Om Svensktoppen funnits i slutet av 1800-talet så hade säkert flera av Gunnar Wennerbergs Gluntar återfunnits där. Wennerberg var född i Lidköping, studerade i Skara och kom sedan till Uppsala. Där blev han uppmärksammad, inte för sina studieresultat utan för sin musikalitet och sitt sätt att vara. Han umgicks i konstnärliga och musikintresserade kretsar där humor och livsglädje var ständigt närvarande. Ofta besökte man stadens krogar, där tidens dryck, punsch, flödade. Wennerberg kom snart att bli uppburen medlem i ett studentkotteri kallat Juvenalerna, som ägnade sig åt sång och musik och var inriktade på att roa sig själva och strunta i omvärlden. Det var för Juvenalerna som Wennerberg skrev Gluntarna och de spreds snabbt till Stockholm och övriga Sverige.

Huvudpersoner i de trettio duetterna är Magistern och hans yngre vän Glunten. Glunt betyder ungefär pojke. De båda vännerna sjunger dramatiskt om glädjeämnen och missöden de råkat ut för i studentlivet. Magisterns stämma, baryton, sjöngs av Wennerberg och Gluntens basstämma exekverades av hans kamrat Otto Beronius. Ackompanjatör på piano var Eugène von Stedingk som även skickligt bidrog till pianostämmans utformning.

Gluntarne ger en romantiserad bild av studentlivet på 1850-talet och är i dag, av naturliga skäl mest levande i Uppsala. Där omhuldas de av studenter och det finns t o m en Gluntakademi.

I den återfinns professor emeritus Adam Taube, som är ättling till Wennerberg och han har nyligen gett ut två häften med musik och ord till Gluntarne. Taube är skicklig klassisk gitarrist och har transkriberat pianostämman till gitarr. Det är naturligtvis en kulturgärning. Det är det också att han i häftena tecknat personporträtt, skildrat miljöer och återgivit berättelser från Wennerbergs Uppsalatid.

Taube återger en skröna enligt vilken Wennerberg far skulle städslat en gammal knekt för att göra sonens militärtjänst. Sådant var tillåtet. Ny forskning tar dock död på den historien. I stället har forskare hittat ett läkarintyg som intygar att Gunnar Wennerberg led av en bröstsjukdom med blodspottning som följd och därför frikallades. Sannolikt var det lungsot, idag kallad TBC, han drabbats av. Det kan förklara Gunnars excentriska vanor, han låg till sängs i veckor, enligt egen utsago för tentamensläsning. I verkligheten kan det ha varit sjukdom som gjorde att han var i behov av sängläge. Historien om knekten var påhittad för att dölja den skamstämpel som drabbade lungsotssjuka. Uppsalas uppburna salongslejon ville inte att man berättade om hans sjukdom; han skulle då stämplas som kronvrak.

Wennerberg dog ju inte i unga år, i stället tror läkare att hans sjukdom läkte ut eller att sjukdomshärden kapslades in och återkom först när åldern tog ut sin rätt. Han dog ju 1901, 84 år, gammal på Läckö Kungsgård.

Adam Taube har skrivit två intressanta häften om den Gunnar Wennerberg som i ett halvt sekel hade en huvudroll i svenskt kulturliv och också var både statsråd och landshövding. Hans duetter om Magistern och Glunten gjorde honom känd över hela Sverige och de var populära i närmare etthundra år och översattes till flera språk. I dag anser många att de är hopplöst otidsenliga och endast har lokalhistoriskt, uppsaliensiskt intresse. Detta går kanske att ändra på. Det tror i alla fall några kulturella eldsjälar i Lidköping som håller på att bilda ett Wennerbergssällskap. Det är bara att önska dem lycka till. Gunnar Wennerberg, född i Lidköping och avliden på Kållandsö, var ju en av 1800-talets kulturpersonligheter. Hans minne är väl värt att bevara, inte bara i Uppsala.

Böcker: Adam Taube: Musiken och Texterna till 22 av Gunnar Wennerbergs Gluntarne med gitarrackompanjemang av Adam Taube. Två häften. Studenthistoriska sällskapet i Uppsala 2014.