Var mångfaldig Skaraborgsmästare i simning och vattenpolo
Införd i NLT maj 2005
Just nu pågår glädjande nog på Rörstrands museum en utställning, som visar Carl-Harry Stålhanes storhet som konstnär. Han nådde ju världsrykte som keramiker, hade utställningar världen över och hans verk finns på många museer. Hans insats som formgivare och banbrytande keramiker på Rörstrand och Designhuset är väl känd, men hans brinnande intresse för simning är det få som kommer ihåg. Carl – Harry kom nämligen under en följd av år att betyda mycket för LGSS, både som aktiv simmare och som entusiastisk idéspruta.
Sommaren 1939 uppenbarade sig i Framnäsbadet en 19-åring i gul träningsoverall; han kom därför att kallas Bananen. Hans riktiga namn var Carl-Harry Stålhane och han hade som okänd tecknare just inlett sin bana på Rörstrand. I Skaraborgs simmarkretsar var han dock välkänd som duktig bröstsimmare och tuff vattenpolospelare. Stålhane hade lärt sig simma i Mariestads kallbadhus, men sedan detta rivits 1935, fortsatt sin simträning ute vid Ekuddenbadet. Han hade länge Skaraborgsrekordet på 200 m bröstsim med tiden 3.15, en för sin tid utmärkt notering. Med rationell åretruntträning i inomhusbassäng hade säkerligen detta rekord kunnat förbättras och Stålhane utvecklats till elitsimmare.
Krigsutbrottet 1939 medförde emellertid att många inkallades till krigstjänstgöring, bland dem också Stålhane. Hans teatertalang gjorde att han placerades i en underhållningspluton, som hade till uppgift att roa de inkallade bland tältförläggningar långt ute i skogen och i de gymnastiksalar som tjänstgjorde som logement. I Stålhanes pluton ingick bland andra Västgöta – Bengtsson och Rulle Lövgren och den gjorde sitt bästa före att roa beredskapssoldaterna och lär ha lyckats utmärkt. Stålhane gjorde succé som clown och kunde också framföra visor till eget gitarrackompanjemang. Mest populär blev hans, för tiden oerhört oanständiga och skabrösa, visa om den välpumpade bystdrottningen som på bröllopsnatten visade sig ha lösbehag både här och där.
När Stålhane inte var inkallad arbetade han flitigt på Rörstrand och då Isaac Grunewald under en tid gästspelade där, lärde sig denne kände konstnär uppskatta Stålhanes talang och under perioder var Stålhane elev på Grunewalds konstskola i Stockholm. Då kriget sedan äntligen tog slut hägrade Paris för Stålhane och under ett år hämtade han konstnärlig inspiration i den franska huvudstaden, innan han återvände till Lidköping.
Under kriget hade Stålhane svårt att träna simning, men så snart möjlighet fann ställde han upp i olika tävlingar och tack vare någon sorts medfödd kondition lyckades han vinna många. En tävlingsgren som nu är borta hette livräddning. Två moment ingick; det ena gick till så, att de tävlande dök efter ett blysänke, två gånger från bassängkanten och två gånger från vattenytan; tid togs och tiderna summerades. Moment två innebar att deltagarna skulle simma femtio meter och sedan bogsera en attrapp lika långt. Tiderna för de bägge momenten lades ihop och en segrare kunde koras. Stålhane var överlägsen i denna tävlingsform och prenumererade under flera år på titeln som Skaraborgsmästare.
Som vattenpolospelare ingick Stålhane i LGSS klassiska lag med spelare som Jan Unenge, Bengt ”Bebben” Unenge, Håkan Swedberg, Karl Erik ”Ludda” Larsson, Carl Bertil ”Kabel” Melne och Bertil ”Gary” Garström. Detta lag krossade allt motstånd i norra Västergötland, men hade svårt i seriespel, där Göteborgs- och Boråslag ofta bjöd på övermäktigt motstånd. Klassisk är historien då LGSS spelade mot ett Göteborgslag och genom Stålhane lyckades ta ledningen med 1 – 0 redan efter en minut. Upphetsad skrek då Bertil Garström till Stålhane: – Bra Carl-Harry nu tar vi dom! Det blev nu inte riktigt så, LGSS förlorade med 11 – 1.
I simhopparklubben Vågar Allt, som från Framnäsbadets torn gjorde halsbrytande konster och våghalsiga magplask ingick Stålhane i den första upplagan och var i sitt esse då han tillsammans med Karl Ivar ”Kawi” Wetterlind hittade på nya skämttrick och utklädnader till klubben. Hans påhittighet för att även på andra sätt roa publiken på eldfester och simpromotioner kände knappast heller några gränser. Han kunde t ex kasta ut tjugo tallrikar i det svarta vattnet under hopptornet, hoppa i och efter en lång stund visa upp alla i ett fast grepp. Vad ingen kunde ana var, att han gömt en trave likadana tallrikar under närmsta stege, dykt dit och sedan klamrat sig fast i stegen tills luften tröt. Då grep han traven, simmade under vattnet till bassängens mitt, klöv frustande vattenytan och visade triumferande upp tjugo tallrikar för åskådarna, som applåderade, djupt imponerade.
I slutet av 40-talet ordnade LGSS utflykter med vänerskutan Mossi; målet var då ofta Läckö eller Råbäck. I strålande sensommarväder trängdes då gymnaster och simmare på däck för att vid framkomsten låta sig mat och dryck väl smaka. Naturligtvis passade många också på att bada och hoppen från relingen var ofta eleganta, gärna med både pik och volter. På hemresan sken månen över Kinneviken och deltagarna dansade på däck och lastluckor till dragspelsmusik Ingen brydde sig väl om att dunket från motorn inte alltid följde musikens rytm. Carl-Harry Stålhane var ofta med på dessa turer och underhöll då ofta på olika sätt, stor succé åstadkom han naturligtvis med sin visa från beredskapsåren, den om flickan med lösbehagen.
När Lidköping sent omsider fått ett nytt badhus startade några äldre simmare en morgonbadarklubb, som fortfarande existerar, den kallades MBK –75, och självklart var Stålhane en av initiativtagarna. Han ritade också ett trevligt klubbmärke till klubben, han hade ju vanan inne, eftersom han också skapat LGSS vackra föreningsemblem. Morgonbadarnas klubbmärke år inte lika vackert men vill ge uttryck för medlemmarnas humor och simglädje, egenskaper som också kännetecknade Stålhane. Han blev en av de flitigaste morgonbadarna trots sina omfattande uppdrag som keramiker och formgivare och spred alltid glädje omkring sig i bastu och bassäng. Han levde i hög grad upp till klubbens motto: Bad är hälsa – hälsa ofta.