Besöket i Mariestad blev dramatiskt och minnesvärt
Införd i NLT 2008
Göta kanal, detta storartade byggnadsverk, kunde med pomp och ståt invigas 1832 i Sjötorp och har alltså nyligen fyllt 175 år. Kanalen kom aldrig att få den stora betydelse som man väntat sig, men bidrog till den framtidstro och revolution inom industri, kommunikationer, byggnadskonst och jordbruk som präglade Sverige under 1800-talets senare del. En av de viktigaste anledningarna till denna snabba utveckling var ångmaskinen. Sådana stod snart och bolmade och dunkade i fabriker, de fick till följd att järnvägar drogs kors och tvärs genom landet och att sjöfarten blev effektivare och säkrare.
De första ångbåtarna drevs fram av stora hjul, ett på var sida och var otympliga och svårmanövrerade. Den första hjulångaren som sågs på Vänern hette Braut Anund och väckte naturligtvis stor uppståndelse vid sina besök i Vänerhamnarna. Båten byggdes i Göteborg 1821 och seglades utan dröjsmål till Stockholm, där den under vintern fick ett 22 hästkrafters hjulmaskineri inmonterat hos den berömde ångmaskinsexperten Samuel Owen.
Sensommaren 1822 gjorde Braut Anund sin första långtur, en propagandaresa till Vänern för att visa upp ångkraftens fördelar. Via Trollhätte kanal stävade båten ut på Vänern och stora människomassor förundtade sig över det nymodiga, rykande fartyget. I Lidköping hälsades Braut Anund med dånande salutkanoner och stadens befolkning stod man- och kvinnogrant nere vid hamnen och hurrade och viftade. Stadens honoratiores kunde sedan mot betalning följa med på en lusttur runt Kinneviken. Medan skovelhjulen plaskade, maskinen dunkade och röken bolmade serverades punsch och toddy och det bidrog naturligtvis till passagernas trivsel. Kaptenen fick besvara många frågor och passade då på att lovorda ångkraftens förtjänster. Flera av de förmögna Lidköpingsborgarna imponerades säkert av den nya tekniken, många av dem var ju redare för segelskutor, och de fick nu en god inblick i framtidens sjöfart.
I Mariestad började Braut Anunds besök på liknande sätt som i Lidköping. Salutkanoner dånade från domkyrkohöjden, folkmassor runt hamnen hurrade, pojkar satt uppklättrade på magasintaken och sjåare knuffades vid den lilla kajen. Ångaren fick dock problem med att lägga till, vattenståndet var lågt och de stora hjulhusen krävde utrymme. En landgång måste därför anskaffas. Det ordnades genom att en lång stege hämtades från närmsta gård och där skaffades också några kraftiga bräder som kunde läggas på den provisoriska lejdaren. När det sedan var dags för provturen ut på Mariestadsfjärden, stod kaptenen i sin eleganta uniform och hälsade välkommen ombord. Först tog han emot landshövdingen, sedan borgmästaren och de förnämsta av borgerskapet och deras balansgång på den smala stegen förlöpte utan tillbud. Men när det sedan var damernas tur uppstod en stockning på landgången, den började svikta för att snart med ett brak gå av på mitten. En dam svimmade av rädsla, en annan tappade balansen och bägge föll plaskande ned i vattnet. Där låg de i sina krinoliner, likt näckrosor med alla kjolar flytande runt sig och med de eleganta hattarna på sned. Deras till synes livsfarliga läge och förtvivlade rop på hjälp medförde att några simkunniga herrar kastade av sig sina rockar och hjältemodigt dök ned i vattnet för att rädda dem. Det lyckades utan svårighet, damerna stod nämligen på bottnen.
Missödet på landgången medförde att lustturen med hjulångaren blev försenad men också att färre och helt andra passagerare än de först inbjudna följde med ut på Mariestadsfjärden. Braut Anunds besök i Mariestad blev alltså dramatiskt och något misslyckat och alla hjulångare kom därför länge, något orättvist, att betraktas med misstro av de goda Mariestadsborna.
Braut Anund ångade mot hösten till Stockholm, gick där i trafik på Mälaren, ändrade namn, först till Fritiof och sedan till Örnen men återvände aldrig till Vänern.
Efter några decennier hade ångbåtarna moderniserats, de otympliga hjulhusen ersattes av en propeller, konstruerad av svensken John Ericson. Men även propellerdrivna fartyg kunde drabbas av missöden. Det visar en händelse i Lidköping i juni 1853 då ångbåten ”Tunberg” på grund av en felmanöver rände rakt in i stadsbron. Denna skadades så illa att en ny måste byggas. ”Tunberg” var byggd i valsad stålplåt och klarade sig relativt oskadd. Bara fören vek sig dubbel och blev sedan utställd på en världsutställning i London som ett bevis på det svenska stålets överlägsenhet. Efter utställningen hamnade stäven på ett museum i Bergslagen, men är numera tyvärr spårlöst borta.
Uppgifterna i artikeln om den dramatiska händelsen i Mariestad bygger på en artikel i Tidning för Skaraborgs Län 1917 och sjöhistoriska fakta är hämtade från en artikel av Benjamin Lidholm i Lidköpings-Bygden 1961.