Författaren var född i Lidköping och blev student i Skara
Sven F Lunner föddes 1905 i Lidköping som son till maskinisten Fritiof Lunner och hans hustru. Han visade sig i skolan vara begåvad med läshuvud och började för den skull i Skara Läroverk. Där tog han 1924 studenten på latinlinjen och fortsatte sedan sina studier vid Stockholms Högskola. Efter en fil kand började han sedan tjänstgöra vid folkhögskolor. Länge undervisade han vid Fornby folkhögskola i Dalarna, där han också under flera år var rektor.
Sven F Lunner var intresserad av psykologi och gav ut flera läroböcker i ämnet, han verkar ha specialiserat sig på ungdomsspsykologi. Som pensionär skrev han också en roman som kom ut 1975, den hette Stormarna dit ej når, och handlingen utspelas1937 på en folkhögskola, som författaren har förlagt på Kinnekulle. Säkert är boken full av författarens egna intryck och synpunkter från denna speciella skolmiljö, men någon självbiografi är det inte.
Huvudperson i boken är en ung litteraturstuderande, Sten Barkman, som i Stockholm arbetar på en doktorsavhandling. Han är dock ont om pengar och har börjat tvivla på meningen och nyttan med sina studier. Via en annons får han ett sommarvikariat på en folkhögskola på Kinnekulle och väl där börjar romanens handling att rulla på.. Sten träffar de olika lärarna och de skildras både kärleksfullt och elakt men säkert realistiskt. Författaren hade en rik erfarenhet att ösa ur. Sten får genast bra kontakt med de kvinnliga eleverna på skolan och blir också en god lärare i ämnena litteratur, historia, sång och musik. Han tycker sig ha funnit en mening med sitt liv.
Problemet för Sten är att han upplever skolan som en typ av skyddad verkstad, läroplanerna är gammalmodiga, undervisningen flummig och de fruktansvärda händelserna i trettiolalets diktaturländer, Tyskland, Italien och Spanien tigs ihjäl. Sten är socialist och världsförbättrare och håller på att kvävas av idyllen på skolan.
Dramatiska händelser inträffar emellertid snart, en ung gravid elev, Märta, är försvunnen, men hittas av Sten, som sedan tar hand om henne och de blir ett par. Flickans far vill inte veta av dottern men ändrar sig, när Sten lovar att gifta sig med henne. Något kyrkbröllop kan det dock inte bli, den bigotte kyrkoherden i Husaby vägrar att viga en gravid brud. Vigseln får i stället äga rum på folkhögskolan och där ordnas det en riktig bröllopsfest.
Lokala beskrivningar är det gott om i boken, brudens far har en stor bondgård i Husaby och de unga tu tar sig med tåg till Lidköping för att köpa förlovningsringar och passar då på att fika på Garströms. Märta ger under besöket också Sten en litteraturlektion om Gunnar Wennerberg och Sara Videbäck och bägge beundrar hand i hand det stora torget och det fina Rådhuset. Väl hemkomna berättar Märtas mamma om ett besök hon gjort i Lidköping under Första världskriget; då möttes hon på Skaragatan av demonstrerande tändsticksarbetare som krävde medborgerliga rättigheter och mat för dagen. ”Ja, det var synd om dom, säger hon, och ibland kom dom ända upp till Husaby och tiggde en bit bröd och det fick dom naturligtvis”.
Som bröllopsgåva får de nygifta ett torp av Märtas far och där frodas idyllen medan Märtas mage växer och fåren bräker i hagen. Men Sten drabbas snart av dåligt samvete för att han sviker människorna i diktaturernas Europa. Från sina socialistiska vänner i Stockholm får han tidningar och brev och i dem efterlyses frivilliga till spanska inbördeskriget. Efter en hård strid med sin rättskänsla tycker Sten, att han måste ställa upp solidariskt för sina ideal och med Märtas välsignelse drar han iväg till Spanien och kriget.
Om han kommer tillbaka får den veta som läser boken; det är dock mer än trettio år sedan den kom ut och är inte lätt att få tag i. Boken verkar underligt nog också okänd för den exklusiva skara som samlar Västgötalitteratur. Bibliotek och antikvariat kan dock säkert skaffa fram den.
Sven F Lunners bok är inte något litterärt mästerverk, men ett utmärkt tidsdokument. De stora frågorna under 1930-talet diskuteras i boken på ett intressant sätt och miljöerna och persongalleriet på folkhögskolan är utmärkt skildrade. Lokalfärgen från Kinnekulle och Lidköping kan säkert också glädja många läsare.
Sven F Lunner, Stormarna dit ej når, LT:s förlag, Malmö 1975