1910 Nykterhetsarbete

Av Lidköpings ca 6000 invånare var flera tusen nykterister. NLT hade vid starten deklarerat att tidningen var folklig, frisinnad och nykterhetsvänlig. Naturligt är därför att den bevakar vad som händer på olika nykterhetssammankomster. På nykterhetslokalen Lidköpings Väl ordnades t ex en midvinterfest som inleddes med klämmig musik av det Hallerska kapellet. Sedan följde ett manande tal, som varnade för spritens vådor och för att ytterligare skärpa budskapet uppfördes en pedagogisk dialog mellan Bacchus och Nykterheten. Den var enligt NLT gripande och naturligtvis övermannades där den vinglige och trasige Spritfursten av den vackra Folkupplysningens goda fe och hennes sakliga argument.

På hösten hade logen Vårblomman av SGU en fest, naturligtvis med föredrag om spritens vådor. Dessutom spelades den gripande melodramen Drinkaren med logens medlemmar i rollerna och metallarbetare Einar Palmquist deklamerade sedan under livligt bifall dikter av Viktor Rydberg och Carl Larsson i By. Nykterhetsrörelsen gjorde också i Lidköping stora insatser liksom övriga folkrörelser för allmänbildning, föreningskunskap och demokrati.

1911 Småstadsidyll

Oftast är NLT fylld av ganska torra notiser. Kåserier och lättsam läsning förekommer sällan. Det är beklagligt för i staden måste ha inträffat lustigheter som blivit allmänna samtalsämnen och varit värda en liten tidningsnotis. Men ibland har trots allt en redaktör tagit av sig sina lösmanschetter, gripit efter stålpennan och doppat den i sitt bläckhorn för att åstadkomma en roande tidsbild. NLT:s artiklar är ännu anonyma, men ofta skymtar man läkaren, ordensbrodern, hembygdsvännen och redaktören Knut Schröder bakom raderna. Det är säkert han som i tidstypisk stil skrivit om en svinhjord på rymmen:

”I lördags skulle en koloni av trevliga nassar forslas på hästskjuts till järnvägsstationen härstädes, men hästarna råkade i sken, vadan svinburen med dess grymtande innehåll for av lasset. De smällfeta invånarna ledo ingen skada av fallet i gatan, men togo till grisfötterna för att se på staden. Rymlingarna infångades dock så hala de än voro och trots att de reste borst under utstötande av gälla nödrop. Den genom detta lilla uppmuntrande intermezzo avbrutna resan fortsattes sedan i trumpen tystnad, endast avbruten av ett och annat missbelåtet nöff, nöff.”

1912 Porslinsfabrik

Nymans porslinmåleri hade år 1900 flyttat till Lidköping. Firman var grundad av herrar Nyman, Ahlman och Hartung och den importerade omålat porslin främst från Tyskland och England. Detta dekorerades, målades och brändes i Lidköping och skickades sedan med järnväg ut till affärer över hela Sverige. Grundarna hade tidigt haft planer på att också starta en fabrik för att själva tillverka porslin och efter att ha bildad AB Lidköpings Porslinfabrik kom tillverkningen igång 1912.

Fördjupning:

Lidköping blir porslinsstad

Att starta en porslinsfabrik i Lidköping var en djärv satsning. Aktiebolaget Lidköpings Porslinsfabrik, ALP, fick ta upp konkurrensen med de etablerade storheterna Rörstrand och Gustavsberg i Stockholm. Men ALP kunde med nyare teknik och modernare mönster hämtade från Tyskland, där C F Hartung utbildat sig, ge en växande, köpstark kundkrets fint porslin till bra priser.

Många utländska experter hjälpte till vid starten av ALP, de kom främst från Tyskland, men hundratals svenskar behövde också anställas. Bondpojkar nyss tagna från plogen och pigor nyligen uppstigna från mjölkpallen utbildades snabbt till goda porslinsarbetare. Det var ingen lätt uppgift utan en djärv pedagogisk utmaning som lyckades.

Kollektivavtal

Naturligtvis fanns det från början motsättningar mellan arbetare och bolagsledning, storstrejken var ännu i färskt minne, men redan från ALP:s start fanns ett fungerande avtal mellan arbetsgivaren och Svenska Grov- och Fabriksarbetarförbundet. Där står utöver lönebestämmelser och arbetstider också uppgifter om vad som producerades, transportsätt, ordningsregler och annat av industrihistoriskt intresse.

Arbetstiden var 56,5 timmar i veckan och en timlön på 50 öre ansågs hög, kvinnor och ungdomar tjänade mindre. Ackordslön förekom ofta, man fick t ex betalt per 100 gjutna, drejade eller målade pjäser. Dessutom hade arbetare i glasyrsalen och i bränneriet kvalitetstillägg.

Löneavtalet verkar vara mycket detaljerat och invecklat, lika kinesiskt som det porslin som man försökte efterlikna i sin produktion. Där finns t ex olika ackord för skilda produkter, skillnad mellan män och kvinnor, mellan unga och gamla och mellan utlärda och nybörjare.

Sortiment

Avtalet berättar att tillverkningen vid ALP var synnerligen mångfacetterad. Man tillverkade flaskproppar, tändstift, kakelplattor och brickor. Den begynnande elektrifieringen i Sverige behövde stick- och väggkontakter, isolatorer, lampsocklar och lampringar. Till allt detta var porslin länge bäst och ALP försåg åtminstone halva Sverige med dessa produkter.

Den mera traditionella porslinstillverkningen var imponerande även den. Kaffeserviser var länge en specialitet, senare tillkom matserviser, tillbringare, mortelstötar, fruktskålar, ägg- och askkoppar, tandpetarställ, grötskålar mm, mm. För en modern fabrik skulle detta stora sortiment vara omöjligt. Men länge levde många hantverksmoment kvar inom porslinindustrin, de är nu i huvudsak borta, i stället är det effektiva maskiner och långa serier som gäller.

Lastning och lossning

Färdiga produkter gick med järnväg från Lidköping. De sköra varorna måste dock packas noga och det arbetet var dåligt betalt, 35 öre i timman och packarna hade också skyldighet att arbeta helgdagar. Råvaror kom nästan alltid sjövägen, det var bl. a gips, kaolin, fältspat, kvarts och lera. Dessutom lossades stora mängder kol till brännugnarna.

Åtta arbetare ansågs räcka för att lossa en kolbåt, men de fick mer betalt om det var en segelbåt; ångbåtarnas vinschar gjorde att man slapp att bära upp allt kol från lastrummet. Betalningen var ofta per ton, t ex 35 öre per ton lera från ångbåt och 50 öre per ton lera från segelskuta.

Porslinskajen låg mittemot sockerbrukskajen och till bägge anlöpte och avseglade fartyg ständigt., ångvisslor tjöt, segel smällde och kraftuttryck på skilda språk korsade luften. Där rådde alltid liv och rörelse, svetten rann och många slet ont. Inom räckhåll låg lyckligtvis öl- och hamnkaféet Nordkap och där kunde trötta kroppar söka vila och få några välförtjänta pilsner.

Fri sjukvård

ALP:s anställda hade fri sjukvård och den finansierades med böter, t ex betalda för sen ankomst. Naturligtvis står det i avtalet att arbetsgivaren äger fritt avskeda och anställa arbetare. Den paragrafen skulle hänga med länge. Tvister i avtalet kunde naturligtvis uppkomma, det förutsågs. Dessa löstes på så sätt att två från facket och två från fabriksledningen gemensamt utsåg en femte för att bilägga tvisten, alltså en typ av skiljenämnd.

Ordningsregler finns också. Där klargörs bestämmelser om ledighet, anmälan om sjukdom, och de bestämda kraven på nykterhet, punktlighet och lydnad. En anställd har också vid utpassering skyldighet att visa upp medhavd korg, unicabox eller paket. Stöld bestraffades med avsked.

Avtalet är ett intressant tidsdokument, och ger en god inblick i industri- och fackföreningshistoria. Det visar också att den gamla goda tiden inte alltid var så god.

Lidköping har nu varit porslinsstad i över 100 år och det finns skäl att vara tacksam mot alla de arbetare, tjänstemän, konstnärer och företagsledare som hållit verksamheten i gång. Låt oss hoppas att Lidköping får fortsätta att vara Sveriges porslinshuvudstad, fabriken må sedan heta ALP, Rörstrand eller Hackman.

1913 Gummifabrik brinner

Företagarandan var god i Lidköping, en gummifabrik hade också etablerats vid Kållandsgatan. Där hade sedan en tid experiment utförts av en ingenjör Frestadius för att framställa konstgummi till galoscher, tidens modeplagg. Han var kanske en god uppfinnare, men trots det exploderade i januari en torkugn i fabriken och de utströmmande lågorna antände en vagn, som stod alldeles utanför ugnen. Elden spred sig sedan snabbt till övre våningen. Brandkåren tillkallades per telefon och lyckades efter två timmar släcka eldsvådan utan att behöva inkalla förstärkningar från borgarbrandmännen. En brandsoldat vid namn Wetterlind blev skadad, lyckligtvis bara lindrigt.

Ingenjör Frestadius meddelade efter branden att hans experiment snarast kommer att fortsättas, men då med större aktgivande på säkerheten. Hans entreprenöranda var säkert god, men den räckte inte till. Gummifabriken såldes nämligen redan 1914 på exekutiv auktion till Skaraborgs Enskilda Bank.

1914 Ordensliv och välgörenhet

Detta världskrigets första år anade Lidköpingsborna sig till det stundande krigsutbrottet. Till förmån för inköp av en kulspruta till Lidköpings Landstormsförening ordnades en musikalisk soaré med god anslutning på Stadshotellet.

En mera solenn soaré anordnade ordenssällskapet TNJ i mars, också på Stadt. Det hade varit en fullständig succé skriver NLT. ”Den inleddes med den ypperligaste supé, och sedan tog de 125 närvarande plats i den fullsatta festivitetssalongen, där damerna hälsades välkomna med ett versifierat tal av ordensmästaren Knut Schröder, som därefter framförde en varm fosterländsk hyllning varpå unisont sjöngs Du gamla du fria.”

Sedan var det slut på det högtidliga, det muntra spexet Den förälskade människoätarprinsessan framfördes och det uppskattades livligt, ”såväl för dekorationerna, kostymerna och icke minst för de solon, duetter och körer varav stycket överflödade.”

Kvällen avslutades med en skål för Lidköping och sedan följde en stunds dans, som blev allt livligare och livligare, påstår tidningen, säkert icke utan fog.

TNJ hade också på sin högtidsdag den sedvanliga utdelningen till stadens fattiga. Detta år hade 200 lyckliga invånare valts ut och de fick var och en 1 hg kaffe, 2 hg socker, 1 dl grädde och en stor vetekrans.

1915 Teaterliv

Resande teatersällskap gästade ofta Lidköping. Det kunde vara berömda sällskap, såsom Karin Svanströms eller Albert Ranfts, men också okända skådespelargrupper sökte sig till staden. Repertoaren gick det inte att klaga på, Fröken Julie och Fadren av Strindberg, Gengångare av Ibsen och dramatiserade romaner såsom Rosen på Tistelön av Emilie Flygare – Carlén och Dunungen av Selma Lagerlöf spelades. Pjäserna gavs på Stadshotellet, på logen De la Gardie eller på en lokal kallad Skådebanan.

Vid enstaka tillfällen kom den berömde Emil Norlander resande och uppförde några av sina omtalade revyer, och då var salongen alltid fullsatt.

Orkestrar av olika slag besökte också Lidköping och vid ett tillfälle 1915 anordnades en konsertafton med underbarnet Max Hansen som främsta dragplåster. Han presenterades som 16-åring( men hade fyllt 18) och uppträdde i schillerkrage och kostym av sammet. Enligt NLT tog han allas ögon med storm, men hur det var med öronen är tidningen något tveksam till. Recensenten erkänner dock, att ynglingen sjöng med bravur, både sopran, tenor och baryton, att han textade bra och han förutspådde honom en lysande framtid som hjältetenor i Wagneroperor. Spådomen slog dock slint och Max blev i stället en berömd och älskad operettartist. Lidköpingspubliken hade det kanske på känn, den var talrik och entusiastisk och ropade och stampade fram tre extranummer.

1916 Travtävling på isen

Årets sedvanliga travtävling på isen utanför Nya Staden lockade 5000 åskådare; av dessa hade närmare hälften smitit in utan att betala. Arrangör var Skaraborgs Läns Travklubb och tävlingarna ägde rum på en 1000 meters rundbana. Priserna hade varit utställda långt i förväg i guldsmed Sanfrid Svenssons skyltfönster och tävlingarna hade måst uppskjutas flera veckor på grund av för milt väder, som envist fortsatt. När hästar och slädar, som kom från hela Skaraborg, äntligen var på plats stod vattnet galoschdjupt på isen, men ändå blev det en riktig folkfest, flaggor vajade i hela staden och musiken från en mässingsoktett från Skövde ljöd taktfast.

Segrade gjorde ekipage från Vara, Axvall och Skövde och det mest bejublade inslaget var en galopp, ett jaktlopp med master i röd rock. Deltagare där var godsägare och officerare och segraren belönades med en pokal och 100 kr i penningpris vid den högtidliga prisutdelningen och middagen på Hotell Örnen.

1917 Hungerdemonstrationer

Första världskriget gjorde att många människor fick ont om både mat och pengar. Priserna steg och medförde svält och umbäranden, särskilt bland fattiga och barnrika familjer. Ransonering på livsviktiga varor hade införts men fungerade dåligt. Olika surrogat såg dagens ljus, ryktbar och avskydd blev den s k ankarstocken, en stenhård limpa bakad på dåligt mjöl och salt grisblod.

Från LO i Stockholm uppmanades lokala arbetarkommuner att ordna hungerdemonstrationer och det skedde också i Lidköping. Arbetarna lämnade sina fabriker kl. 4 och marscherade fram till Rådhuset, där Frans Ledström talade och kraftfullt vädjade om bröd till folket. Tåget fortsatte sedan med 4000 deltagare till mejeriet för att utverka lägre mjölkpriser och Torsten Ström och en deputation från Arbetarkommunen uppvaktade magistraten, brödbyrån och livsmedelsnämnden för att påtala den nöd som rådde bland stadens arbetare. Något konkret resultat åstadkom demonstrationen inte, men den hade säkert riktat uppmärksamheten på den verkliga misär som många levde i. Den hade också visat att, som det hette, arbetaremassorna kunde uppträda lugnt och med självdisciplin. Det demokratiska genombrottet i svensk politik hade kommit ytterligare en bit på väg.

1918 Framnäs invigs

Lidköpings första idrottsplats låg länge ungefär där Vänermuseet ligger idag.. Där hade spelats fotboll och där hade Erik Lemming satt världsrekord i spjutkastning. Men planen var primitiv, full av grästorv och komockor och till omklädningsrum användes en mjölnarkammare. Därför hade behovet av en riktig idrottsplats länge varit stort och 1918 var det äntligen dags att inviga den moderna Idrottsparken Framnäs.

Det hade kommit flera tusen personer för att vara med om den högtidliga invigningen med tal, musik och tävlingar. Landshövding Ekman var den förnämsta gästen och efter ett kärnfullt och nationellt tal om idrottens fostrande roll i det moderna samhället, kunde han förklara Framnäs invigt. Vid de efterföljande idrottstävlingarna hoppade höjdhoppssegraren 1.80 och vinnaren i längdhopp 6.55. I spjut vann OS- segraren Erik Lemming med resultatet 100 m. Det verkar långt, men förklaringen är att man denna tid kastade med bästa och sämsta hand och sedan lade ihop resultaten.

Invigningen avslutades med en bejublad fotbollsmatch mellan Gamla och Nya Stadens oldboys. De spelade 2 X 15 minuter och bjöd generöst på både kullerbyttor, snedsparkar och platta fall. Gamla staden vann till slut med 1 – 0. Då hade klockan blivit 8 och många åskådare hade gått hem och hörde därför inte det telegram från Viktor Balck, ordförande i Sveriges Centralförening för Idrottens främjande och kallad den svenska idrottens fader, som upplästes som avslutning.

1919 Nyårsrevyer

Nyårsrevyer har en lång tradition i Lidköping och 1919 framförde Lidköpings Teateramatörer i logen De la Gardies salong revyn Den fullfjädrade Anton eller Tryck på knappen. Den gick i en hel vecka för fulla hus och innehöll enligt annonserna diverse mekanik, keramik, mimik, plastik och akrobatik.

NLT skriver i sin mycket välvilliga recension: ”Revyns dekorationer med motiv från staden härstammar som vanligt från N Anderssons dekorationsverkstad och är av god effekt med fonder från Nya Stadens torg, Västra hamnen och Stadsträdgården. Teateramatörerna står med känd skicklighet för utförandet och drager till publikens stora förnöjelse sina kupletter och visor, baletten dansar och revyn innehåller mer eller mindre pikanta omnämnanden av tilldragelser och personager inom stad och nejd, oftast endast lustigt oförargliga och munterhetsväckande. Orkestern Edelweiss ombesörjer den goda mellanaktsmusiken.”

Mest applåderad av de medverkande var kakelugnsmakaren ”Kovan” Sjölin, som sjöng kupletter, mimade och framförde monologer så att publiken kiknade av skratt.