Lidköpingsflickor med spänst och kraft blev bästa klubb.
För nu mer än 100 år sedan tog den fria idrotten sina första stapplande löpsteg i Lidköping. Kanske var det en tidningsannons 1893 som väckte det första intresset. En Fredrik Andersson lät nämligen i den tillkännage,att han var beredd att springa i kapp med hästar längre eller kortare sträckor och han inbjöd till vadslagning.Resultaten vet vi inget om, men Anderssons uppvisningar kanske inspirerade, för snart hade Lidköping egna löpare av god klass. De mest namnkunniga runt sekelskiftet var ”Bagar-Johan” Särnqvist,Knut ”Balle” Karlsson och Yngve Sundling.
Någon idrottsplats iordningställdes dock inte på länge men sedan medlemmar i den tidigt avsomnade IK Göta demonstrativt marscherat genom staden skanderande” Vi vill han en idrottsplats”, anlades till slut en vid Nya stadens sannor, i närheten av dagens Framnäsbad. Den var dock mycket primitiv, omklädning fick ske i en närbelägen mjölnarkammare och fotbollsspelare fick ofta gå runt och samla upp komockor innan matcherna. Trots dessa bedrövliga förhållanden anordnades flera stora tävlingar på den här idrottsplatsen, bl a hann tidens store idol, den blivande olympiske guldmedaljören Erik Lemming med att där sätta världsrekord i spjutkastning.
Kvinnoidrotten i startgroparna.
Full fart på friidrotten i Lidköping blev det först omkring 1918, när idrottsplatsen Framnäs högtidligt invigts med stora tävlingar. Då fick även kvinnor vara med och hoppa, springa och kasta och det verkar vara smått unikt i Sverige. Redan 1918 hittar man Vera Otterström och Lisa Cederbom i prislistorna, och på tjugotalet händer det trevliga att Lidköpings Idrottssällskap blir en av de ledande kvinnliga friidrottsklubbarna i Sverige. Klubben hade 1926 bildat en damsektion och redan då arrangerat särskilda friidrottstävlingar för kvinnor på Framnäs.
Motståndet mot kvinnoidrott var dock massivt i det dåtida Sverige. Bara idrotter som kunde utövas i kjol ansågs lämpade för kvinnor. Olika experter och läkare framhöll det skadliga med kroppsansträngningar för damer och hävdade att det svaga könet verkligen gjorde skäl för namnet och kunde få bestående men och livslångt lidande av fysiska ansträngningar.
Fram träder då Einar Lilie, född i Strö, uppvuxen i Källby, idrottsskolad i Lidköping och på tjugotalet rektor i Göteborg. Han gör en resa till England och ser där kvinnlig friidrott. Tävlingarna gör intryck på honom och han bildar vid hemkomsten 1926 Sveriges Kvinnliga Idrottsförbund och blir dess förste ordförande; under hela sitt liv kommer han sedan att ha kvinnlig idrott som sin hjärtesak. Med i styrelsen kom också lidköpingsflickan Ilma Otterström. Det var hon som 1927 vid Lidköpingsmästerskapen i orientering besegrade alla sina manliga konkurrenter och blev den första lidköpingsmästaren.
På Lilies initiativ anordnades 1926 internationella tävlingar i friidrott i Göteborg,dessa kom något oegentligt att kallas Dam- OS. De svenska uttagningarna till dessa tävlingar ägde rum på Framnäs och kvalificerade sig gjorde lidköpingsflickorna Märta Johansson i längdhopp och löpning 60 m samt Elsa Svensson i kula och diskus.
Klang och jubel för friidrottsflickorna.
LIS damsektion genom Ilma Otterström skrev 1926 en motion till Sveriges Kvinnliga Idrottsförbund om att Svenska Mästerskap i friidrott för damer för första gången måtte anordnas och Einar Lilie och de övriga i styrelsen biföll den gärna. LIS anförtroddes att arrangera och Ilma Otterström, Helmer Svensson, Nils W Hallgren och många andra ledare och funktionärer fick nu bråda dagar. Allt skulle klaffa och alla var stolt medvetna om den unika pionjärinsatsen.
Innan tävlingarna hade affischer klistrats upp och stadens bägge tidningar hade i artiklar gjort reklam för tävlingarna och förutspått stora framgångar för de lokala damerna. Dessa hade nämligen under försäsongen satt flera svenska rekord och t o m ett världsrekord. Söndagen den 31 juli var så den stora dagen inne och bjöd på strålande sol med 1300 åskådare och fullsatt läktare. Där pöste landshövdingen med fru och där trängdes stadens förnämsta ämbets- och affärsmän.
Lidköpings Blåsorkester marscherade taktfast tutande runt plan innan talarna tog vid. Eldsjälen Einar Lilie fick äran av att förklara spelen invigda och snart hördes det första startskottet. En konferencier med stor trattmegafon hade lånats från Göteborgs rundradio och han kunde redan från första början glädja den entusiastiska hemmapubliken genom att skrika ut stora framgångar för lidköpingsflickorna. Tävlingarnas utan jämförelse mest mångsidiga deltagare var Elsa Svensson från Lidköping. Hon vann bejublad sin specialgren kulstötning, där hon tidigare satt världsrekord, kom trea i spjut och slungboll och tvåa på 800 m och i diskus.
Övriga hemmaflickor som utmärkte sig var bl a Märta Johansson med segrar på 80 m häck och i längdhopp, Daga Berling med andraplatser i 80 m häck och i löpning 60 och en tredjeplats i stående längd samt Anna Fredriksson med en tredjeplats i diskus.
Staden hade då två tidningar och bägge tidningarna refererade utförligt tävlingarna men medan NLT är mer modernt saklig så är Westgöta-Posten lite smått nedlåtande och farligt nära vad som i dag skulle kunna kallas mulligt och mansgrisigt. W-P skriver t ex om den lilla rara fröken Berling, den lilla smidiga fröken Fredriksson och den välväxta fröken Boman.
LIS bästa klubb.
Man hade lite annorlunda regler 1927 jämfört med i dag. I häcklöpning 80 m vann Märta Johansson LIS, på tiden 14,9 och tvåa var Daga Berling, LIS, samma tid. Det innebar nytt svenskt rekord men Daga Berling blev ensam rekordhållare på grund av att segraren Märta rivit en häck. I längdhopp med ansats hade Märta Johansson och en annan flicka samma resultat; 4,64. Då tillgreps omhopp, varvid Märta hoppade längst men landade så olyckligt att hon vrickade foten. Detta var dubbelt förargligt, för hon skulle nämligen springa sista sträckan i stafetten 4 x 100 m. Ett av landshövding Axel Ekman skänkt pris till bästa klubb stod nämligen på spel och den avslutande stafetten kunde bli avgörande. Men lidköpingslaget, bestående av systrarna Daga och Stina Berling och systrarna Erna och Kate Forsberg lyckades utan Märta och under publikens jubel komma tvåa. Därmed blev LIS bästa klubb och fick ur landshövdingens hand mottaga det ståtliga priset och stående längst fram höra honom berömma de spännande och lyckade tävlingarna, där det satts inte mindre än sju svenska rekord. Som slutkläm yttrade han som nyfrälst anhängare av svensk damidrott: ”Kvinnoidrotten är ägnad att föra gott med sig till kommande släkten”.
Efter tävlingarna samlades deltagare och funktionärer till middag på Stadsträdgårdens restaurang där glädjen var stor och där enligt tidningsreferatets nyskapande bildspråk ”idrottens vågor gingo höga en stund inpå kvällskvisten”. Detta var ju egentligen inte att undra på för enligt en senare artikel i Westgöta-Posten så: ”hade LIS för alltid inristat sitt namn i idrottens historia – och det inom damidrotten”.
Elsa Svensson- den stora stjärnan.
Av LIS duktiga flickor lade de flesta tidigt av med sin idrott, men kvar fanns länge Elsa Svensson. Hon var från Nickeviken norr om Fästa och kallades i Lidköping alltid för Elsa Necke. Bland hennes meriter kan nämnas 12 SM-titlar, främst i kula men även i diskus, trekamp och spjut. Hon tävlade med framgång internationellt, bl a i Tyskland och Tjeckoslovakien, vann ett 800 m lopp i Prag och satte världsrekord i kulstötning 1927.
Tyvärr slutade hennes tid i LIS i ovänskap. Klubbens ordförande hade av Svenska Idrottsförbundet anmodats att ordna bästa möjliga träningsförhållanden till Elsa. Hon skulle då kunna kvalificera sig till OS 1928. Av någon anledning ansåg LIS ordförande inte att Elsa Necke var en värdig och lämplig OS-deltagare. Han vidarebefordrade därför inte förbundets anmodan, varken till sin styrelse eller till Elsa själv. Detta fick Elsa sent omsider reda på varför hon i vredesmod bytte klubb och från 1932 började tävla för IK Göta i Stockholm.
Hon bodde dock kvar i Lidköping och tränade på Framnäs. Detta fick LIS ordförande att skriva till Svenska Idrottsförbundet och begära att Elsa skulle diskvalificeras emedan hon var skyldig LIS 46 kr för användande av materiel och tvättvatten på Framnäs. Som väl var bifölls inte framställningen och den väckte också förvåning i LIS styrelse. Ordföranden hade nämligen handlat helt på eget bevåg.
I dessa dagar då Erika Johansson, Ludmilla Engqvist och Kajsa Bergqvist orsakar stora tidningsrubriker och flitigt förekommer i radio och TV kan det vara roligt att känna till Lidköpings pionjärroll inom svensk kvinnlig friidrott. Kanske dyker det snart upp en ny kvinnlig friidrottsstjärna i LIS. Det kan ju vara på tiden och möjligheten finns. Unga LIS-tjejer står nämligen på torget och säljer Bingo-lotter. Det kan vara början till en idrottskarriär så köp gärna av dem, de har verkligen stolta traditioner att försvara.