Ägaren till Skofteby halshuggen i Stockholm.

Införd i Lidköpingsbygden 1995

Den 5 juli 1529 halshöggs två västgötar på Stortorget i Stockholm. Den ene var herren till Skofteby, lagmannen Värmland, Nils Olofsson Winge, den andre var Måns Bryntesson Lilliehöök, herre till Fårdala men med släktband till Kålland. De hade av Gustav Vasa anklagats och av domstol befunnits skyldiga till att ha lett det s.k. västgötaherrarnas uppror. Kungen hade egenhändigt inför rätten visat upp brev från dessa bägge och av skrivelserna framgick blott alltför tydligt deras skuld. Domen blev hård, de skulle bägge mista livet genom huvudets avskiljande från kroppen. Straffet verkställdes på Stortorget i Stockholm inför en stor, blodtörstig och sensationslysten åskådarhop och man får hoppas att bödeln var yrkesskicklig och högg rätt med ett väl slipat svärd.

Bakgrund

Nils Olofsson och Måns Bryntesson var långtifrån ensamma i den sammansvärjning som av eftervärlden mest är känd som västgötaherrarnas uppror. Många svenskar var missnöjda med Gustav Vasas hårda regemente, men av olika anledningar kom centrum för denna resning att ligga i bygden runt Lidköping. Bland dem som aktivt medverkade, – förutom de senare till döden dömda, kan nämnas Axel Posse till Hellekis och Såtenäs, Tord Bonde till Traneberg, Nils Claesson Halfmåne till Stola, Ture Eriksson Bielke till Läckö och biskopen i Skara Magnus Haraldsson. Flera av dessa herrar var riksråd och hade samverkat med och stött Gustav Vasa i hans kamp mot Kristian Tyrann, men sedan blivit besvikna på kungens ekonomiska och antikatolska politik. Västergötland hade sedan gammalt viktiga handelsförbindelser med de danska landskapen Halland och Bohuslän och denna handel ville Gustav Vasa lägga under sig och dirigera. Detta drabbade hårt många adelsmän, de hade dessutom mist gods och gårdar genom att kungen dragit in dem till kronan.

Gustavs hätska inställning till katolska kyrkan, hans raserande av klostren och den påtvingade nya gudstjänstordningen förtörnade också många och då inte bara herremän, även präster, borgare och bönder blev berövade sin barnatro. Orsaker till missnöje var alltså inte svårt att hitta, tvärtom.

Ture Jönsson Tre Rosor

Ledare för de upproriska kom att bli Ture Jönsson Tre Rosor, herre till Lindholmen. Han hade stött kungen tidigare och stundtals haft goda relationer till honom. När ta herr Tures son i augusti 1527 firade bröllop med Sten Sture dy:s änka så skedde detta på Lindholmen med vigsel i Strö kyrka. Inbjuden var självaste konungen. Han kom, på sin väg till Kålland, med stort följe ridande genom Lidköping. Hela hovet var med, väpnare med blanka harnesk, musikanter med gigor och skalmejor och hovdamer utstyrda i kläder av senaste snitt. Sällskapet måste ha väckt storögd uppmärksamhet den lilla gråa stad som då var Lidköping.

Ute på Lindholmen hade herr Ture byggt en ny gästabudssal, det hade bakats, bryggts och slaktats och det blev ett hejdundrande kalas i dagarna tre. Kungen och herr Ture kom väl överens så länge festligheterna pågick, men snart upph6rde samförståndet. De tvistade om äganderätten till flera gårdar, men genom laga dom tillföll samtliga dessa kungen och kronan. Något rättvist domslut var det säkert inte, men ingen domstol vågade gå emot kung Gustav; hans vrede var det inte hälsosamt att råka ut för, det var allom bekant. Herr Ture kände sig förfördelad och orättvist behandlad och knöt i vrede handen om svärdsfästet.

Han hade ytterigare en anledning till missnöje. Han var en djupt religiös människa och varm anhängare av den katolska kyrkan. Detta hade han visat genom att vallfärda till Santiago di Compostela i Spanien och genom att planera ett helgeandshus hemma på Lindholmen. Där skulle munkar vårda och ta hand om fattiga och sjuka i sann kristlig anda. Detta satte sig naturligtvis kungen emot, han hade efter 1527 börjat förfölja munkar, beröva klostren deras egendomar, dra in kyrkojord till staten och förändra gamla seder och bruk i kyrkan. Denna kungliga politik kunde herr Ture inte finna sig i. Han kallade därför likasinnade i trakten, alla fyllda av hat mot den kungliga maktfullkomligheten, till sig på Lindholmen och man beslöt där att höja upprorsfanan för att driva bort den förhatlige kungen och slå vakt om den katolska kyrkan.

Planer

Till ny kung skulle utses Måns Bryntesson Lilliehöök, hans maka var besläktad med både folkunga och ynglingaätten och hennes man kunde därför anses ha bättre rätt till Sveriges tron än Gustav Vasa. Från Lindholmen drogs nu en intensiv kampanj mot Gustav Vasa gång, brev skrevs och bud sändes på löddriga hästar ut till alla landsändar. Allmogen i Småland och Östergötland skulle lockas med upproret och sedan Älvsborgs fästning erövrats skulle uppbåd dra norrut och i lyckosamma drabbningar besegra de kungliga trupperna. Planen var långtifrån oäven, den skulle mycket väl kunna genomföras.

I Hova hade de sammansvurna en brevcentral och en form av passkontroll av alla resenärenr. Härifrån sändes brev och här fasttogs och förhördes misstänkta färdemän. Befälet i Hova fördes av prästen Nils från Valstad och han skärskådade alla förbipasserande och suspekta personer kunde godtyckligt spärras in i kyrktornet på obestämd tid. Västgötaherrarna hade nämligen starka skäl att misstänka att Gustav Vasa inte skulle förhålla sig passiv, utan från Stockholm starta en intensiv motkampanj. Detta hade också skett, kungen lovade i brev till Sveriges allmoge bl a lägre skatter; slut på förhatliga religiösa förändringar och att klostren skulle få finnas kvar. Många av dessa propagandabrev, liksom deras bärare, fastnade i Hova men tillräckligt många nådde på andra vägar sina adressater. Gustav Vasa kunde konsten att lova runt och bjuda goda villkor för dem som förblev honom trogna. Denna kungliga moteld skulle senare visa sig vara både välriktad och verkningsfull.

Mötet på Larvs hed

Herr Ture och hans trogna kallade i april allmogen i Västergötland till ett möte i Larv och en stor menighet infann sig. Herr Ture talade där länge och väl, svartmålade Gustav Vasa och lovade guld och gröna skogar för dem som ville deltaga resningen. Biskop Magnus tog därefter till orda och löste alla från den trohetsed de svurit kungen. Till slut uppmanades alla som ville deltaga frihetskriget att räcka upp en hand. Det blev då tyst och inte en hand sträcktes i luften. Två representanter för allmogen hävdade stället att alla herrar nog kunde anses lika goda eller dåliga och att man inte var hågad att lockas med i några äventyrligheter.

Modstulna och med hängande huvuden tvingades nu de sammansvurna med herr Ture, bispen Magnus och tronpretendenten Måns Bryntesson i spetsen att rida mot Lindholmen för att rådpläga. Spelet var förlorat och goda råd dyra. Ryktet om det misslyckade mötet på Larvs hed spreds snart med vindens hastighet och i Broddetorp lyckades Gustav Vasa efter en tid uppnå förlikning med de flesta av de inblandade. Han fick utlova amnesti och utfärda rundhänta löften beträffande de förändringar som avkrävdes honom, såväl rörande ekonomi som religion.

Breven

Ture Jönsson och Magnus Haraldsson insåg att de var alltför djupt inblandade i upproret, för dem fanns inget hopp om förlåtelse eller kunglig nåd. De förpassade sig därför snabbt söderut till Danmark. De övriga sammansvurna hoppades på något sätt kunna beveka kung Gustav och satte därför full fart för att utplåna alla bevis på sin medverkan. Främst gällde det att spåra upp och förstöra de brev som skickats runt om i riket med landsförrädiskt innehåll.

Måns Bryntesson red därför sporrsträck till Jönköping, där borgmästaren, Nils Arvidsson, hade en mängd brev i gott förvar. På uppmaning kastar Nils en mängd brev på elden i Måns Bryntessons åsyn och nöjd och belåten drar då denne hemåt. Det är emellertid fel brev som brunnit, de rätta breven sänder borgmästaren till Gustav Vasa för att själv kunna framstå i bättre dager vid det räfst och rättarting som skulle stånda.

En mängd avslöjande brev fanns också i Hova, hos prästen Nils. Kungen sänder dit en av sina betrodda agenter, den listige Hans Våghals. Denne utger sig för att vara i Västergötland för att köpa upp ost, blir planenligt misstänkt och tagen i fängsligt förvar. Han låtsas då bli sjuk, drabbad av feberyrsel och tillsynes dödssjuk. När bevakningen då blir slappare, söker och finner han en hel ask med brev och en mörk natt lägger han beslag på den och försvinner snabbt i riktning mot Stockholm. Prästen Nils tvingas hitta på en nödlögn om att han skickat iväg breven med en betrodd anhängare, men att denne drunknat och ligger på sjöbottnen tillsammans med breven.

Riksdagen i Strängnäs

Gustav Vasa sammankallade vid midsommartid en riksdag till Strängnäs med anledning av det uppror som mycket väl kunde ha betytt slutet för honom som svensk kung. Många av de inblandade reste med bävan till riksdagen, de visste att de inte hade riktigt rent mjöl i påsen och de hade allt skäl att frukta kungens vrede. Herr Ture och biskop Magnus hade ju rymt sin väg, andra herrar krupit till korset, erkänt och bett om nåd och märkligt nog beviljats det. Men flera, bl.a. Måns Bryntesson Lilliehöök, Ture Bielke och Nils Olofsson Winge tvingades framträda inför riksdagen för att försvara sig. De uppträdde knappast heroiskt, allt skylldes på de flyktade Ture Jönsson och Magnus Haraldsson; själva påstod de att de försökt bromsa upproret och lugna allmogen på Larvs hed. Gustav Vasa tar då triumferande fram de komprometterande breven och därmed är alla försvarstal meningslösa. Måns Bryntesson döms till döden liksom Nils Olofsson medan Ture Bielke fick böta 2000 gulden, en aktningsvärd summa. Axel Posse kom lindrigare undan, han skulle snarast till konungen skicka ”twenne sköna hestar”. Prästen Nils fick köpa sig fri med 20 oxar, men med kunglig anteckning, ”vore thet flere kunnde thet intet skada”.

Måns Lilliehöök, som enligt planerna skulle ha blivit kung Magnus III, spärras in högst upp i den s.k. Skolestugan i Strängnäs i väntan på transport till avrättningen Stockholm. Han är ung och vältränad och vill alls inte mista huvudet. Han kastar sig därför nattetid, med ett djärvt språng, ut genom ett fönster, i avsikt att hamna i ett päronträd och sedan klättra ned och försvinna mot friheten. Hoppet går emellertid på tok, han missar trädet och dimper i backen med brutet lårben. Under svåra smärtor lyckas han krypa in i en rågåker, men påträffas efter några dygn, tas tillfånga och tvingas under svåra smärtor rida till Stockholm för att halshuggas tillsammans med Nils Olofsson; märkligt nog på samma stupstock som Kristian Tyrann använt vid Stockholm blodbad.

Därmed sattes punkt för ett av upproren mot Gustav Vasa, flera resningar skulle följa men sluta på ungefär samma sätt. Med våld och argan list slogs de ned och Gustav Vasa kom med åren att sitta allt säkrare på tronen för att till slut, märkligt nog, få ett eftermäle som en god och omtänksam landsfader.