En tidsbild från 1800-talets Lidköping
Införd i Lidköpingsbygden 2001
När den 35-årige snusfabrikören Konrad Lidbom i Lidköping 1878 firade bröllop med friherre Johan Rappes 24-åriga dotter Eva upplevdes detta säkert av brudens fader som en mesallians. Nöden hade dock ingen lag, friherren och ryttmästaren i kavalleriets reserv hade 14 barn och partiet bedömdes tydligen som tillräckligt gott. Möjligen fanns det kärlek med i bilden, troligt är det inte.
Den som forskar i snusets historia och tror sig härleda den i folkmun så populära snussorten Rappe från namnet på snusfabrikören Lidboms svärfar, tar dock miste. Ryttmästaren snusade inte utan rökte naturligtvis en mer ståndsmässig cigarr. Snuset heter i själva verket Rapé vilket är spanska och betyder just snus. Nåväl, Lidbom hade av allt att döma goda affärer, hans fabrik hade många anställda och hans salubod i Gamla Rådhuset hade en fast och talrik kundkrets. En Lidbomare, d v s en rejäl pris av Lidboms grova var länge ett begrepp i Lidköping med omgivande landsbygd och den var inte liten. Den kände och omstridde ambassadören m m Carl Lidbom härstammar för övrigt från snusfabrikören.
Vackra stämplar.
Ryttmästare Johan Rappe hade 1875 kommit till Lidköping för att bli postmästare efter att dessförinnan gjort lång och trogen tjänst vid Smålands husarer i Eksjö. Därifrån hade han beviljats avsked och den militära pensionen tillsammans med lönen från Kungl Postverket skulle ge honom en god ekonomi. Så hade han räknat ut det. Och goda inkomster var sannerligen nödvändiga, han och hans hustru hade ju en ovanligt stor barnaskara att försörja. Friherrinnan Rappe var född von Platen och uppfödd på överstebostället Lilla Bjurum utanför Skara. Kanske hade hon planerat att i Lidköping komma närmare sina föräldrar för att få ekonomisk hjälp från dem. Bristen på pengar verkar att ha varit familjens stora problem och det var den långtifrån ensam om. En officer utan släktgods och privat förmögenhet fick vända på slantarna och hade han dessutom många barn så tärde de hårt på ekonomin. I 1800-talets Sverige var sådana officerare ingalunda ovanliga och många övergick därför vid mogen ålder till att bli postmästare eller stationsinspektor. Ryttmästare Rappe var alltså ingalunda originell.
Hur baronen upplevde att byta den ståtliga husaruniformen mot den mindre eleganta postuniformen vet man inte. Inte heller hans känslor när han lämnade befälet över sin skvadron för att i stället bli chef över bara två man, en postexpeditör och ett postbiträde. Sannolikt fann han sig i sitt öde; hur som helst är frimärksstämplar från baronens tid idag mycket uppskattade i filatelistkretsar, de är vackert centrerade och eftersökta samlarobjekt.
Ont om ståndsmässigt umgänge.
Postkontoret i Lidköping låg på 1800-talet i hörnet av Södra Kyrkogatan och Hamngatan och dagligen skickades därifrån lantbrevbärare och postkärror åt olika håll. Härifrån sändes naturligtvis också post och eftersom postkontoret hade generösa öppettider kan man förmoda att postmästaren hade en hel del att bestyra. Men även han hade fritid och en stor del av denna tycks friherre Rappe ha använt till att leta efter ståndsmässigt umgänge. Sådant hade han svårt att hitta i 1800-talets Lidköping, som var tätt befolkat av spannmålshandlare, köpmän och hantverkare men led allvarlig brist på grevar och baroner. För moderna människor verkar tidens ståndsskrankor och klasskillnader främmande och svåra att förstå . Men för 100 år sedan var samhället genompyrt av sådant tänkande och baronen Rappe var naturligtvis ett barn av sin tid.
En som postmästaren försökte att komma på vänskaplig fot med var överstelöjtnanten Petter Silverskiöld, som ägde Björksäter i Råda. Han var dock arg och grälsjuk varför deras samvaro i toddyns och punschens tecken ofta slutade i ovänskap.
Baron Rappe övergick i stället till att jaga bekanta vid stationen och utanför hotellen. De gamla tagen från officersmässarna satt i och han hade alltid tid och lust till en repetitionsövning bland skålar och pokaler. Då och då hade han turen att träffa på någon gammal god vän som var på resande fot och då erbjöd baronen gärna sitt sällskap. Han tycks ha varit en spirituell och trevlig herre, även om många klagade på att han svor så förskräckligt. Men det var säkert en yrkessjukdom, ådragen i det militära. Han beskrivs i övrigt som en ståtlig man med skarpa drag, lång näsa, stora knävelborrar och stor underläpp; han verkar vara urtypen för gammaldags kavalleriofficerare, sådana som Albert Engström så elakt och träffsäkert karikerat.
Smörgås och sup för 25 öre.
I Lidköping tycks det framförallt ha varit tre ställen som baron Rappe besökte. Det var Hotell Lidköping, senare kallat Stadt, Stadsträdgården och Hotell Svea. Det senare tycks ha varit favoritstället och låg där Särnmarkshuset breder ut sig idag. Det var en mycket populär krog, man kunde där äta smörgåsbord med så mycket brännvin man orkade dricka för en krona och 25 öre. Var man inte stadd vid kassa kunde kanske källarmästare Karlssons smörgåsbricka med varmrätt för 50 öre räcka; här ingick dock bara två supar brännvin.
Ofta försökte den gode postmästaren bli bjuden, hittade han ingen bekant kunde han ändå gå till Svea men nöjde sig då med en s k Aftavardssmörgås. Den bestod av en kaka mjukt bröd med smör och saltkött och i priset, 25 öre, ingick också en stor sup. Resandeströmmen genom Lidköping var dock strid så sällan behövde baronen sakna sällskap.
I det borgerliga sällskapslivet i Lidköping tycks baronen deltagit mycket sporadiskt. Han ledde naturligtvis som gammal militär övningar i skarpskyttekåren och hedrade tillsammans med sina dansanta döttrar kårens baler med sin närvaro. Teaterföreställningar och Oscarsbaler bevistade han ibland, dock utan större entusiasm.. Det småstadsmässiga, lantliga umgängessättet tycks ibland ha misshagat honom och han betraktades nog av Lidköpingsborna som fisförnäm och högfärdig och kanske hade de rätt. Någon djupare social kontakt kom aldrig till stånd, uppfostran, tradition och intressen förhindrade detta
Mellanspel som postmästare i Skara.
Friherrinnan Rappe var en fin och behaglig människa som fick slita hårt för att se till att det fanns mat och kläder till alla barnen. En del var visserligen redan utflugna men många fanns kvar i hemmet och skulle ha utbildning eller hemgift. En utväg kom baronen på när postmästarsysslan i Skara blev ledig. Han sökte och fick den. Nu kunde sönerna börja läroverket utan fördyrande inackorderingar och kanske kunde baronen i stiftsstaden själv hoppas på ett mera ståndsmässigt umgänge. I början gick allt bra och en bekant som träffade baronen i Skara och frågade hur han trivdes fick svaret: – Alldeles utmärkt, det är fan så skönt att ha kommit ifrån de djävla sillstryparna i Brackköping. Här finns det lärt folk och en biskop som man kan umgås med..
Emellertid ledsnade baron Rappe efter några år på Skara och flyttade tillbaka till Lidköping. På frågan hur han trivdes i Lidköping svarade han nu: – Alldeles utmärkt, här kan man andas och träffa glada människor. Det var förbannat skönt att komma bort från den unkna sakristian i Skara.
Militär tradition.
Postmästare Rappe hann i Lidköping sätta vackra stämplar på de första Oscarsfrimärkena innan han 1887 lämnade detta livet för gott, 65 år gammal. Barnen försvann från Lidköping och spreds över världen. Det gällde även dottern, snusfabrikör Lidboms fru. Hon hade i trettioårsåldern blivit änka men gift om sig med en glad värmlänning, som först var bokhållare vid snusfabriken men senare upphöjdes till disponent. Han hette Johan Lagerlöf och hade en syster som hette Selma. Naturligtvis var systern bjuden till bröllopet och säkert höll hon ett vackert tal till brudparet. Tyvärr missköttes snusfabriken och dess produkter råkade i vanrykte. Johan Lagerlöf tvingades gå i konkurs och emigrera till USA med hustru och barn.
Flera av baronens söner fortsatte släktens militära traditioner, störst framgång av dem hade Curt Wilhelm Rappe. Han hade redan som pojke namn om sig som säker skytt och det berättas att han fick två kronor av grosshandlare Schoug, stans rikaste köpman, för att i Ågårdskogen snabbt och smärtfritt skjuta hans älsklingshund Vakt. Hunden led av ålderdomssvaghet och dog efter ett välriktat skott. Skyttens militära karriär kan möjligen sägas ha startats i Ågårdsskogen för att sedan fortsätta och sluta i Boden, där Curt Wilhelm Rappe var med om att bygga upp fästningen och vara dess kommendant med generals rang. Dessförinnan hade han länge tjänstgjort i Östersund, där han som den förste svenske militären insåg skidornas betydelse i krig. Hans var förtjänsten att den svenska armén blev utrustad med skidor och otaliga är väl de stackars beväringar som förbannat kronans otympliga och bakhala exemplar när de hasat mot skidlöparmärket eller spårat sig fram mot en låtsad fiende Då har de nog haft svårt att rättvist uppskatta Curt Wilhelm Rappes insats i militärhistorien
Men vetskapen om att svensk militär skidlöpning är ett påfund av en gammal Lidköpingsbo bör kunna roa de kommuninvånare som glider fram i de välpreparerade motionsspåren i Råda på moderna, lätta och välvallade plastskidor.