Tapper krigare men grovkorning poet.

Införd i NLT 1998

Många är de konstnärer och författare som besökt Kinnekulle och skildrat berget i ord och bild. Bland berömda författare kan nämnas Carl von Linné, H C Andersen, Wilhelm von Braun, August Strindberg och västgöten Johannes Edfeldt. Men också mer okända och sämre författare har försökt skildra bergets skönhet. En av dessa hette C W Böttiger, numera mest känd som svärson till den store Esaias Tegnér, men det är han som står för de mest bekanta och citerade raderna om det blommande berget, nämligen dessa:

Om du förgäta skulle
Hur Guds natur är skön
Så stig på Kinnekulle
och blicka utåt sjön

Slaget om Bohus fästning.

En annan dikt, med anknytning till Kinnekulle och värd att känna till, är författad av generalen Harald Stake, född på Hönsäter och sedermera krigare och landshövding. Han förtjänar förvisso inte titeln författare men en tillfällighetsdikt av honom finns bevarad.

Harald Stake hade efter ett långt liv i fält anförtrotts försvaret av Bohus fästning, när danskarna 1676 ånyo försökte återta de landskap som förlorats 1658 i Roskildefreden. Bohus fästning låg som ett lås för hela Västsverige och innehavet av denna fästning kunde avgöra hela kriget. Föll Bohus skulle danska trupper invadera Bohuslän och Västergötland med mord och brand som följd. Det visste generationer av västsvenskar, krigets grymhet var känd av alla och man fruktade det.

Men Bohus skulle förbli svenskt, det hade Harald Stake bestämt och själv deltog han därför aktivt i striderna. Han lär som 78-årig ha lyfts upp sin häst med svärd i hand för att leda ett utfall från fästningen. Detta slutade lyckligt och han visade därmed med kraft att andan från trettioåriga kriget levde kvar.

Stakes motståndare vid Bohus hette Gyldenløve och det är under den fortsatta belägringen av fästningen som denne skriver ett brev till den svenske befälhavaren med krav på omedelbar kapitulation. Mäkta förgrymmad griper då Stake till pennan och skickar med ilbud följande dikt som svar:

Sittjande skitande fick jag ditt brev;
ju mera jag läste, ju mera det drev.
Marken var bar och det fants intet löv.
Därför tog jag ditt brev och tårckad min röv

Som svar på en begäran om kapitulation torde brevet vara minst sagt originellt; diplomatins språk behärskade inte Stake. Men svarets innebörd var tydligt nog och kunde knappast missförstås.

Dasshumor?

Stake har av många betecknats som ett råskinn i avsaknad av all boklig bildning och någon sanning ligger väl i detta. Hans dikt är knappast poetisk utan liknar de verser som förr talade från torrdassens väggar; en odör av dasshumor svävar onekligen omkring den. Dikten var känd på 1800-talet, men seklets viktorianska anda förbjöd den att komma i tryck. Modiga historiker vågade först på 1900-talet med viss bävan göra den känd. Känsliga personer varnades dock för de anstötliga raderna och kvinnliga läsare uppmanades att hoppa över dem.

Man kan i efterhand fundera över Stakes ordval, men Sverige var en ny stormakt och bildade svenskar var det ont om. All polityr var ytlig och det dagliga talet säkert råbarkat, förmodligen har Stake återgett vanligt svenskt talspråk i sin mustiga dikt. Men han hade säkert också ett syfte. Det gällde att uppmuntra soldaterna under den långa och svåra belägringen. Sannolikt hade de lättfattliga raderna med de folkliga ordvändningarna psykologisk effekt, liksom hans utfall med värja i hand. Inte skulle dansken komma åt Bohus inte! I ord och handling hade Harald Stake visat att fästningen skulle förbli svensk.

Belägringen misslyckades också, en dansk invasion förhindrades därmed och det var i hög grad Stakes förtjänst.

Begravnings tal.

När Harald Stake 1678 begravdes på Österplana kyrkogård höll kyrkoherden i Österplana, Andreas Hasselberg, en likpredikan i tidens anda. Han räknar där upp alla Stakes meriter och de var många. Talet varade i timmar; han hade varit i holländsk krigstjänst, deltagit i nästan alla slag under trettioåriga kriget, varit landshövding både i Skaraborgs- och Bohus län, han var friherre, general, riksråd och krigsråd. Vidare omnämns att han under tre krig, Hannibalfejden 1645, Krabbekriget 1658 och Gyldenløvekriget 1676, framgångsrikt och modigt försvarat och räddat Västsverige.

Kyrkoherden omtalar också att Stake 1631 räddade livet på Gustav II Adolf med fara för eget liv, att han blivit illa sårad 1637 med krossat kindben och genomstungen tunga och att han tagits till fånga i Tyskland.

Enligt den gode Andreas Hasselberg framstår Harald Stake som en god make och far, en tapper och oförvägen krigare och en förstklassig administratör och byråkrat.

Hur är det då med sanningshalten i en likpredikan från 1600-talet? Kan inte skönmålningen av den döde bli alltför gräll och yvig? Misstanken ligger nära till hands. Men den kan nog avfärdas av två skäl. För det första finns kyrkoherde Hasselbergs predikan bevarad i Uppsala universitetsbibliotek och den verkar ha tillkommit efter omfattande forskningar och intervjuer. Stake begravdes närmare ett år efter sin död varför god tid funnits att söka sanningen. För det andra så skulle säkert de närvarande begravningsgästerna ha reagerat för uppenbara osanningar och överdrifter.

Inga förläningar.

Stakes utnämning till friherre 1654 verkar välförtjänt, men förläningar i form av gods och gårdar uteblev. Gustav II Adolfs löften kom bort efter hjältekonungens död, Drottning Kristinas förbindelser tog hon med sig till Rom och Karl X Gustavs utfästelser gick i graven med honom. Någon jorddrott blev han aldrig.

Harald Stake hade nog ändå tillräckligt för att klara både sig och sin stora familj men nog verkar det orättvist att Stakes samtida Magnus De la Gardie formligen överöstes med gods och gårdar. Kanske grämde detta ibland Stake, men han hade knappast tid att grubbla så mycket på detta. Hela sitt liv hade han fullt upp med ansvarsfulla uppdrag.

Monument på Österplana kyrkogård.

År 1971 invigdes på Österplana gamla kyrkogård en minnessten över Harald Stake. Det skedde i samverkan mellan församlingen, hembygdsföreningen, Kungl. Västgöta Regementes officers och kamratföreningar och landsantikvarien. Det var en högtidlig ceremoni och även om hyllningen kom något sent så verkar Harald Stake vara värd den. Stenen minner ju inte om hans poetiska insatser utan om hans roll som fosterlandets försvarare.

De adelsvapen som bars vid Stakes ståtliga begravningsprocession finns i dag förvarade i Hönsäters kapell och vittnar på sitt sätt om svensk barock och om den storhetstid då ärat vårt namn flög över jorden.