Lyxig Mercedes med pansarplåt och skottsäkra rutor.
Införd i NLT juni 2000
När den ökände nazisten och SS-generalen Reinhold Heydrich i maj l942 överfölls och mördades i sin bil av tjeckiska motståndsmän blev Hitler rasande. Heydrich var en av hans kronprinsar och mannen som vid konferensen i Wannsee lagt fram förslaget om ”judefrågans slutgiltiga lösning”, d v s att göra om de befintliga koncentrationslägren till förintelseläger. Vad som hänt i Prag kunde inträffa i andra ockuperade länder och Hitler gav därför order om att 20 Lyx-Mercedes med pansarplåt och skottsäkra rutor skulle tillverkas. De skulle användas av kommendanter och generaler i erövrade länder och en av dessa bilar skickades 1943 till Oslo och ställdes till den tyske rikskommissarien Joseph Terbovens disposition; han behövde skyddas mot attentat från norska motståndsmän.
Terbovens bil kom sent omsider att hamna i Lidköping, där Nils Sistig under åren 1949-1951 körde omkring i den. Många i Lidköping kommer fortfarande i håg både föraren och det unika fordonet.
Många ägare
Efter Tysklands kapitulation sprängde sig Terboven i luften av rädsla för hämnd från den norska ”hjemmafronten”, men hans Mercedes smugglades med CD-skyltar till Stockholm. Där kördes den några år av Sten Hellberg, känd krögare och ägare till bl a restaurangerna Bellmansro och Brända Tomten. Han sålde sedan bilen till skeppsredare Olof Wallenius, men efter något oklara omständigheter dök den upp i Skövde. Där disponerades bilen under några månader av affärsmannen Anders Rapp, som dock aldrig registrerade den. Det gjorde däremot fru Märta Sistig i Lidköping 1949, men det var mest hennes son Nils som rattade Mercedesen fram till januari l951, då bilen återigen bytte ägare.
Tekniska data
Terbovens Mercedes var en kupé 540 K och specialbyggd; den hade dörrar av 2,3 mm stålplåt och vindrutorna var försedda med 35 mm tjockt glas. Karossen var delvis av trä och aluminium och motorn på 180 hästar var åttacylindrig med toppventiler och kompressor. Två blanka avgasrör var utdragna på motorhuvens högra sida, växellådan var femväxlad, delvis synkroniserad och bilen hade kraftiga strålkastare, dim-och kurvljus och dubbla signalhorn. Den svarta lacken glänste liksom alla kromdetaljer och den tedde sig drottninglik i jämförelse med andra personbilar.
Även inuti var den vacker, lister av ädelträ, lädersäten och en för den tiden ovanligt innehållsrik instrumentpanel väckte beundran.
Bilen vägde dock flera ton och drog mycket bensin, ca 5 l per mil. Reservdelar var svåra att få tag på och dyrbara och den tekniskt avancerade motorn var det få reparatörer som begrep sig på.
Anders Rapp berättar
Anders Rapp har låtit skriva sina memoarer och han talar där om att han bara tog ut bilen på kvällen; den väckte nämligen alltför stor uppmärksamhet. De som ville åka med honom fick bidra med bensin men sedan bar det av: -Tryckte man gasen i botten på en grusväg, kunde man sätta potatis i fårorna efter, skriver han. -Om bilen var uppe i drygt 100 km/tim och man tryckte i kompressorerna, skrek det i asfalten och bilen sköt iväg som en raket upp till 200 km/tim, fortsätter han.
Rapp hade planer på att göra sig av med sin klenod och försökte exportera den. Han fann dock att bilen var belagd med exportförbud och hans försök att avyttra den till Norge gick då inte heller. Efter många invecklade turer kom till slut den stora Mercedesen att hamna i Lidköping.
Lidköpingstiden
Nils Sistig var god vän med Kawi Wetterlind och Carl Harry Stålhane och ibland ryckte han in som reservmålvakt i LGSS vattenpololag. Han skjutsade också vid olika tillfällen simmare till tävlingar och berättade då gärna om sin bils nazistiska förflutna. Historiens berömda vingslag hördes då så tydligt att de klart överröstade det kraftiga motorljudet.
Nils var naturligtvis stolt över bilen och bjöd gärna på en åktur, ofta då till Skara, den gamla krokiga vägen var spännande att köra. Många är de lidköpingsbor som har bestående, delvis skräckblandade, minnen från färder med hans 540 K.
En av dem är Walther Anderson, välkänd köpman, och han kan berätta om en fartfylld tur som han och några till gjorde till Skara. Innan avfärd bad dock Nisse att få låna en telefon. Han skulle ringa till en bonde i Vinninga; vid en tidigare åktur hade nämligen Nils kört över några av hans höns. Samtalet blev kort: -Se nu för fasen till att ha hönsen instängda, jag kommer i 100 knyck om tio minuter.
När Nils Sistig 1951 flyttade till Helsingborg följde bilen med. Den var då till salu och provkördes av Securitas, som hade planer på att begagna den för värdetransporter. Den kunde tyckas användbar för ändamålet och provkörning ägde rum nattetid i full fart. Vakter hade då ställts ut för att varna för poliskontroller. Trots bilens imponerande fartegenskaper blev det dock ingen affär av. Ny ägare blev i stället Linjebuss, som i sin tur sålde bilen till Göteborg, där den länge stod garagerad.
Skrotad
Terbovens historiska Mercedes ansågs ha tjänat ut 1959 och hamnade då hos en skrothandlare i Göteborg, som säkert gnuggade händerna av förtjusning. Det fanns många olika slag av metaller i bilen och dessutom kunde en hel del reservdelar tas till vara. Motorn och växellådan exporterades till USA och gör i dag tjänst i andra samtida Kompressor-Mercedes. Alla sådana är idag eftertraktade samlarobjekt, var och en värda flera miljoner kronor.
Terbovens pansarbil hade säkert också varit en huvudattraktion på all världens bilmuseer, men nu blev det inte så. Minnet av den lever dock, inte minst hos många äldre Lidköpingsbor.