Från berömmelsen i Tyskland vände han hem till sekelskiftets Lidköping.

Införd i NLT Dec 2000

Efter en tjugoårig tid i Tyskland klev den 40- årige arkitekten Emil Hagberg en dag , sannolikt 1904, av tåget på Lidköpings station. Han hade äntligen kommit hem och nu skulle han bosätta sig i födelsestaden Lidköping. Efter sina studier till arkitekt vid KTH i Stockholm hade han läst och arbetat i Tyskland och där blivit mycket berömd och omtalad. Men nu var den epoken i hans liv slut och han ville sluta sin bana som arkitekt i Lidköping.

Inte bara hemlängtan hade fått honom att fatta detta beslut; bidragande orsaker var också att hans hälsa på sistone varit vacklande och att hans far nyligen dött liksom hans bror, Hans Hagberg, den duktige konstnären. Till detta kom att han hamnat i ekonomiska diskussioner om arkitektarvoden med tyska byggherrar.

Emils far hade varit färgare och fabriksidkare och hade från Tollered flyttat till Lidköping strax efter den stora branden 1849. Han drev sin rörelse i den fastighet som än i dag står kvar i hörnet av Södra Kyrkogatan och Hamngatan. Där hade Emil Hagberg fötts 1862 och efter skolgång i Lidköping och Skara dragit vidare till Stockholm och Berlin för arkitektstudier.

I Tyskland.

Berlin hade nyligen blivit tysk huvudstad och byggnadsverksamheten där var intensiv. Det var den för övrigt i hela Tyskland, som var ett rike i stark utveckling. Efter avslutade studier i Berlin fick Emil arbete på en arkitektbyrå, som drevs av en professor. Arbete fanns det gott om och byrån deltog med framgång i de arkitekttävlingar som ständigt utlystes. Den unge svensken lärde sig snabbt och kunde inom kort bli sin egen. Han vinner snart en rad priser vid olika arkitekttävlingar; ritningar till rådhus, lasarett, kyrkor, museer, gymnasier, bibliotek och mycket annat får form på hans ritbord. Han erövrar totalt ett trettiotal priser och hans inkomster blir goda. Hans namn och konstruktioner förekommer ofta i tysk dags- och fackpress och Emil Hagberg hade på kort tid blivit en känd arkitekt.

Två byggnader som han ritade fick han glädjen att se uppförda. Det var Buchgewerbehaus i Leipzig(1897),ett stort bokens hus, och ett bibliotek i Cassel (1900). Framför allt byggnaden i Leipzig, stor som Stockholms stadshus, var arkitektoniskt lyckat och beundrades av alla. Det var en väldig tegelborg, ståtlig och påkostad med en Gutenbergsal och rymliga utställningshallar för allehanda typografiska alster. Tryckerisocieteten i Leipzig hade också slagit på stort vid invigningen. Kejsar Wilhelm representerades av kung Albert av Sachsen med drottning och de förgyllde med sin närvaro mängder av baler, banketter och invigningstal; en kantat hade också komponerats dagen till ära. Och mitt i allt detta stod en arkitekt från Lidköping, som lyckönskades och hyllades av alla och njöt av att stå i centrum.

Buchgewerbehaus kom att bli Hagbergs mästerverk, bevarade ritningar och fotografier vittnar om detta, men tyvärr bombades huset liksom hela Leipzig under kriget; kvar lär dock stå några ursprungliga väggar.

Hem till Lidköping.

Omställningen för Emil Hagberg i Lidköping blev stor, han kom till en småstad och fick krympa både sina ritningar och sina ambitioner. Det är nu mest villor till välbeställda lidköpingsbor som ligger på hans ritbord, men han fortsätter gärna med att skicka förslag till arkitekttävlingar i Tyskland och Sverige. Han vinner på så sätt både pengar och uppmärksamhet. Hagberg blir också 1906 Lidköpings förste stadsarkitekt (näste kommer först 1945) men den magra lönen på 83 kr i månaden tvingar honom att arbeta som konsulterande arkitekt.

När Emil Hagberg kom till Lidköping hade han säkert planer på att försköna och modernisera sin gamla hemstad. Man kan nog påstå att han inte helt lyckades med det . Bara två offentliga byggnader ritades och uppfördes av honom, det var Östra Folkskolan(Wennerbergsskolan) och Flickskolan(tillbyggnaden mot Esplanaden). Hagbergs förslag till nytt Stadshotell och nya lasarettsbyggnader förkastades. De ansågs för storvulna och alltför dyra.

Då och då annonserade Hagberg i lokalpressen och skrev att han hade färdiga ritningar för olika hustyper. Detta gjorde att han fick en hel del uppdrag och också ett gott rykte som arkitekt och byggledare; hans hus ansågs välkonstruerade, rejäla och praktiska. Yttre påkostad elegans och hög konstnärlig ambition inomhus ansågs dock göra hans skapelser onödigt dyra.

Hagberg hade också otur, det höga ränteläget under Första världskriget försvårade länge all byggnation. Så blev t ex tre tomter som han köpt på Örthagen aldrig bebyggda.. Emil Hagdahl ritade ett trettiotal hus i Lidköping, varav ca tjugo står kvar; efterkrigstidens rivningsraseri drabbade även honom. På Hagbergs kvarvarande hus kan ofta byggnadsåret läsas, det står väl synligt på fasaden, omgivet av stiliserade bladslingor. Man kan gott påstå att han på detta sätt har signerat sina verk.

Svårt bli profet i sin hemstad.

Emil Hagberg var ogift men hans syster, Ida von Scheele, bodde länge som änka hos honom; det är därför som han kallade sitt eget vackra hus på Hamngatan 6 för villa Emilida. Där dog han 1921,59 år gammal och han hade då varit sjuklig flera år. De sista åren kunde han inte ens gå ut utan vårdades då av systern.. En sista kraftansträngning verkar han ha gjort 1912, då i Tyskland, som deltagare i en kurs i betong- och armeringsteknik.

I Lidköpings dåvarande båda tidningar fick Emil Hagberg påfallande korta och magra minnesteckningar. Där stod t ex att han stilla och försynt gått sin väg genom livet. Bland annat detta upprörde systern Ida. I efterlämnade brev klagar hon över att småstadsbrackorna i Lidköping inte fattat broderns storhet som arkitekt. – Den borde de begripit utan att Emil själv behövt dunka på stora reklamtrumman, skriver hon. Ida försöker också få arkitektvänner att i några göteborgstidningar skriva en mer rättvis och utförlig nekrolog över brodern, men av detta blir intet.

Man får ett intryck av att Emil Hagbergs arkitekttid i Lidköping inte blev så lycklig som han hoppats, han var sjuklig, missförstådd och så gott som utan vänner i sin gamla hemstad. Hans begravning samlade bara ett ringa antal sörjande, så få att alla fick plats i Gamla kyrkogårdens gravkapell, där begravningsgudstjänsten ägde rum.

De hus som Emil Hagberg ritade står i dag som minnesmärken över en arkitekt som ansträngde sig att rita vackra hus och som också verkligen lyckades med det. Han hade en unik stilkänsla och lyckas framgångsrikt att i sina jugendhus blanda in såväl en nypa klassicism som ett stänk nationalromantik. Hans skapelser är konstverk i trä och sten och lyser upp mången gatubild både i Nya och Gamla Staden. Emil Hagberg lär också ha varit en god akvarellmålare med Lidköpingsmotiv som specialitet. Men var finns dessa tavlor i dag?

Artikeln bygger i stor utsträckning på uppgifter från den utställning som Kerstin Hallin ordnade på Lidköpings Hantverks- och Sjöfartsmuseum 1989.

En mängd originalritningar av Emil Hagberg förvaras i dag i Vänermuseet.