynt utmärkelse, det kunde väl inga av de närvarande föreställa sig ens i sina vildaste fantasier. Verkligheten blev dock sådan.
Ragnar Ling-Vannérus beslöt redan tidigt att välja den militära banan och efter officersexamen hamnade han i Jämtlands Hästjägarekår, dessa jägare skulle ta sig fram i oländig terräng och anfalla fienden med överraskningen som främsta vapen. Hästjägarna kom senare att bli Norrlands Dragoner i Umeå med samma uppgifter och existerar än i dag, nu i Arvidsjaur.
Den unge Ragnar ledsnade dock på det fredliga exercerandet och begärde avsked. Han greps tydligen av Amerikafeber för 1882 enrollerade han sig i det berömda Sjunde kavalleriregementet, det var i spetsen för och tillsammans med det som general Custer dött i det berömda slaget vid Little Big Horn. Motståndarna där var de förenade siouxstammarna under ledning av den berömde hövdingen Sitting Bull. Regementet höll på att ersätta förlusterna och från menig avancerade Ragnar snart till 1:st sergeant, officer kunde han inte bli som utländsk medborgare.
SLAGET VID WOUNDED KNEE
Indienreservaten dit siouxer och andra stammar blivit bortschasade var torra, ofruktbara och kalla. Dessutom hade bufflarna utrotats av de vita och de stackars indianerna frös och svalt. De mådde dessutom psykiskt illa, den vite mannen trängde fram allt snabbare, järnvägar byggdes, lycksökare, guldgrävare, boskapsuppfödare och farmare svämmade in över deras gamla områden, allt tycktes hopplöst. Var indianerna dömda till undergång och utplåning?
Några indianska förkunnare ville förändra de rödas villkor och startade därför 1890 den s.k. andedansen. Genom intensivt dansande kunde under åstadkommas, så t ex kunde deltagarna få kontakt med förfädernas andar, döda kunde återuppväckas, buffelhjordar återuppstå och de vita utrotas. Vidare påstods en indiansk Messias komma att uppenbara sig och de dansande klädde sig i vita skjortor med symboliska tecken och dessa skjortor försäkrades kunna fungera som skottsäkra västar. Dessa överspända visioner om en lysande framtid, framförda under extatisk dans, rytmisk sång och med gälla skrik satte skräck i många vita. Man började frukta ett uppror.
Oroligheter och skottlossning rapporterades lite varstans ifrån och indianer och soldater drog sig mot ett siouxläger kallat Wounded Knee, bland soldaterna befann sig 1:st sergeant Theodore Ragnar, som Ling-Vannérus kallade sig i USA. Plötsligt rapporterades att den berömde Sitting Bull dödats av de vita och indianerna viftade arga med bössor och tomahawker.
En sammanstötning tycktes oundviklig, indianerna vägrade att lämna över sina vapen till soldaterna men situationen verkade ändå vara under kontroll. Då small ett vådaskott av och det blev signalen till en veritabel massaker. Indianerna var i klar minoritet, sämre beväpnade och hade också med sig kvinnor och barn. Skoningslöst dödade soldaterna allt som rörde sig och indianerna värjde sig med desperation och helig vrede. De vita ville för sin del ha revansch för regementets nederlag vid Little Big Horn och vrål, svordomar, stridssånger, jämmer, gnäggningar och hovslag blandades. Minst 300 indianer dog mot 31 soldater och slaget vid Wounded Knee brukar betecknas som den vite mannens slutliga tillintetgörande av Nordamerikas indianer. Denna slakt på oskyldiga offer torde dock av eftervärlden knappast betecknas som en upprättelse varken för Sjunde kavalleriregementet eller för general Custer.
WHITE CLAY CREEK
En blodig uppgörelse återstod dock med indianerna. I denna spelar Theodore Ragnar huvudrollen. Hans skvadron, för vilken han övertagit befälet, hade blivit innesluten i en ravin där den så effektivt besköts att man inte ens vågade lyfta huvudet. Det hade varit döden. ”Jag satte mig dock upp, för att se mina kopparfärgade vänner” berättar Ling-Vannérus ”men då kände jag en stickande smärta i vristen, där jag träffats av en kula; hade jag inte förändrat position hade den tagit i huvudet”.
Förstärkning anlände turligt nog till skvadronen och skvadronchefen kunde tas om hand av sjukvårdare och transporteras till sjukhus, där kirurger, kloroform och morfin väntade. Kulan togs ut och Ling-Vannérus förvarade den väl och kunde stolt visa upp den resten av sitt liv. Kriget var slut för hans del och han kunde återvända till Sverige, många minnen rikare. Med sig hade han också sin fina tapperhetsmedalj, som han vid hemkomsten fick Kungl Maj:ts tillstånd att bära till uniform. I Sverige återupptog Ling-Vannérus sin militära karriär, han blev ryttmästare i Skövde och officer i Karlsborg och på Gotland.
Han avled 87-årig vid en lägenhetsbrand i Göteborg, han torde då ha varit en av de sista som deltagit i de blodiga striderna mot prärieindianerna.
HUR KUNDE HAN?
Einar Malm, som tillsammans med TV-hjälten Eric ”Uncas” Englund, är den svensk som vetat mest om USA:s indianer, har på 30-talet intervjuat Ragnar Ling-Vannérus och Malm har byggt flera av sina böcker på fakta, muntliga och skriftliga från den gamle indiankrigaren. Han är dock i många stycken kritisk. Wounded Knee har en enig eftervärld bedömt som en tragisk massaker, men Ling-Vannérus håller på beteckningen slag; mellan ”avgrundstjutande vildar och patriotiska soldater”. Så har han naturligtvis uppfattat det i stridens hetta, objektiva analyser görs knappast med döden i vitögat. Malm tror också att åtta års tjänst vid Sjunde kavalleriregementet satt sådana spår av siouxhat och hämndkänslor att han gärna blundar för fakta. Det heroiska i soldaternas insats överbetonas, medan indianer regelmässigt kallas lömska, blodtörstiga och grymma.
Alla är vi ju barn av vår tid och påverkade av tidens föreställningar och tankar. Under 1800-talet predikades den vite mannens överlägsenhet och att den europeiska kulturen skulle frälsa världen; allt motstånd mot dessa självklarheter var det en välgärning att med våld slå ned. Ingen skugga faller därför på Ragnar Ling-Vannérus, alias Theodore Ragnar. Han gjorde sin plikt och det med den äran. Han visade prov på mod och sinnesnärvaro och stred med livet som insats för sin och sin samtids uppfattningar.