Aktuell på årets Läcköutställning.

Införd i NLT juni 2000

Sommarens utställning på Läckö ägnas åt stormaktstidens kvinnor och bland dessa återfinns Maria Sofia De la Gardie, syster till Läckögreven. Hon får dela utrymme på utställningen med de andra kvinnorna och det gör att hennes originalitet och märkliga livsöde kommer något i skymundan. Hon kunde vara värd en egen utställning; detta på grund av att hon faktiskt under sin levnad var mer betydelsefull, känd och framgångsrik än sin 100 år yngre släkting Eva De la Gardie på Stola.

När Maria Sofia såg dagens ljus kunde väl ingen ana att hon skulle bli affärskvinna och industriföretagare, inte heller att hon skulle dö så utfattig att pengar t o m fick lånas ihop till hennes begravning.

Tidigt gift.

Från början verkade allt gå den utstakade vägen för Maria Sofia. Som dotter till Jakob De la Gardie och Ebba Brahe hade hon fötts till lyx och rikedom. Hennes uppfostran kom att bli den gängse för en ung adelsfröken, ingenting behövde man spara på. Tidens sed var att gifta bort döttrarna tidigt och det blev även Maria Sofias lott. Till gemål hade utsetts en friherre Oxenstierna, tillhörig den mäktigaste adelsätten i Sverige. Bröllopet ägde rum under påkostade och festliga former, bruden var 16 år och brudgummen 30. Framtiden verkade ljus, livet log men tragedien lurade bak hörnet. Den unga friherrinnan blev änka vid 21 års ålder och satt plötsligt ensam med två döttrar.

Ett porträtt från denna tid finns bevarat, det kan ses på årets Läcköutställning och visar en vacker kvinna med sensuellt yttre, men konstnären har också fått med ett annat drag, det egensinniga och självständiga. Hon ser ut att ha skinn på näsan och att veta vad hon vill och så var det också.

Hovdam

Maria Sofia var nästan jämngammal med drottning Kristina och efter mannens död vistades hon mycket vid hovet som förtrogen hovdam. Att drottningen uppskattade henne visar den ovanliga gesten att upphöja den döde friherre Oxenstierna till greve. Detta för att Maria Sofia skulle få titulera sig grevinna och därmed få högre rang i hovkretsen. Sådant var man mycket noga med under stormaktstiden.

Sannolikt fick den unga och vackra änkegrevinnan frestande giftermålsanbud, men hon var inte intresserad. Ekonomiskt oberoende genom arv och äktenskap var hon ju och ett nytt äktenskap skulle med tidens lagar sätta henne och hennes förmögenhet under en makes förmynderi. Och det hade hon alls ingen lust med, sin självständighet och sitt oberoende slog hon vakt om.

Som hovdam hade Maria Sofia levt ett hektiskt liv på slott och herrgårdar, men när drottning Kristina abdikerar och lämnar Sverige blir hennes liv tomt och hon är plötsligt arbetslös.

Godsförvaltning och affärer.

Grevinnan Oxenstierna får nu möjlighet och tid att själv intressera sig för skötseln av alla sina egendomar. Och de var många, i Finland och i Estland och runt om i Sverige, bara i Stockholmstrakten ägde hon Skarpnäck, Tyresö och Gustafsberg för att nämna några. Nu tar hon själv kommandot, svarar själv för drift och ledning i smått och i stort och avskedar och anställer arrendatorer och förvaltare. De anställda fick knoga och arbeta och hon granskar själv räkenskaper och gud nåde den som hon kommer på med fiffel och bristande redovisning. Hon är krävande och fordrande, men föregår själv med gott exempel; hon sliter dag och natt. Despot och slavdrivare verkar hon inte ha varit; de anställda får ofta beröm och belöning om de förtjänat det.

Med entusiasm kastar hon sig över sin nya verksamhet, hon far land och och rike runt på inspektioner och räfster och inför en rad nymodigheter på gods och gårdar. Det nya får hon från kontinenten och hon importerar kreatur från Holland,fruktträd från Tyskland, får från Persien och fartyg från England. Hennes rederiverksamhet var nämligen också betydande, salt fisk, hudar, tjära och spannmål från hennes baltiska gods måste skeppas runt i Östersjön och säljas där priset var högst och det skedde bäst på egna skepp.

Äventyr.

Maria Sofia gjorde också studiebesök ute i Europa för att se och lära. I Holland får hon höra talas om en ung svenska som sitter inspärrad i ett kloster i Aachen. Grevinnan beslutar givetvis att hjälpa sin landsmaninna att fly och hon kläcker en mängd planer för att rädda svenskan undan nunnornas fördärvliga inflytande. Inte ens de tre musketörerna kan ha kommit på listigare förslag till undsättning, hon tänkte t ex arrangera ett gatuupplopp med lejda lösdrivare, samtidigt som en utsänd patrull i den allmänna villervallan rövade bort flickan. Själv skulle hon naturligtvis leda expeditionen. En annan vild plan var att kidnappa en katolsk präst för att sedan använda honom som gisslan. Ingen av planerna kom att sättas i verket, flickan blev fri på diplomatisk väg och det är nästan att beklaga. Man hade gärna unnat Maria Sofia framgång i hennes djärva uppsåt.

Nya projekt.

Väl hemma i Sverige igen sätter Maria Sofia i gång med nya verksamheter. Hon anlägger runt Stockholm ett vantmakeri, en sämskskinnsstamp, en oljekvarn, ett pappersbruk, en såg och flera kvarnar. Vattenkraft fick hon genom att leda vatten i kanaler och sjösystem som hon förband. Dessutom drev hon Dalarö krog och ägde järnbruk i Bergslagen. Till detta kom att rederiverksamheten gick för fulla segel och att hennes handel gav goda vinster.

Hon kläckte också en plan för större sjösäkerhet. Flera av hennes fartyg hade förlist i mörker och dimma och för den skull ville hon ha flera fyrar runt Sveriges kuster. På hennes egendom Krapperup i Skåne fanns det stenkol och hon inledde nu förhandlingar med regeringarna i Sverige och Danmark om att leverera kol till de fyrar som borde byggas i internationellt samarbete. Själv var hon intresserad av att driva fyrarna med sina anställda. Projektet strandade dock på hennes bestämda villkor att som arbetskraft i gruvor och på fyrar få använda tvångskommenderade soldater. Men uppslaget var ju djärvt och kunde ha blivit en framgång.

Processer och fattigdom.

I tio år stod affärsgrevinnan på topp men plötsligt började allt gå henne emot; skepp förliste, processer förlorades, efterfrågan på hennes varor sjönk och investeringar slog slint. Hela hennes handelsimperium rasade samman som ett korthus. Ett efter ett måste hon lägga ned eller sälja sina företag för att betala otåliga fodringsägare eller för ett täcka förluster. För att överleva ekonomiskt måste hon starta stora och dyrbara processer, ofta i arvssaker, så t ex gjorde hon anspråk på Tranebergs egendom på Kållandsö. Men denna liksom en rad andra tvister förlorade hon och till slut satt hon bara med ett par herresäten, som i allafall hjälpligt kunde försörja henne och tillåta ett fortsatt stådsmässigt liv.

Men värre tider var att vänta. Karl XI:s reduktion kom 1680 och i ett enda svep förlorade Maria Sofia det som var kvar av hennes förmögenhet, kronan tog allt. De sista åren av sitt liv fick hon leva i armod. När hon dog 1694, 67 år gammal,tvingades släkten låna pengar till den storslagna begravningen. Senare gick hennes lösöre och hennes gamla slitna klänningar på auktion och först tio år efter hennes död var begravningen betald.

Anklagad för att vara häxa.

Med åren blev Maria Sofia bitter på grund av fattigdom och motgångar och det är inte att undra på, skiftningarna i hennes liv hade varit alltför stora och tvära. Hon hade dock svårt att erkänna att hennes olycka var självförvållad. Sin impulsivitet, sin lust att satsa alltför våldsamt och sin ibland sjukliga processlystnad medgav hon aldrig. Bestämt hävdade hon att hennes kön hade missgynnat henne, hade hon varit man hade allt gått henne väl i händer. Kanske hade hon rätt i det. Hennes medsystrar tyckte dock att hon inte saknade manliga drag. Hon svor som en borstbindare och skrev brev till sina kvinnliga fiender, i vilka de kallades förbannade paddor och annat lika kränkande.

En unik kvinna var hon, vacker,duktig och begåvad och hon var i mycket lik sin berömde bror, Magnus Gabriel. Precis som han hade hon lätt att få fiender, så t ex anklagades hon på 1670-talet för häxeri och för att ha gått satans ärenden.Av domstolen blev hon dock friad och det var till all lycka en av de få processer hon vann. Denna framgång räckte dock inte till för att glädja henne alla de 15 skugglika år som hon ännu hade kvar att leva i armod och besvikelse.