Litet porslinsmåleri växte till storindustri.
När handelsresanden Per Nyman i slutet av 1800 talet kom till Ystad var det bl a för att sälja penslar och andra målarattiraljer. Han besökte i Ystad främst Johan Ekelunds porslinmåleri, vars alster han sedan också sålde vidare. Hos Ekelund arbetade en ung man som hette Carl Fredrik Hartung och denne var en skicklig porslinsmålare med flerårig utbildning i Tyskland.
Porslinstillverkningen vid sekelskiftet dominerades helt av Rörstrand och Gustavsberg i Stockholm och dessa fabriker slog noga vakt om sina tillverkningsmetoder, de lärde inte upp några, som inte skulle fortsätta i deras fabriker och hade alltså fått en form av monopol på porslinstillverkning i Sverige.
Carl Fredrik Hartung hade nyligen gift sig och fått barn och ansökte därför om löneförhöjning med 1 kr och 50 öre i veckan; till 18 kr. Detta avslogs, hans chef visste att något annat porslinsmåleri knappast fanns i Sverige. Han kände sig säker på att kunna behålla sin arbetskraft. Däri bedrog han sig.
Flytt till Örebro.
Hartungs missnöje med den uteblivna löneförhöjningen gjorde att han tog fasta på Per Nymans förslag om att grunda ett eget porslinsmåleri i Örebro ,där Nyman hade sin firma. Flyttlasset gick 1898 och i en källarlokal började Hartung nu måla importerat tyskt porslin. Affärerna gick bra, nya mönster och bra priser bidrog och snart gjorde Nyman, den driftige företagaren och Hartung, den porslinskunnige upp nya planer. De såg sig om efter en ny ort med järnväg och hamn för att lättare kunna importera gods och distribuera sina färdiga produkter. Nyman hade under sina resor besökt Lidköping och talade varmt för staden vid Lidan. Han hade också hittat lämpliga lokaler. Detta tycks ha avgjort saken för i början av 1900 grundades AB Nymans Porslinsmåleri i Lidköping.
Odhners kvarn.
Den nya lokalen var en nedlagd ångkvarn i Gamla Staden och den fick nu delvis byggas om, bl a måste brännugnar uppföras. En ny kompanjon hade också kommit till, Leo Ahlmann, han skulle som kamrer ha hand om ekonomin.
Porslinsmålare fanns det ju inga att anställa i Lidköping och därför övertalades fyra av Hartungs gamla arbetskamrater hos firma Ekelund i Ystad att flytta till Lidköping. Detta gjorde att det nya porslinsmåleriet fick en flygande start och snart utbildades pigor, nyss uppstigna från mjölkpallen och drängar, som nyss släppt spaden till duktiga porslinshantverkare.
Ibland kom leveranserna med porslin från Tyskland något ojämnt, då gick porslinmålarna ned till den bredvidliggande nickelfabriken Brittannia och hjälpte till att stansa skedar. Detta avbröts då en last porslin anlänt och alla fick då återvända till målarsalen.
Affärerna gick för varje år allt bättre, fat, koppar, tillbringare, ja hela serviser, smakfullt dekorerade, ofta med guld och blommor, spreds över landet och herrar Ahlmann, Hartung och Nyman började fundera på att själva tillverka porslin, inte bara måla det.
Aktiebolaget Lidköpings Porslinsfabrik, ALP.
Planerna tog fart 1911, då man inbjöd till aktieteckning och det erforderliga kapitalet, 350000kr, hade snart erhållits. Lidköpings stad sålde gärna mark bredvid Mekaniska verkstaden, man ansåg att de många kvinnliga anställda inom porslinsindustrin skulle vara ett utmärkt komplement till de manliga på Meken.
Bygget kom snart igång, man fick påla mycket innan fabriken kunde skjuta i höjden, byggd med kalksandtegel från Söne, men den 15 maj brändes det första godset. Och det var ingen dussinvara, det var det första fältspatsäkta porslinet ,som tillverkats i Sverige. I ett slag hade man blivit en allvarlig konkurrent till de stora fabrikerna i Stockholm.
Den snabba omställningen från porslinmåleri till porslinsfabrik berodde naturligtvis på att de tre grundarna lagt ned ett hängivet arbete på sitt projekt. Men viktigare var att C F Hartung tack vare sina tyska kontakter från studieåren lyckades anställa ett 20 tal fackmän från de ledande porslinsfabrikerna i Sachsen, Schlesien och Berlin. Gjutare, formare och modellörer fann ingen annanstans att få och dessa fick snabbt svenska lärlingar, som flinkt tillgodogjorde sig all ny teknik. Den nystartade fabriken fick en blixtstart och kom att utmana Rörstrand med fräscha, moderna modeller och smakfulla dekorer komponerade av C F Hartung.
Första världskriget.
Alla råvaror till ALP importerades, t ex kol, gips, kvarts, lera och kaolin men ubåtskriget runt Europa medförde att så gott som all råvara blev bristvara. Bolagsledningen köpte då en porslinsfabrik i Böhmen med tillhörande kaolingruva och säkerställde på så vis leveranser av det viktiga kaolinet. Fabriken tillverkade också under krigsåren tekniskt porslin av olika slag, t ex väggkontakter, isolatorer, lampringar, lampsocklar, tändstift och flaskproppar.
Efter kriget såldes den böhmiska fabriken och den mer traditionella porslintillverkningen tog fart. Sortimentet breddades, utöver serviser av skilda slag tillverkades t ex kexburkar, mortelstötar, sardinlådor, cigarrfat, fruktskålar och tandpetarställ. För nutida effektiv produktion skulle denna breda mångfald av produkter te sig olönsam. En gammal porslinsfabrik byggde nämligen på många rena hantverksmoment, men detta är i dag så gott som helt borta. Människor har ersatts av maskiner.
Löner enligt avtalet 1915.
Lönerna vid ALP var naturligtvis lika låga som vid andra fabriker. Så t ex fick de åtta arbetare som lossade en kolbåt 35 öre var per ton, detta om det var en ångbåt; de fick däremot 60 öre om det var en segelbåt, ångvinschen förenklade arbetet.
Arbetstiden var 56,5 timmar i veckan och en timlön på 50 öre ansågs god. Kvinnliga arbetare fick naturligtvis lägre lön, 33 öre räckte då. Ackordsarbete var vanligt, betalning utgick per 100 drejade, gjutna eller målade pjäser. Dessutom fanns det ett kvalitetstillägg; det hette i avtalet: ”Då det såväl för bolaget som för arbetarna bör vara av intresse att få arbetet ordentligt utfört.”
Löneavtalet verkar vara mycket detaljerat och invecklat, lika kinesiskt som det porslin man med god framgång försökte efterlikna.
Naturligtvis står det i avtalet att det är arbetsgivaren som fritt äger avskeda eller anställa arbetare. En skiljenämnd kunde dock tillsättas vid tvister, då utsågs två personer från vardera fack och arbetsgivare och dessa gemensamt en femte för att döma i tvisten. Det verkar ha varit en bestämmelse före sin tid.
De anställda på ALP hade också fri sjukvård, det var på denna tid mycket ovanligt och säkert en uppskattad förmån. Inkomsterna till sjukvården kom till stor del från böter som betalades för sen ankomst eller annan försummelse.
Ägarskifte.
Tjugotalet var en ekonomiskt turbulent tid och det kom i hög grad att också sätta sin prägel på de svenska porslinsfabrikerna. Rörstrandsfabriken i Stockholm hade blivit trångbodd, den låg på tjugotalet mitt i stan och flyttade därför sin tillverkning till Göteborgs Porslinfabrik, men man behöll namnet Rörstrand. ALP i Lidköping hade 1923 under en viss dramatik köpts av Iföverkens Ernst Wehtje och av Arabiachefen C G Herlitz och denna fabrik hade klarat sig mycket bra . Rörstrandsfabriken hade däremot under sin göteborgstid kommit på fallrepet och var konkursmässig. Följden blev då att ALP/Iföverken/Arabia köpte upp porslinsfabriken i Göteborg, som raskt lades ned .I köpet ingick namnet Rörstrand som då flyttades över till Lidköping. ALP hade förvandlats till Rörstrand över en natt.
För äldre lidköpingsbor är det mycket viktigt att framhålla att det inte var Rörstrand som köpte upp ALP utan att det förhöll sig precis tvärtom.
Konstnärliga höjder.
Ernst Wehtje satte sin bror Fredrik som chef i Lidköping och det var ett gott val. Fredrik Wehtje fick Lidköping att bli Sveriges porslinshuvudstad och kunde konsten att anställa goda konstnärliga medarbetare. Det hade f ö redan ALP gjort, både Einar Forseth och Einar Nerman, han med Solstickan, hade varit i Lidköping under perioder men nu kommer konstnärerna i en lång rad. Gunnar Nylund, Louise Adelborg, Sylvia Leuchovius, Hertha Bengtson, Carl Harry Stålhane med flera. Av dessa har främst Nylund och Stålhane blivit trotjönare och aktivt deltagit i stadens liv, främst som konstnärliga idésprutor men också som politiker, barnensdagsgeneraler, festfixare, idrottsutövare och allt annat mellan himmel och jord. Dessa bägge har verkligen hjälpt till att göra namnet Rörstrand känt och samtidigt sätta Lidköping på kartan.
Under kortare perioder var också Isaac Grunewald knuten till Rörstrand. Detta var på 40-talet då bensinen var ransonerad liksom allt annat. Carl Harry Stålhane hade dock lovat sin gamle lärare att visa honom Läckö. Detta fick då ske per tandemcykel.
Man gav sig alltså i väg en vacker söndagsmorgon; Carl Harry fram och Isaac bak. Solen stekte och Isaac var hänförd, kommenterade naturen och rökte en och annan cigarett. Han glömde dock att trampa varför Stålhane fick det arbetsamt. Det var lika illa på hemvägen, entusiasmen över den vackra naturen tog aldrig slut men trampandet där bak hade svårt att komma igång.
På måndagen skröt Isaac Grunewald om sin strapatsrika cykelfärd och hade svårt att begripa att den unge Carl Harry hade ordentlig träningsverk.
Tradition.
I september 1900 levererade Nymans Porslinsmåleri sina första produkter och år 2000 fyller alltså Lidköping 100 år som porslinsstad. Det finns skäl att vara tacksam mot alla de arbetare, tjänstemän, konstnärer, företagsledare, ingenjörer och andra som hållit verksamheten i gång. Låt oss hoppas att Lidköping får fortsätta att vara Sveriges porslinshuvudstad, fabriken må sedan heta ALP, Rörstrand eller Hackman.
All historieskrivning är full av om: vad hade t ex hänt om Napoleon aldrig lämnat Korsika? Vad hade skett om Hitler stupat i Första Världskriget? Detta om kan användas även i smärre sammanhang. Hade Lidköping blivit porslinsstad om Johan Ekelund gett C F Hartung 1 kr och 50 öre mer i veckan 1898? Sannolikt inte. Den historiska utvecklingen verkar alltså ofta bero på slumpen, men låt oss inte glömma att det också måste till arbete, kunskap och initiativförmåga. Det visar också Lidköpings porslinhistoria med all önskvärd tydlighet.