Historien om Johan Gabriel Richert
Införd i Götiska Minnen 1995
På senvintern 1813 kom det ett brev från självaste Kungl Maj:t till gården Klovasten i Locketorp, Vadsbo härad. Adressat var den unge vice häradshövdingen Johan Gabriel Richert och man kan förmoda, att han öppnade brevet med iver och spänning; det kunde väntas innehålla avgörande i en tvist mellan honom och den barske landshövdingen i Mariestad, Georg Adlersparre. Ett fällande utslag skulle för alltid stoppa Richerts möjligheter att utöva domarämbetet och dessutom öka landshövdingens makt över allmogen i länet.
Revolutionära idéer
Johan Gabriel Richert föddes 1784 på länsmansbostället i Tidavad, som äldste son till häradshövdingen i Vadsbo domsaga, Johan Richert. Efter en lycklig barndom kom han till Skara gymnasium 1799 och var hösten 1800 inskriven i juridiska fakulteten vid Lunds Universitet. Redan i maj 1801 lämnade han Lund med högsta betyg i examen juridicum. Man kan verkligen här tala om snabbutbildning, men några brister i Richerts teoretiska skolning kunde aldrig upptäckas. Efter tiden i Lund fick han praktisk juristutbildning vid hovrätten i Jönköping och sedan domarpraktik i faderns domsaga. Som 21-åring blev han utnämnd till vice häradshövding och kom att fungera som domare med olika förordnanden vid ting, bl a i Hova och Binneberg.
En förklaring till Richerts snabba studier var naturligtvis den, att hans utbildning börjat redan i hemmet med fadern som skicklig lärare. De åsikter och de värderingar som denne inpräntat i sonen, kom att betyda mycket, och det intressanta är, att många av dessa idéer också var franska revolutionens. Fadern tycks ha haft, som man ibland kallade det, en släng av den jakobinska smittan; detta virus gick i arv till sonen. Gustav III:s och än mer Gustav IV Adolfs enväldiga och despotiska styrelseskick kunde inte tilltala J G Richert, utan han kom alltid att värna om folkets rättigheter och att anse att reformer behövdes, både när det gällde Sveriges styrelseskick och beträffande de lagar som dagligdags styrde Sveriges folk.
I den fornnordiska litteratur som omkring 1800 lästes med stort intresse kan möjligen berättelsen om lagman Torgny ha inspirerat Richert; Torgny hävdade ju med kraft allmogens rättigheter gentemot kungen och hotade t o m avsätta kungen, om inte bönderna fick sin vilja igenom. Det är i alla fall i lagman Torgnys roll som Richert kommer att debutera på den juridiska nationalscenen.
Statlig skogspolitik väcker vrede
Under hela 1700-talet hade de styrande varit rädda för att skogen i Sverige skulle ta slut, och det var ett oroande perspektiv, ty de många bruken som anlagts behövde mycket ved till bränsle. Detta hade medfört att staten redan på 1700-talet hade stort inflytande över vad som idag kallas industrilokalisering, och beträffande kronans skogar bevakades dessa svartsjukt av Konungens Befallningshavande d v s landshövdingarna; så också i Skaraborg. Flera s.k. kronoallmänningar eller kronoparker låg i Vadsbo, och om allmogen avverkade i dessa skogar ingrep landshövdingen med kraft. En ny nitisk länsjägmästare J A Silfverhielm, hade 1805 fastställt höga vitesbelopp för olovlig skogsåverkan, och mot dessas orimlighet reagerade många, däribland Richert. Kungörelser om viten rann i en aldrig sinande ström från länets predikstolar; så hade förkunnats att bönder som fällt timmer i kronoparker först fick böta ett grundbelopp på 16 skilling, men sedan tillkom för varje träd 2 riksdaler och 24 skilling, detta gällde även småträd. De som saknade tillgångar kunde få böterna omvandlade till fängelsestraff, men då detta stod i direkt proportion till böternas storlek, kom tiden på Carlstens fästning, eller var man nu hamnade att bli orimligt lång. Till saken hörde också att allmogen ofta var illa underrättad och okunnig om dessa påbud samt att gränser mellan krono- och bondeskog ibland var oklar. Många oskyldiga drabbades och allmogen tyckte sig utsatt för orättvisor, godtycklighet och maktmissbruk. Man vände sig till J G Richert, och han blev allmogens advokat och överklagade flera av de kungörelser, som velat värna om statens skogar.
För att överklaga var Richert tvungen att vända sig till Kungl. Maj:t, och han skrev därför flera brev med klagomål över orimliga vitesförelägganden. I ett fall tog kammarkollegium bort böterna. I ett annat brev hade Richert inte satt ut sitt namn, och detta hade kanske frestat honom till lite raljanta ordalag. Han spårades och avslöjades som författare och dömdes till böter för ”missfirmeligt” skrivsätt. Landshövdingen J A Hierta var upprörd: Richert var angripen av 1789 års idéer och måste näpsas; att sätta griller i folket kunde bli farligt.
Landshövding Adlersparre griper in
Krig och annat förhalade tvisten, men 1810 tog en ny landshövding tyglarna i Skaraborg. Det var Georg Adlersparre, en av de män som avsatt Gustav IV Adolf, och han ville styra sitt län med fast hand. Ett år efter sin utnämning hade även han förargat sig över Richerts försvar av allmogen, och han hade goda kontakter med de styrande i Stockholm; gick det att avsätta en kung, så borde väl processen med en vice häradshövding kunna göras kortare. Richert blev snart varse vem han stungit hade: från statsrådet Mathias Rosenblad kom det ett brev till häradshövdingen Richert, och i det beskylldes sonen för lagvrängeri; i ett annat brev från justitiekanslern avstängdes J G Richert från vidare utövande av domarämbetet. Dessa prickningar tillsammans med den råa och kalla luften i Binnebergs nybyggda tingshus försvagade Johan Richerts hälsa och han dog. Sten lades alltså på sonens redan tunga börda, och han var verkligen illa ute. Adlersparre visste att dra i de rätta trådarna Stockholm, och Richert tycktes ha sin framtid bakom sig.
Kungl Maj:ts dom
Det var nu som Richert tvingades visa lejonklon och på allvar göra bruk av sina juridiska talanger. Han skrev upprepade brev till Kungl Maj:t, vari han skickligt försvarade sitt handlingssätt och påtalade det despotiska och självsvåldiga i vitesföreläggandena, och han hänvisade till romersk rätt, svensk sedvana och 1734 års lag. I ett särskilt brev på franska till den nyvalde kronprinsen Karl Johan vädjade han också om rättvisa. Om det var detta franska brev som vägde tungt är oklart, men 1813 kom i alla fall det i huvudsak friande utslaget. Richert dömdes till böter men fick på nytt förordnande som vice häradshövding och även om framgången bara verkar halv, så hade ju dock en t.f. domare fått rätt gentemot justitiekanslern, och det väckte vid denna tid mycket uppseende.
Det är tydligt att Richerts skickliga försvar av sin egen sak fäst höga vederbörandes ögon på den unge juristen. Den 20 maj tilldelades han häradshövdings namn och kort därefter kallades han att deltaga i den lagkommission som tillsatts att omarbeta 1734 års lag. Med detta kan man säga att Richerts seger var fullständig och att det var slut med landshövdingens möjligheter att plåga och förfölja allmogen med orimliga strafförelägganden.
Ytligt sett rörde sig striden bara om timmer i statens skogar, men ytterst var det viktiga principer som stod på spel. Det var idéer från franska revolutionen som krusade ytan på den skaraborgska ankdammen. Richert hyllade Montesquieu: den styrande och dömande makten bör hållas strängt isär. Adlersparre var mer för envälde; den som makten har, bör utöva den med oinskränkt kraft på alla områden.
Senare karriär
Man kunde vänta sig att J G Richert nu skulle börja en rask klättring uppför samhällsstegen, men någon karriär i egentlig mening gjorde han aldrig. Han hade förvisso erbjudanden att bli justitieombudsman, justitieminister och professor i juridik, men han tackade nej till allt. Han valde att leva sitt liv som häradshövding i Kinne härad och bodde mer än 30 på Truveholms gård utanför Lidköping. Därifrån deltog han dock i den politiska debatten, och han blev en av liberalismens ledande mani svensk politik. Han satt med i lagkommissioner, lade fram förslag till enkammarriksdag, var lärare för kronprins Oscar och kämpade för kvinnans arvsrätt och självbestämmanderätt. Hans konservativa motståndare såg i ”richertianismen” en stor fara och kritiserade hans beundran för folkviljan och hans humana syn på straffen. Om hans förslag stundom orsakade bittra strider, så tycks hans person ha beundrats av de flesta; hans rättsmedvetande, ärlighet och lagklokhet sattes aldrig i fråga. Han kom att kallas den svenska liberalismens fader och det icke utan skäl.