Ansågs åstadkomma mirakler både under sin levnad och efter sin död

Införd i NLT Augusti 2004

Skara Stiftshistoriska sällskap har under de senaste tio åren gett ut en rad värdefulla böcker med kyrkohistoriskt innehåll. I år kommer boken Biskopen och törntaggen och den handlar om Skarabiskopen Brynolf Algotsson, en av svensk medeltids märkligaste gestalter. Redaktör för boken har varit kyrkoherden Johnny Hagberg i Järpås och han har lyckats engagera många kyrkohistoriska och andra experter till att skriva värdefulla avsnitt i boken, bland dem Karl- Erik Tysk, Sven – Erik Pernler, Tore Nyberg, Alf Härdelin, Per Axel Wiktorsson, Ragnar Sigsjö, Bo J Theutenberg och glädjande nog också Lidköpingsprosten Bengt Wahlström. Författarnas samlade insats får Biskop Brynolf att framträda i helfigur och hans roll som stiftschef, författare, byggherre, storman och kungarådgivare presenteras ingående.

Boken vill uppmärksamma ett märkligt 700 årsjubileum; den 2 september 1204 hämtade biskop Brynolf i Lödöse en norsk kunglig gåva som kom att bli Skara domkyrkas främsta relik, nämligen en tagg från Kristi törnekrona. Varför han fick den berättas i boken och likaså hur den kom bort i samband med Gustav Vasas plundringar av kyrkor och kloster. Taggens äkthet diskuteras också men säkert är att Brynolf och hans samtid var helt övertygade om att den en gång varit en del av den törnekrona som sargat Jesus.

Brynolf tillhörde en ansedd lagmansätt, var född i Ryda, och på mödernet släkt med de mäktiga folkungarna. Han var en av många bröder och det bestämdes tidigt att han skulle gå den kyrkliga vägen. Därför skickades den unge Brynolf till Paris för att tillägna sig tidens lärdom. Där studerade han vid universitetet i inte mindre än18 år och Bengt Wahlström skildrar på ett lärt och roligt sätt studierna och studentlivet i den stad på över 50.000 invånare som Paris då var. Wahlström påpekar också att vid sidan av studierna kunde praktiska iakttagelser göras av den unge Brynolf; vid hemkomsten kunde han säkert lära ut bättre konstruktioner av hästarnas seltyg, kärrornas hjul och åarnas kvarnar. Byggnadstekniken på kontinenten var också något han kunde studera och ta efter.

Några år efter sin hemkomst från Paris väljs Brynolf vid 38 års ålder till biskop i Skara(1278). Där sätter han i gång med reformarbeten av olika slag, han sjuder av verksamhetslust; stiftet omorganiseras, prästutbildningen förnyas och nya statuter som reglerar förhållandet mellan lekmän och klerker utfärdas. Han börjar också bygga om Skara domkyrka till en katedral i gotisk stil, han förstärker och utökar borgen vid Läckö och han lägger ned stora pengar på sina andra gårdar och gods, t ex Säckestad vid Ymsen. Om Brynolfs boningar och byggen berättar Ragnar Sigsjö på ett kunnigt och medryckande sätt.

Hela Brynolf Algotssons släkt drabbades 1288 av en katastrof som tog dem hårt. Pappa Algot fick nedlägga sitt lagmansämbete, biskop Brynolf fick i förnedrande former försäkra kung Magnus Ladulås om sin lojalitet och Brynolfs bror Karl avrättades. Orsaken var det brudrov som brodern Folke Algotsson utförde då han rövade bort Ingrid Svantepolksdotter och rymde med henne till Norge. Folke vågade sig aldrig tillbaka till Sverige, men det gjorde oförsiktigt nog hans medhjälpare och bror Karl, som av då kungen dömdes till halshuggning. Brudrov var tämligen vanliga i tiden men Ingrid var trolovad med en dansk storman och en bricka i ett äktenskapligt politiskt spel som kung Magnus stött. De planerna gick nu i kras och kungen var vansinnig i sin vrede.

Biskop Brynolf blev dock omsider tagen till nåder och under de förhandlingar som föregår de tragiska brodermorden på Nyköpings gästabud är han en av kung Birger Magnussons rådgivare. Brynolf är då till åren kommen och dör 1317. Han begravs i Skara domkyrka och graven besöks 1349 av heliga Birgitta som får en uppenbarelse där. Kanske är det hon som ger incitamentet till försöken att få Brynolf helgonförklarad. Efter hans död hade nämligen flera under inträffat vid hans grav och vid ett kyrkomöte i Konstanz (1415 – 1418) berättades det om flera mirakel som Brynolf åstadkommit under sin levnad.

I Konstanz anfördes också allt gott och fördelaktigt som kunde berättas om Skarabiskopen, däribland hans katedralbygge, lärdom, fromhet och de officier till helgonens ära och till Törnetaggen som hans diktat. Och i Skara skrinlades hans kvarlevor som en förberedelse till den helgonförklaring man snart väntade och hoppades på. Men Brynolf blev av olika skäl aldrig kanoniserad, han fick nöja sig med att bli saligförklarad och kunde i den egenskapen bara verka som ett lokalt helgon. Det finns i det gamla Skara stift flera helgonbilder föreställande den helige Brynolf och många berättelser vittnar också om att han har varit föremål för en utbredd kult inom stiftet.

Medeltidsintresset är i dag stort, Arn kom först, sedan heliga Birgitta men att Brynolf Algotsson skall ta över deras popularitet är knappast troligt. Men han är väl värd det och säkert kan boken Biskopen och törntaggen göra sitt till för att göra honom mer känd. Den är välskriven och intressant, har en vacker layout och är rikt illustrerad. Kanske är en del bidrag ibland något för lärda med långa latincitat och boken innehåller också en del onödiga omtuggningar och upprepningar. Källhänvisningar är rikt förekommande men tyvärr saknas både Sak- och Personregister.

Johnny Hagberg (Red), Biskopen och törntaggen. 335 s. Skara stiftshistoriska sällskap 2004