1940 Skifferoljeverk i Kinne Kleva

Krigsrapporter från olika fronter strömmar oupphörligt in under året och i Sverige blir det allt större brist på olika varor samtidigt som oron för att Sverige skall dras in i kriget ökar. Annonser för gengasapparater och gengaskol börjar synas i NLT och Tekniska Affären annonserar att den har förbandslådor i olika storlekar.

Svenskarna manades att hålla sig i god fysisk form och på Framnäs ordnades på söndagar propagandatävlingar i gång. Skaraborgs städer tävlade om flest deltagare. Tävlingen kallades Riksmarschen och hade en slogan: ”Kom som du är och gå som du kan”. Det gällde att gå ca en mil på tid och deltagare kunde då erövra guld-, silver- eller bronsmärke samtidigt som de plockade poäng till sin stad. För Lidköping gick det inte bra, staden hade all möda att undvika jumboplatsen.

Under året startade också Marinförvaltningen en fabrik i Kinne Kleva för att ur alunskiffer utvinna ca 10.000 ton råolja om året En imponerande anläggning med 52 m höga skorstenar, transportband och moderna ugnar hade byggts upp efter ritningar av bergsingenjör Sven Berg, som startat produktionen redan 1924 i Gössäter.

Runt fabriken hade det byggts 120 bostäder, tvättstuga, marketenteri och idrottsplats och journalister som visades runt blev imponerade. Säkerhetskontrollen var stor, spioner kunde finnas överallt och under rundvandringen krävde därför barska landsstormsmän med skarpladdade gevär vid upprepade tillfällen att journalisterna skulle visa legitimation.

Oljeframställningen var fullt utexperimenterad och skedde enligt trygga metoder, försäkrade bergsingenjören och framställningskostnaden rörde sig om 190 kr per ton. Importpriset var visserligen bara 60 kr per ton, men då Sverige var avspärrat var landet tvunget att lita till inhemsk olja, främst för marinens jagare, ubåtar och torpedbåtar.

När kriget omsider tog slut blev produktionen i Kinne Kleva olönsam och lades ned, men väldiga berg av skifferaska minner fortfarande om krigstidens oljeindustri.

1941 Ransoneringar och kyla

Kriget rasade på allt fler fronter och bristen på varor blev allt större. Lidköpings kristidsnämnd och statens folkhushållningskommission fördelade ransoneringskort och till slut krävdes det kuponger för att köpa praktiskt taget allt. Tvål, kaffe, socker, mjöl, bröd, kött, fläsk, skor, ylle, tobak och mycket annat var ransonerat och tilldelningen var knapp. När det plötsligt meddelades att 125 gram smör skulle fås utöver ransonen blev glädjen stor och vid ett tillfälle kom glädjebudet att asfaltkokare, tandläkare och avloppsarbetare generöst nog fått extra tilldelning av tvättmedel.

Inkallelser drabbade många Lidköpingsbor, som fick ligga någonstans i Sverige i flera omgångar, men de tyska ockupationerna av Norge och Danmark och Sovjets krig mot Finland gjorde att alla förstod allvaret i mobiliseringen. Den svenska försvarsviljan var god.

Många hävdar att det var under detta krig som staten lärde sig att ha en så gott som fullständig kontroll över sina medborgare och sedan aldrig släppt den.

Kylan tog också ett strupgrepp på Sverige, detta års januari var den kallaste på 127 år och bristen på bränsle blev svår. Varmvatten fick bara förekomma en gång i månaden, lektioner i effektiv eldning gavs och vedtravarna belamrade stora ytor runt husen i Lidköping. Stadens invånare huttrade och frös och Tekniska Affären annonserade därför påpassligt om kattskinn, värmeflaskor, kamelhårsplagg och värmedynor; efterfrågan var säkert stor och förtjänsten god.

Marknaden för surrogat blev stor, kaffe kokades t ex på maskrosrötter, råg och vetekli eller på köpta ersättningsmedel, det fanns mängder sådana. NLT skriver att kreaturen runt om i bygderna fick äta bladvass, löv, ljung och granris; foderspannmålen gick åt till brödbak.

Många människor blev dock genom ofrivillig motion friskare under kriget, alla tvingades gå eller cykla då bilar rullade allt mer sällan och massor av ved måste huggas och sågas för hand. Den magra kosten minskade också fetman och hjärtsjukdomarna; livsmedelskommissionen meddelade t ex att svenskens kaloriförbrukning per dag detta år var 3.300 mot 3.800 1939.

1942 Vilt och kaniner

Under året annonserade vilt- och konservfabriken Diana i Varnhem att man köpte upp skator, kråkor, nötskrikor, rävar och grävlingar. Fabriken sålde sedan utan ransoneringskort konserver med etiketter, där det stod att innehållet var stekt vildand eller kalops på älg och rådjur. Bedrägeriet avslöjades och fabriksägarna, ett äkta par, fick stå till svars inför tinget i Skara. De dömdes till böter för att inte ha iakttagit god affärssed och dessutom märkligt nog för brott mot jaktstadgan; de hade nämligen köpt sillgrisslor under den tid de inte var lovliga.

I NLT skrev överläkare Erik Renvall en insändare där han propagerade för att kaninuppfödning skulle fritt tillåtas i Lidköping. Han ansåg att kaninkött var ett viktigt bidrag till krigshushållningen och att dagens förbud tillkommit för att småpojkar fött upp kaniner i vedskjul och på bakgårdar. Nu var det däremot fråga om seriös uppfödning och de ca 600 kaniner det var fråga om skulle aldrig bli någon sanitär olägenhet. Hälsovårdsnämnden ville dock annorlunda, den varnade för att smittoförande råttor skulle trivas under burarna och anvisade fem områden i Lidköpings utkanter, bl. a Ågårdsgärdet, Dalängen och Solhagen som lämpliga för kaninuppfödning.

Mot detta beslut vände sig Renvall och överklagade till Länsstyrelsen som fick uttala sig tillsammans med t f provinsialläkaren. De tillstyrkte liksom magistraten i Lidköping. Stadsfullmäktige såg sig tvingad att också ta upp ärendet till debatt. Meningarna var delade under stort engagemang och en kaninexpert inkallades för att hålla föredrag.

Hälsovårdsnämnden höll emellertid hårt på sin linje och det delikata ärendet remitterades till slut av Länsstyrelsen till Medicinalstyrelsen, som sannolikt inte yttrade sig innan kriget tog slut.

Kaninuppfödningen i Lidköping blev därför hänvisad till stadens ytterområden, men där bedrevs en intensiv avel och uppfödning och äldre stadsbor minns än, dock utan större förtjusning, hur kaninkött smakar.

1943 Islosssning

Vintern hade varit snörik och kall och när det sedan i början av februari började regna och töa drog vattenmassorna med sig det tjocka istäcket på Lidan. Lidköpingsborna trodde inte sina ögon, när de på morgonen såg Nya stadens torg och hela hamnområdet belamrat med stora isblock. Inget vatten syntes i Lidan bara isflak, som tornade upp sig allt högre i inre hamnen; Vänerns isbarriär stoppade dem. Bland ismassorna syntes kaninburar, bryggor och ekor som förts med uppifrån älven.

Stora människomassor stod som åskådare och tittade på det spännande skådespelet, som dock så småningom började likna en naturkatastrof. Dynamitladdningar sprängdes för att skingra isen och 30 m höga vattenpelare sköt under dån oupphörligt i höjden, men det hjälpte föga. Mot eftermiddagen var läget än mer kritiskt och plötsligt slet sig skutan Grane, som låg vid kajen vid Axel Ericsons bokhandel. Grane var förtöjd med sex stålvajrar, en grov ankarkätting och hamptrossar av armtjocklek men det hjälpte inte. Tre besättningsmän följde med båten mot järnvägsbron, som inte kunde stoppa skutan. Räls och stålkonstruktioner bröts av och en del av bron vräktes upp på land medan Grane fortsatte ut mot Vänern.

De tre ombord klarade sig, de fick övernatta i god värme och kunde både laga mat och koka kaffe ombord. Redare för Grane var Erik Tenggren och han hade haft anledning till dubbel oro, båten var inte försäkrad och ombord befann sig hans son. Grane var emellertid stabilt byggd och klarade sig utan skador och de tre besättningsmännen kunde oskadda hämtas dagen efter.

Mot kvällen var faran över, Lidan hade lugnat sig men järnvägsbron var obrukbar och länge tvingades tågen gå från en provisorisk station framför LMV, den kallades Lidköping Västra.

Nästa islossning kom 1950, då upprepades ungefär samma scenario, men med än större intensitet.

1944 Jussi Björling i Lidköping

Lidköpings Manskör och Lidköpings Orkesterförening firade 1943 bägge jubileum; 30 respektive 15 år. Gemensamt hade de därför i december planerat en stor jubileumskonsert i Nicolaikyrkan med Jussi Björling som gästsolist. Den store operasångaren hade dock blivit sjuk, konserten fick uppskjutas till januari 1944.

Och då kom äntligen världstenoren. Men han var fortfarande opasslig och fick omedelbart efter ankomsten till Lidköping uppsöka lasarettet. Där behandlades han av violinisten i Orkesterföreningen, överläkare Erik Renvall, som med penslingar och mediciner lyckades göra underverk med de dyrbara stämbanden. Renvall förbjöd dock Jussi att sjunga under generalrepetitionen; han fick bara stå bredvid och lyssna.

Konserten blev trots detta mycket lyckad, hela programmet kunde genomföras och den fullsatta kyrkan kunde andäktigt lyssna till Jussis sång i verk av Wagner och Beethoven. Manskören sjöng med bravur under ledning av Waldan Birgersson och Orkesterföreningen dirigerades med känsla av Stig Scherstén. Applåder fick inte förekomma i kyrkan, men hela publiken stod kvar utanför, när Jussi klev in i sin taxi och handklappningarna verkade då aldrig ta slut. De närvarande ansåg att de fått ett minne för livet och att konserten var en milstolpe i stadens musikhistoria.

Jubileumsbankett var sedan ordnad på Stadt, där borgmästare Robert Eldh framförde stadens tack till de bägge arrangörerna. En uppskattad bordsvisa författad av Manskörens ordförande rektor Olof Anderzon sjöngs också. Jussi Björling deltog i banketten och fick under stort jubel ta emot ett par praktfulla pjäser från Rörstrand.

Jussis konsert var ett ljus i det krigsmörker, som länge rått men länge än skulle kriget pågå. Den tragiska flygolyckan på Kinnekulle natten mellan den 28 och 29 augusti 1944, då ett kurirplan med 15 norrmän störtade i närheten av utsiktstornet blev en skakande påminnelse om krigets verklighet.

1945 Freden firas

Den efterlängtade freden kom i maj. Vid en dansk flyktingförläggning i Örslösa avbröts vägarbetet och ett tjugotal danskar intervjuades av NLT. De kunde nu utan att riskera efterräkningar berätta om sina insatser i motståndsrörelsen, om de dramatiska sabotage de utfört och om sina lyckade rymningar undan tyskarna.

Med hjälp av gengasdrivna högtalarbilar lyckades SSU i Lidköping den 8 maj samla ihop folk och med kort varsel ordna ett improviserat fredsfirande på torget. Körsång, musik och ett anslående tal av kyrkoherde Yngve Söderström gladde åhörarna liksom de dikter som ”Målar-Albin”, Albin Andersson, läste. Kriget var äntligen slut, men det dröjde länge innan normala förhållanden kom tillbaka, än återstod år av ransoneringar och kupongklippande.

För att fira freden och återknyta de nordiska förbindelserna fick LGSS i uppdrag att i augusti arrangera en simlandskamp mot Danmark i Framnäsbadet. Lidköping gjorde sitt bästa för att välkomna gästerna, av vilka flera varit aktiva motståndsmän. Danskarna togs emot med musikkår och tal vid järnvägsstationen och trots hällande regn defilerade de sedan med danska fanor i spetsen genom staden, där danska och svenska flaggor vajade överallt.

Sverige var oartigt nog att vinna landskampen, men Svenska Simförbundet var mycket belåtet med arrangemangen och med den stora publiksiffran, närmare 5000 åskådare hade kommit under de bägge dagarna. Landskampen blev jämn och avgjordes först i den näst sista grenen, men att segern var rättvis och ärligt förtjänt fanns inga skäl att betvivla. Det påpekades nämligen, att LGSS´ 16 funktionärer skött sig mycket bra, de hade alla genomgått Simförbundets brevskola och dessutom hade de praktiska erfarenheter från både SM- och DM- tävlingar.

1946 Raset vid Sköttorp

Stadens stora 500-årsjubileum hade förberetts och planerats i flera år. Men året inleddes med ett översvämningshot som kunnat dränka hela Lidköping. En torpare vid Sköttorp, ca 15 km söder om Lidköping, kunde på lördagsmorgonen den 2 februari till sin häpnad se att en stor jordmassa kanat ner i Lidan och bildat en fördämning.

Snabbt började vattnet stiga och det bildades en fyra kilometer lång och flera hundra meter bred damm. Den rymde ett 50-tal miljoner kubikmeter vatten som tryckte på och risken att vattenmassorna skulle bryta genom vallen och i en jättevåg spola med sig allt på sin väg till Lidköping bedömdes som stor. Staden skulle då dränkas och skadorna bli enorma.

Svensk och internationell press bevakade i flera dagar under spänning händelseförloppet och massor av nyfikna samlades vid Sköttorp och i hamnen i Lidköping bogserades skutorna ut på Kinneviken. Minnet av islossningen 1943 var levande. Vid rasplatsen grävde utkommenderad militär och folk från vägverket slet också med sina spadar och skyfflar för att åstadkomma en ny fåra att leda vattnet i. Och till slut lyckades de, vattnet började sakta sippra i deras smala dike, det vidgades till en bäck och vattenmassorna grävde så småningom en ny älv genom lermassorna. Avtappningen från den nya sjön fortsatte sedan utan problem, men först fredagen den 8 februari kunde NLT meddela att faran var över.

I Lidköping drog alla en suck av lättnad och förberedelserna för stadens 500-årsjubileum kunde nu fortsätta i ett allt snabbare tempo.

Fördjupning:

Lidköpings 500-års jubileum

Kristoffer av Bayern utfärdade 1446 Lidköpings äldsta privilegiebrev och staden kan därför räkna detta år som sitt födelseår. Naturligtvis skulle detta firas 1946, ett 500-årsjubileum måste naturligtvis uppmärksammas, trots att andra världskriget slutat för mindre än ett år sedan och att ransonering och varubrist fortfarande rådde. Planer hade sedan länge gjorts upp för firandet, som kom att bli mycket lyckat och under en hel sommar bjöds Lidköpingsborna på en rad spektakulära händelser, intressanta utställningar och uppskattad underhållning.

Staden visar upp sig

Jubileet skulle främst firas på tre ställen, på Nya stadens torg ägde högtidligheterna rum, i Stadsträdgården ordnades utställningar och på Silversköldslyckan byggdes det upp ett nöjesfält. Firandet inledes lördagen den 15 juni med att staden bjöd alla invånare på ett stort kaffekalas; det hade kunnat komma med i Guiness’ rekordbok om inte ett häftigt regn skrämt bort många kaffesugna.

Senare var det högtidligheter i kyrkan med kantat, middag på Stadt för prominenta gäster, bland dem prins Bertil, som invigt jubileet och landshövding Mannerfelt, som vid bordet utbringade en skål för konungen inför dennes stundande 88-årsdag. Vid middagen hölls också tal av borgmästare Eldh och stadsfullmäktiges ordförande Frans Ledström.

På kvällen brändes ett praktfull fyrverkeri av som något skymdes av uppspända paraplyer, men ändå ansågs storslaget.

Prins Bertil följdes till utställningen i Stadsträdgården av en andaktsfull deputation med Frans Ledström och Robert Eldh i spetsen. När alla äntrat den tillfälliga bron över Esplanaden vid Flickskolan kunde de blicka ut över restaurangen, som skickligt byggts så att flera av de stora träden stack upp genom taket.

Rörstrand hade i Stadsträdgården en egen paviljong, många av de pjäser som beundrades där hittar man i dag på Rörstrandsmuseet, Hantverksmuseet visade upp en egen gata med gesäller och mästare i arbete och Lidköpings Konstförening ställde ut västsvensk konst.

Ner mot Lidan hade stadens outtröttlige hembygdsvårdare Benjamin Lidholm byggt upp ryggåsstugor och han visade också upp gamla båtar och ålderdomliga fiskredskap från Vänern. Där hade också uppförts ett särskilt kafé, Terasskaféet, som fortfarande finns kvar och i älven nedanför låg silskutan Gurli förtöjd. Hon hade mastats av, bogserats upp från hamnen, riggats och användes som restaurang. Ombord serverades hela sommaren Lidköpings egen delikatess, sil med färsk potatis.

Den som inte nöjde sig med att vara ombord på ett skepp vid kaj, kunde göra lustresor uppför eller nerför älven med båten Johima under befäl av Sven ”Bölja” Lundgren. Johima hade fällbar skorsten för att komma under broarna.

Nöjesfält

På Silversköldslyckan låg ett nöjesfält med radiobilar, karuseller, skjutbanor och tombolor och där förkom också olika uppträdanden. Länge fanns där den finske jätten Myllyrinne, 248 cm lång. På en scen rörde han sig med påtagliga besvär och tvingades åka taxi från hotellet till sina hemliga promenader i Ågårdsskogen, han skulle ju bara visas för pengar. Efter något år lär han ha dött i hjärtbesvär. Publikrekordet sattes av Edvard Persson med 4.600 personer.

Bredvid nöjesfältet ordnades under utställningssommaren olika begivenheter, en lantbrukssutställning, en kooperationens dag, en handelns dag, en arméns dag och en dag då flyget demonstrerade sin verksamhet på marken och i luften.

Affisch och nål

En pristävling hade utlysts om bästa utställningsaffisch och när kuverten med namnsedlar bröts, befanns det att vinnande bidrag hade utförts av den lokale konstnären Magnus Lidholm. Hans bidrag innehöll tre fält i rött, gult och blått och hette ”Staden- Slätten- Vattnet”. Juryn hade också till tävlingen inbjudit den kände konstnären Isaac Grunewald, en tid verksam vid Rörstrand. När det avslöjades att han var bland deltagarna tyckte juryn, att den inte kunde förbigå en så känd artist. Man beslöt då att det skulle bli två affischer, – en gjord av en amatör och en av en professionell och att bägge skulle användas.

På Rörstrand hade tillverkats utställningssouvenirer, designade Lars Thorén, det var en askkopp, en vas och en cigarettbägare alla med Lidköpingsmotiv. En nål att bära på kavaj och klänning hade också komponerats och tillverkats av Rörstrand, den var unik men hade tyvärr det stora felet att keramikbiten lätt lossnade från nålen.

Glatt minne

Lidköpingsborna kom länge ihåg jubileumssommaren. Den blev på många sätt ett farväl till de långa krigsåren och ett optimistiskt avstamp mot det som Tage Erlander kallade skördeåren. Världen utanför Sverige hade under kriget visat sig otrygg och i Sverige fick därför hembygd och svenska traditioner ett särskilt värde. Denna patriotism togs väl tillvara av Lidköpingsutställningen och fick stadens invånare att både känna stolthet över sin historia men också att ana en ljusnande framtid.

Tyvärr revs Benjamin Lidholms utställning i Stadsträdgården, hans samlingar magasinerades och förstördes delvis och silskutan Gurli höggs upp till ved. Många kämpade för att både utställningen och Gurli skulle få bli kvar men fann inget gehör hos stadens styresmän. Många tycker idag att det var oförsvarligt.

1947 Skollovskolonin Skrea invigd

I Skara uppmättes under sommaren rekordtemperaturen 34 grader och det var den högsta sedan 1880, Centralföreningens silo brann och matserveringen Nordkap fick pilsnerrättigheter. Detta bland mycket annat kunde NLT meddela under året liksom att Lidköpings barnkoloni Skrea invigdes.

På försommaren samlades en skara politiker och ledamöter i Barnens dagsstyrelsen för att åka till Halland och inviga stadens nya koloni. Resan företogs i arla morgonstunden med privata bilar, bilägarna bland resenärerna var ännu få, varför fordon lånats ihop från industrier och privatpersoner.

Resan gick bra och vid framkomsten inspekterades byggnaden och den fem tunnland stora tomten. En del djärva styrelseledamöter badade i sina nyinköpta Tarzanbadbyxor innan middagen serverades. Där talade Barnens dagsstyrelsens ordförande, överlärare Emil Frostegård, för dagen tidsenligt klädd i basker och ljus, smårutig kostym med golfbyxor. Han poängterade hur viktigt det var att obemedlade barn fick tillgång till sol och bad och framhöll att Lidköping hade en lång tradition i fråga om kolonier. Först hade man haft en på Kålland, sedan en på Kinnekulle. Dessa var nu nedlagda men kvar fanns kolonin vid Gullmarsfjorden och nu denna nya förnämliga, som kostat 110.000 kr men bekostats av inkomster från Barnens dagsfestligheterna i Lidköping.

Frans Ledström förklarade sedan kolonin invigd och tackade för det arbete som nedlagts för att finansiera bygget och skolstyrelsens ordförande instämde och avslöjade att driften av verksamheten bara skulle gå på 15.000 kr om året.

Borgmästare Eldh tackade därefter i ett spirituellt tal för maten, varpå sjöngs allsång; mest uppskattades en nyskriven text av politikern och musikern Birger Telander.

Invigningen var sedan över och eftersom det var lång väg hem skyndade man sig snart till de inlånade bilarna för avfärd.

Många är de Lidköpingsbor som ännu med glädje minns sin kolonivistelse, även om en del minnen har en viss likhet med Cornelis Vreesvijks skildring i Brevet från kolonin. I dag med stigande levnadsstandard och höjda löner ha koloniverksamheten blivit otidsenlig och upphört.

1948 Ivar Sjölin kommer hem

Olympiska Spelen i London var efterlängtade, kriget hade medfört att två spel ställts in men nu var det äntligen dags. I Lidköping kände många glädje och stolthet, Ivar Sjölin från LAS var nämligen uttagen att vara Sveriges representant i fjädervikt, fri stil. Han tillmättes dock inte så stora chanser att ta medalj, i hans viktklass gick ju världens bäste fribrottare turken Bilge.

Men mot alla odds lyckades Ivar slå sig fram till finalen och fick där möta Bilge; tidningar spådde att svensken skulle bli som ett barn i en lejonbur. Men Ivar gjorde en stor match, tog sig ur en svår brygga och fick stryk på poäng. I svensklägret var alla överens om att detta var en bragd och Ivar intervjuades av Sven Jerring och helt obesvärad berättade han då med humor och på god västgötska om sig och om matchen. När Jerring kallade honom den svenske lintotten rättades han ungefär så här: ”Nä farbror Sven, ja är allt en rötott”.

Ivar Sjölins hemkomst till Lidköping blev ett triumftåg. Han kom med rälsbuss från Håkantorp och i Järpås och i andra samhällen utmed banan möttes han av hurrarop och hyllningar. Vid stationen i Lidköping väntade F 7:s musikkår och en mottagningskommitté med stadsfullmäktiges ordförande Frans Ledström i spetsen. Där fanns också ca 5000 Lidköpingsbor och kaos utbröt när alla ville gratulera och Ivar skulle hissas; musiker fick i all hast rädda sina instrument från att trampas sönder och inte ens Frans Ledströms tordönsstämma gick att uppfatta i allt oväsen.

Till slut blev det någon ordning och Sven ”Svensken” Blomquist kunde överlämna blommor innan ett triumftåg med Ivar och hans fru i spetsen drog till Stadt, där en välkomstsupé väntade med några representanter från fullmäktige och några från LAS. Massor av människor stod kvar utanför Stadt och efter middagen ropades Ivar ut på balkongen och mottog nya hyllningar.

Under middagen överlämnades också till Ivar den matservis som köpts för pengar som insamlats vid stadsfullmäktiges senaste sammanträde. Ivar Sjölin fortsatte att brottas ännu några år men förblev alltid stillsam och ödmjuk, hans framgångar gick honom aldrig åt huvudet.

1949 M/S Läckö försvunnen

Nytt för året var att SJ tog över järnvägen i Lidköping och att Lidköpings mejeri köpt en ny tappningsmaskin och därför kunde gå över till att leverera konsumtionsmjölk i flaskor. Lösmjölken blev ett minne.

En tragisk nyhet kom i mars; M/S Läckö av Lidköping med åtta man ombord rapporterades försvunnen på resa från Göteborg till polsk hamn. Rederiet, Thunbolaget, hade inte hört av båten på flera dagar men då radio saknades ombord var man inte så orolig. Det hade varit hårt väder på Östersjön varför man trodde att båten sökt nödhamn.

UD kopplades in men några rapporter om båten kom inte. Till slut hittades en livbåt från Läckö drivande utanför södra Danmark och några dagar senare flöt ett lik iland, som kunde identifieras som en besättningsman från Lidköpingsfartyget. Kroppen var illa bränd, varför man misstänkte att fartyget gått på en mina, sprängts och snabbt sjunkit. Men många trodde att båten uppbringats av ett ryskt krigsfartyg.

Något år tidigare hade Thunbolaget också mist M/S Kinnekulle, som hittats drivande redlös utanför Danmark. Inga spår av männen ombord hittades och de är ännu alla borta. Länge misstänktes att ryssarna uppbringat fartyget, men en annan teori som lanserades var att en explosion inträffat i maskinrummet. Besättningsmännen skulle i panik hoppat i en livbåt som då kantrat och i det kalla vattnet drunknade alla. Denna misstanke styrktes av att en stjälpt livbåt hittades fäst i en vajer efter Kinnekulle. Men varför fartyget övergavs är fortfarande ett mysterium och länge hoppades anhöriga att livstecken från besättningarna på både Läckö och Kinnekulle skulle komma från något ryskt fångläger. Idag är det hoppet litet.