En handfull västgötar har valts in i Svenska Akademien, t ex Johan Henrik Kellgren, Verner von Heidenstam, Gunnar Wennerberg och Johannes Edfeldt. Alla dessa är i dag mer eller mindre kända på grund sitt författarskap. En av 1800-talets akademiledamöter är däremot totalt bortglömd; det är den från skövdetrakten härstammande Carl Kullberg. Hans sparsamma poetiska produktion är i dag onjutbar och hans många översättningar samla sedan många år damm i bibliotekens magasin. I bästa fall.
Tegnérbeundrare
Carl Kullberg föddes 1815 i Sventorp, strax utanför Skövde, men flyttade redan som barn till Väring, där fadern blivit kyrkoherde. Efter skolår i Skara studerade han i Uppsala, där han läste klassiska språk och estetik. Redan i Skara hade han strött poem omkring sig och i Uppsala fick han snart rykte om sig som studentpoet och omgavs av ett hov av beundrare. Hans begåvning gjorde att hans studier gick snabbt och detta medförde att Kullberg fick en hög uppfattning om sig, kanske alltför hög. När han vid en tentamen i latin inte fick högsta betyg verkar han ha tagit detta hårt. Han, som både talade latin flytande och kunde översätta de klassiska poeterna, hade drabbats av en fruktansvärd orättvisa tyckte han. Helt plötsligt gav han därför upp tanken på en säker akademisk karriär och satsade i stället på en otrygg framtid som författare.
Han beslöt att lämna Uppsala och vid faderns död 1844 flyttade Kullberg till Väring, där han i många år bodde hos modern i Sven Bengtsgården. Trots att Svenska Akademien lockade med ett stipendium om han återvände till Uppsala vägrade han, han föredrog att dikta i sin hembygd. Han fick sitt stipendium i alla fall och dessutom erhöll han pris från Akademien för flera dikter som också kom ut i bokform 1850. Fastän de flesta kritikerna lovordade boken var Kullberg missbelåten. Det framgick nämligen tydligt av dikterna att hans älsklingsförfattare hette Tegnér. Alltför tydligt påpekade många bedömare. Kullberg insåg att kritikerna hade rätt och hellre än att bli en av de otaliga Tegnérepigonerna valde han efter moget övervägande att upphöra med sin poesi. Han lovade att hans första diktsamling också skulle bli hans sista. Det hedrar honom att han höll sitt löfte.
Översättare
Redan som djäkne hade Kullberg översatt dikter och hemma i Väring upptäckte han att detta var något han kunde. Det berättas att han bad sin bror, kyrkoherde i Odensåker, om ett italienskt lexikon och en italiensk grammatik för att komma i gång. Och det gjorde han verkligen. Den italienska diktningen med sina konstfulla versformer och eleganta rim passade honom förträffligt och med järnflit och färdighet hanterade han i talgdankars sken sina böcker och sin penna. Länge kunde ortsbefolkningen peka ut fönstret till den lilla vindskammare han bodde i. De verk han gav sig i kast med var de medeltida versberättelserna Det befriade Jerusalem av Tasso och Ariostos Den rasande Roland. Det var långa epos, som kom att omfatta flera volymer och hans översättningar lästes flitigt och beundrades. Han tjänade också en slant då de såldes och han tilldelades flera litterära priser.
Han verkar ha trivts med sin tillvaro, även om en del smolk kom i hans lantliga glädjebägare. Han beskylldes av en del kritiker för att vara alltför omständlig i sina tolkningar, av andra för nödrim och konstig ordföljd. En kritiker tyckte sig spåra provinsialismer i hans översättningar och det är kanske sant. Kullberg talade säkert en genuin västgötska och otroligt är det nog inte att dialektala ord smugit sig in i stroferna.
Kullberg erkände vid något tillfälle att hans uppgift var svår, i ett anfall av klarsyn skrev han själv om sina översättningar:
Ack, de förkylt sig på sin långa färd
till kulen nord från söderns blomstervärld.
Men Kullberg ansåg att han gjorde en viktig fosterländsk insats med sina översättningar och han var inte ensam om det. Det bevisas av att han blev invald i Svenska Akademien 1865 och utnämndes till hedersdoktor i Uppsala 1877.
Länge var Kullbergs flit och arbetslust obruten, Petrarcas sonetter och Canzoner översattes på 70- och 80-talen och trots att järnvägen kom till Väring så reste han sällan därifrån. Ostörd ville han sträva med sitt livs uppgift. När hans avhållna mor dog fick han söka sig ny bostad och han flyttade flera gånger inom Väring. Med ålderns rätt utvecklades Kullberg till en kuf och ett original som nog hade sina sidor som hyresgäst. Vulkaniskt häftig, uppbrusande, otålig och despotisk är några av de omdömen som fälldes om honom. I grunden lär han dock ha varit blyg och hjälpsam och önskade helst att vara i fred i det stora bibliotek som han med åren skaffat sig. Han levde ogift och ensam och lär ha sagt: ”Biblioteket utgör min familj, arbetet är mitt umgänge och tänkandet min förströelse”. Detta var säkert med sanningen överensstämmande.
Från 1885 bodde Kullberg i Skövde, de sista åren med brutna själs- och kroppskrafter och han dog 1897. Sin grav fick han i Väring vid sina föräldrars sida.
Lokal diktning
Vid enstaka tillfällen bröt Kullberg sin poetiska tystnad. Det han då åstadkom var mest välgörenhetsdikter av typen, ” Prolog uppläst vid societetsspectakel till förmån för flickskolan i Sköfde” och en liknande till Skara flickskola. Även det blivande fattigsjukhuset i Skövde fick sin prolog 1884 och några dikter publicerades i Skara Tidning under pseudonymerna Ragnar och Gottfried. Lidköpings Nya Tidning hade 1862 en dikt av Kullberg och i Mariestads Veckoblad infördes 1853 dikten Lars Flink och något senare poemet Lärkan. Sannolikt behövde Kullberg vid dessa tillfällen pengar men storstadstidningarna besvärade han inte. Säkerligen var han rädd för hård och hjärtlös kritik.
Gunnar Wennerberg och Carl Kullberg var nästan jämngamla. De gick i Skara Gymnasium samtidigt och var kamrater i Västgöta Nation i Uppsala. De satt också bägge i Svenska Akademien. Några vänskapsband knöts dock aldrig mellan dem. Möjligen kände de sig som rivaler eller också var de alltför olika, den ene posör och den andre en svårmodig litteratör. Deras karriärer kom inte heller att likna varandras. Kullberg begravde sig enligt en litteraturhistoriker i en håla i Västergötland, medan Wennerberg rörde sig som fisken i vattnet i kungliga huvudstaden, umgicks vid hovet och utnämndes till statsråd och landshövding. Wennerberg är den som i möjligen lever i kraft av sin diktning och sin musik, medan däremot Kullberg är helt glömd. För den skull finns det ingen anledning att se Kullberg över axeln. Levande i sin lantliga, självvalda isolering utförde han som översättare något som för sin tid var en kulturgärning. Skövde kommun har all anledning att känna stolthet över sitt än så länge enda bidrag till De Aderton.