1930 Heimer spelar match

IF Heimer bildades redan 1906 och är den genom tiderna bästa fotbollsklubben i Lidköping. Under flera år hade föreningen också friidrott på sitt program och en återkommande succé var länge Heimers terränglopp. Även detta år hade många löpare anmält sig, deras prestationer uppskattades av en stor publik och tävlingen gjorde god propaganda för friidrotten, men tyvärr hade hemmalöparna inga framgångar.

I NLT har det börjat komma in utförliga referat av Heimers matcher och minnesvärd är matchen på Framnäs mellan IFK Skövde och Heimer i Västgötaserien den 20 maj. Enligt tidningen var det en föga givande tillställning; IFK visade prov på hur fotboll inte ska spelas och förstörde samvetsgrant varje ansats till ordnat spel. Laget använde fula trick och ojusta metoder och bevisade än en gång varför det var seriens sämsta lag. Till att matchen blev så bedrövlig bidrog domaren, som blev vimsig och dömde en felaktig straff och efter den ruffade bägge lagen ostraffat. Slutsignalen kom därför som en lättnad för såväl spelare som publik.

Resultatet blev att Heimer vann med 4 –1 och det var smickrande för gästerna. Bäst i hemmalaget var Gösta ”Kille” Härngren, trots att han var hårt markerad, Ivar ”Nalle” Johansson och centerhalven Josephsson. Denne senare är i många referat nämnd som en av de bästa spelarna och förklaringen lär enligt gamla Heimare vara den, att han arbetade på NLT och själv skrev referaten.

1931 Den gudomliga Greta Garbo

Under många år fick NLT Amerikabrev från författarinnan Augusta Hägerman, född i Gösslunda, som rapporterade från svenskbygderna i USA. Detta år kan hon berätta att Gunnar Wennerbergs minne firats i staten Washington. En solist hade sjungit ”Här är gudagott att vara” och en stor kör hade med musikalitet, känsla och skicklighet framfört flera av Wennerbergs kända sånger.

I sitt brev angrep hon också Greta Garbo för hennes senaste film som hette Anna Christie. Det var Gretas första ljudfilm, men den goda Augusta är full av indignation, the devine Greta Garbo gör inte skäl för sitt hedersnamn, hon spelar en fallen kvinna och drar ned sig själv och hela filmen i smutsen. Greta Garbo kan med sin tolkning locka ungdomen på villovägar och en svensk skådespelerska bör ha skam i kroppen och aldrig överskrida de gränser som är satta för kvinnligt uppträdande.

Denna salva från USA får NLT:s redaktör Johan Alén att gå i ett argt svaromål. Han skriver att han inte brukar gå på bio men att fru Hägermans brev gjort honom nyfiken och fått honom att för en gångs skull besöka Lidköpings – Biografen. Han för sin del tycker att Anna Christie är en stark film och att dess realism tjänar ett syfte; det är ett moraliskt drama som kommer att varna ungdomen för att föra ett utsvävande liv. Fru Hägerman har inte begripit detta, utan har lockats med i den kampanj mot filmen som dragits i gång i pryda, svenskamerikanska bygder.

Redaktör Alén är också full av beundran för Garbos intensiva utspel och skickliga skådespeleri; han blev tydligen vid sitt sällsynta biobesök svårt angripen av den veritabla Garbo-hysteri som rådde i hela världen på trettiotalet.

1932 Första maj-demonstration

Arbetslösheten var stor i Lidköping och Kreugerkraschen hade gjort de dåliga tiderna än sämre. Första majdemonstranterna, som denna söndag samlades på Katthavet, var därför ovanligt många. När tåget ringlade iväg, såg det ut som en tavla av Albin Amelin, efter musikkåren som taktfast spelade Arbetets söner och Internationalen bars en fanborg bestående av16 röda standar och efter dessa kom olika banderoller, en hade texten ”Militarismens miljoner åt de arbetslösa.” Sist i tåget hade Kilbomskommunisterna fått tillåtelse att gå.

Målet var Folkets Park och färdvägen kantades av täta åskådarled. Väl framme så släpptes inte kommunisterna in i parken utan de fick plantera sin enda fana utanför vid en enkel talarstol och ha sitt möte där. Stadens livaktiga syndikalistavdelning hade demonstrerat redan dagen innan och de s k Sillénkommunisterna hade denna söndag demonstrativt, provokativt och radikalt lyssnat till sin förkunnare på torget kl 11, mitt under högmässotid.

Socialdemokraternas talare i Folkets Park var Broderskapsförbundets ordförande, en kyrkoherde Mogård; han troddes vara den förste statskyrkopräst, som satt sin fot i parken. Enligt NLT var han en god talare och hans förkunnelse enkel och klar, han gisslade militarismen och uttalade socialismens dom över kapitalismen, dock utan att vara elak. Två resolutioner antogs, en mot de stora militärutgifterna och en som protesterade mot domarna i Ådalen.

Efter mötet följde en stunds livlig dans och antalet närvarande i parken uppskattades till 1.500.

1933 Nazistbråk

Hitlers maktövertagande i januari gav eko även i Lidköping. På sommaren hade nazister från Göteborg kallat till möte vid Västra hamnen. Många hade kommit för att lyssna till deras budskap, den övervägande delen var dock rättroget fackföreningsfolk med sina förtroendevalda i spetsen.

Eftersom bråk befarades var flera poliser, även statspolis från Skövde, utkommenderade och de blev inte sysslolösa. Mitt under det nazistiska talet skrek kommunistledaren Rune Granbom: ” Har ni inte mördat tillräckligt?” och utropade sedan ett leve för en enad arbetarklass. Då nazisterna sedan stämde upp sin kampsång, Horst-Wessel, överröstades de av en mäktig månghundrastämmig arbetarkör, som tog upp Internationalen. En ung man passade samtidigt på att rusa fram och riva ned hakkorsfanan men greps då av polisen.

Efter mötet höll socialdemokraten och plåtslagaren Sanfrid Hässel ett improviserat tal och varnade för den nya tyska läran. En uppretad folkmassa gick sedan till polisstationen i Gamla rådhuset för att kräva att mannen som rivit ned fanan skulle släppas. Det skedde och en spontan insamling gjordes då till hans kommande böter; 36 kronor blev resultatet.

Efterräkningar hade också Granbom och Hässel att vänta, Rådhusrätten dömde efter en tid bägge till böter, den förre för förargelseväckande beteende och den senare för att ha hållit tal utan tillstånd.

Fördjupning:

Statspolisen använde sabel och batong mot Lidköpingsdemonstranter

Arbetslösheten var stor i Sverige under trettiotalet och motsättningar mellan arbetsgivare och arbetare resulterade ofta i lokala strejker och hårda strider mellan parterna. I Lidköping hade ägaren till Ågården i juni 1933 satt igång med att gräva diken i Råda, men han betalade så dålig lön, att arbetet ganska snabbt förklarades i blockad. Godsägaren inkallade då strejkbrytare från Göteborg, de tillhörde en organisation, som kallades Arbetets frihet och som var klart nazistvänlig.

Handgripligheter

När göteborgarna satte i gång med arbetet kom de strejkande och flera av deras kamrater ut till arbetsplatsen, hotade dem och uppmanade dem att sluta. När de ändå fortsatte och uppvaktningen blev mer handgriplig begärde godsägaren polisövervakning av grävningen och det fick han, en fjärdingsman från Råda kommenderades ut.

Stämningen blev alltmer irriterad och strejkbrytarna kände sig rädda och tvungna att beväpna sig med batonger och käppar. De kom till användning en kväll när göteborgarna skulle cykla hem och fick göra det under förbannelser och hot. Vem som började med handgripligheter är oklart men en strejksympatisör, som hette Haglund, och godsägaren råkade i handgemäng och låg snart i dikesleran och pucklade på varann. Godsägaren hade tagit boxningslektioner, men Haglund var den starkare och fick snart övertaget.

Fjärdingsmannen uppmanades ingripa, när godsägaren visade tecken på att kvävas, men lagens upprätthållare nöjde sig med att ta upp en penna och börja anteckna. Till slut ingrep kommunistledaren Granbom och bröt isär slagskämparna. Haglund fick uppsöka lasarettet för vård.

Hotfullt läge

Morgonen därpå hämtades kommunistledaren Nils Frisén och Haglund till polisstationen för att förhöras. Ryktet om det spreds och många fackföreningsmedlemmar retade sig på att inte också godsägaren förhördes. På kvällen samlades allt fler människor utanför tingshuset och en deputation krävde att Frisén och Haglund skulle släppas. Då detta inte skedde blev stämningen hotfull bland de tusentals människor som till slut samlats.

Statspolisen fanns på plats och var beredd att hårdhänt ingripa med sablar och batonger och borgmästare Grath bönföll för den skull Frisén och Granbom att vädja till människorna från tingshusets balkong och uppmana dem att gå hem. Granbom kände sig tvingad till det och efter ett tal av borgmästaren rådde också Granbom folk till lugn och besinning. Grath lär då ha sagt: ”Bravo Granbom!”

De protesterande började troppa av, men plötsligt vände många och flera rop hördes om att man skulle storma tingshuset och befria dem som satt där i förhör. Statspolisen blev då tvungen att ingripa genom att göra chock och sablar och batonger började vina i luften och till slut var folkmassan skingrad. Granbom påstod, att han hört en order om att polisen skulle slå mot folks huvuden. Det gjorde de kanske för flera fick uppsöka lasarettet för smärre blessyrer.

Den hotfulla stämningen i staden lugnade sig först fram emot kvällen, efter att Haglund och Frisén bakvägen släppts ut ur tingshuset. Trots detta var oron stor i staden och ridande polis inkallades och stannade kvar under en vecka.

Rättegång

Dagen efter bråket vid tingshuset hölls ett möte i Folkets Park och där bildades en lokal kommitté för att stödja de inblandade i bråket. Ett hundra kronor samlades in och stadens riksdagsman, Torsten Ström, anklagade i ett tal polisen för brutalitet och en resolution antogs som krävde både statspolisens och strejkbrytarnas försvinnande från staden. Arbetarna i Lidköping stod i bråket helt enade; syndikalisterna hade ordnat strejken men den stöddes helhjärtat av socialdemokraterna och av kommunisterna Granbom och Frisén som ändå tillhörde olika partier.

Vid de påföljande rättegångarna fick både godsägaren och Haglund böta för misshandel och förargelseväckande beteende och det ansågs vara en rättvis dom. För en aktivist som deltagit i demonstrationen vid tingshuset yrkade åklagaren tio års fängelse, men domen blev mildare, 100 dagsböter à en krona. Lokala kommittén betalade genom insamlingar alla arbetarsidans böter.

Länge talades det i Lidköping om oroligheterna och de medförde säkert ökad facklig och politisk medvetenhet. Domarna mot de inblandade upplevdes av de flesta som salomoniska och spädde inte i onödan på de sociala motsättningar som redan fanns. Ågårdenorolighetena blev inte ett nytt Ådalen.

1934 Löss i arresten

En tidningsinsändare ger en god bild av det Lort-Sverige, som Lubbe Nordström om några år skulle porträttera och kritisera. Den pläderar nämligen för bättre arbetsförhållanden för den lokala polisen i Lidköping. Skribenten påstår att alla polisens lokaler i Gamla rådhuset är fulla av vägglöss och att upprepad rökning med cyanväte inte har hjälpt. De flesta löss har överlevt och för ett skräckregemente, skriver författaren som verkar ha god personlig erfarenhet av lokaliteterna.

Insändaren påpekar att förhållandena är ovärdiga en stad av Lidköpings storlek och att arbetssituationen för polismännen är under all kritik, de är värda en ny lokal. Det är likaså de olyckliga som tvingats tillbringa en sömnlös natt i arresten, kliande sina loppbett. Skribenten påstår också att Lidköping inom kort får mer än 10.000 invånare och att det då enligt lag också krävs kriminalpolis i staden och att en ny polisstation då måste byggas.

Den initierade insändarförfattaren fick medhåll av stadens politiker, den gamla hantverkargården ”Texas” revs och på platsen uppfördes och ett nytt modernt polishus, som invigdes 1938. Det finns kvar men innehåller nu Skaraborgs Läns Folkrörelsearkiv.

1935 HSB bygger hus

I NLT är införd en bild på de tre HSB-husen på Silversköldsgatan och i en artikel talas det entusiastiskt om den storstadsvy de erbjuder en besökare i stället för de ruckel som låg där förut. Redan för fyra år sedan kom det första, det norra, till och mycken beröm ger tidningen HSBs lokalavdelning, som då struntade i den kritik den fick. Politisk strid föregick bygget, borgerlig kritik anförde att bygget var dömt att misslyckas: ”Självgoda och i ekonomiska ting okunniga personer lockade godtrogna människor att teckna andelar i ett företag som med största sannolikhet skulle sluta galet.” Ryktet påstod, att så många krävt tillbaka sina insatta pengar att folkhumorn kallade huset för Ångermanland. Dessutom hävdades det av många, att trivseln i en kasernliknande byggnad skulle minska och att huset skulle bli en veritabel skvallercentral befolkad av 30 nyfikna husmödrar, som härjade där omgivna av matos och beväpnade med dammtrasor och mattpiskor.

Svartmålarna fick fel, det första huset blev en succé och tidningen har räknat ut att de tre husen nu hyser 3% av stadens invånare och skriver att dessa har fått moderna bostäder, där alla trivs och betalar låg hyra. Dessutom har de tre husen inneburit en vinst för staden; om det i stället för HSBs 96 lägenheter skulle byggts ett trettiotal mindre hus så hade ledningsdragningar och gatuarbeten gått på stora summor.

De låga födelsesiffrorna i trettiotalets Sverige går igen i HSB-husen. Enbarnssystemet är även där satt i system och makarna Myrdals påstående om krisen i befolkningsfrågan stämde tydligen även in i Lidköping

I och med de tre husen på Silversköldsgatan så fick HSB i Lidköping verkligen vind i seglen och snart var planerade byggen övertecknade av ivriga bostadsintresserade. HSB – husen kom med hög standard och moderna bekvämligheter och började raskt växa upp som svampar ur jorden; HSB kom att betyda mycket för Lidköpings invånare.

1936 Sjöfartsmuseum

På våren beslöt styrelsen för det hantverksmuseum, som börjat sin verksamhet 1915, att museet i fortsättningen också skulle samla in föremål med anknytning till sjöfart. Den som drivit på i denna fråga hette Benjamin Lidholm och han fick i uppdrag att ha hand om insamlingsarbetet och skulle ha hela Vänern som insamlingsområde. Föremål som var intressanta kunde t ex ha anknytning till lots- och fyrväsen, sjöfart, skeppsbyggeri och fiske. På köpet skulle han då kanske hitta föremål av intresse för Lidköpings historia.

Värdefulla objekt hade redan skänkts av intresserade privatpersoner. Erik Thun hade bidragit med en kompass från galeasen Mathilda, ägd och seglad av Broströmskoncernens grundare, skeppare Carl Gustafsson hade skänkt galjonsfiguren från sin skuta Venus, den var mycket vacker i färgerna guld, vitt och blått och Esther Ahlberg från Idet hade donerat en sjökaptensuniform, lanternor och acetylengasverk från Eos och dessutom en mängd sjökort, varav ett var handritat.

Benjamin Lidholm hade själv tjuvstartat med insamlingsarbetet runt Vänern och från Vänerns Seglationsstyrelse fått lampan till Lidköpings första fyr och från annat håll blänkfyren till den andra. Han hade också kontaktat Göteborgs Sjöfartsmuseum och fått ritningar till flera Vänerskutor och därför kunde nu händiga män i Lidköping sätta i gång med modellbyggen av dem.

Museets lokalfråga var ännu olöst och skulle bli en lång följetong, först härbärgerades föremålen i Gamla rådhuset, sedan i Orionhuset och därefter i Gamla flickskolan. Nu har Benjamin Lidholms och andras insamlade föremål äntligen funnit en permanent tillvaro i Vänermuseet och dess stora magasin och det borde glädja alla Lidköpingsbor.

1937 Framnäsbadet

Simsporten har en lång historia i Lidköping. Redan i början av 1900-talet uppfördes ett kallbadhus nedanför den nuvarande Wennerbergshermen. Det var en god men blygsam början för simsporten, som emellertid fick ett stort uppsving i och med att ett nytt badhus byggdes på pålar vid västra hamnpiren. Det hade omklädningshytter och hopptorn och där ordnades simskola och tävlingar. Vintern 1928 togs dock hela badet av isen, det drev till sjöss och simmarna fick därefter hålla till i Lidan, nedanför dåvarande gasverket, i en primitiv anläggning där kloakinnehåll flöt omkring bland de badande.

Stora planer fanns dock på att bygga en modern anläggning och stadsfullmäktige tillsatte därför 1937 en kommitté med Frans Ledström som ordförande. Det nya badet skulle ligga vid gamla skjutbanan i Nya staden och kommittén arbetade snabbt. Ett kostnadsförslag lades fram och antogs av fullmäktige. Det slutade på 70.000 kr, men anslag från tipsmedel och statligt bidrag gjorde att Lidköping bara fick betala 50.000. Snart började det grävas, pålas, armeras och gjutas och efter ett år var Framnäsbadet, som det kallades, klart för invigning. Den gjordes av riksdagsman Torsten Ström från Lidköping och han påstod i sitt tal, att badet var en sevärdhet för främlingar.

Framnäsbadet fungerade också länge som en turistattraktion, det var en av Sveriges modernaste simanläggningar och där kom under ett tjugotal år att ordnas mängder av simtävlingar, bl.a landskamper och Svenska Mästerskap. Dessutom har det betytt mycket för simkunnigheten, många tusen Lidköpingsbarn har lärt sig simma där, trots förhållanden som idag upplevs som primitiva. Men kallt vatten och regn kunde lättare fördragas förr. En simskoleförälder som oroades över kyla och regn lugnades av en simledare med orden: ”En och annan regnskur gör ju inget för eleverna har kläderna under tak.”

Numera är badet uppvärmt och moderniserat.

1938 Skaraborgs Flygflottilj kommer till

Vapenskramlet i det nazistiska Tyskland oroade riksdagsmännen i Sverige för i 1936 års Härordning beslöt de att ett antal nya flygflottiljer skulle sättas upp. En av dessa skulle placeras vid Vänern. Aktuella platser var Karlstad, Trollhättan, Björsäter och Såtenäs; sista avgörandet stod mellan de två sistnämnda. Att Såtenäs genom beslut den 30 juni 1938 valdes, berodde på att det i närheten fanns bombmål och fina övningsområden.

Hovjägmästare P A Lund sålde sin välskötta gård till kronan för 685.000 kr, men den värdefulla djurbesättningen gick på grund av den grasserande mul- och klövsjukan på auktion först våren 1939. Sedan dröjde det inte länge, innan anläggningsarbetena för den nya flottiljen sattes igång. Tysklands angrepp på Polen i september 1939 startade världskriget och byggnadsarbetena på Såtenäs intensifierades därför, de gick i rekordfart och de första planen, två SK 11, kom i oktober 1940. Kadetterna fick då bo i ett före detta hönshus och de och annan personal, liksom de första värnpliktiga, utspisades från en kokvagn.

På Gustav Adolfs-dagen 1940 kunde sedan Kungliga Skaraborgs Flygflottilj invigas av överstelöjtnant Ramström och F 7 har sedan dess kommit att betyda mycket för Tun och Lidköping. Den modernisering av försvaret som pågår i Sverige har inte berört F 7 negativt; flottiljen är nu ett centrum för utbildning av piloter på JAS-Gripen.

Den gamla vackra herrgårdsbyggnaden står kvar och fungerar som trivsam officersmäss och gästas och beundras allt emellanåt av utländska försvarsdeputationer som kommit för att provflyga och kanske köpa JAS-plan.

1939 Andra världskriget bryter ut

Under sommaren står det i Sverige klart att ett krig är oundvikligt, men ännu i augusti är det en stor lokal nyhet i NLT att banvaktsstugan i Bryne inte behöver byggas om. Men fredagen den 1 september skriker en stor rubrik ut att ”Hitler har släppt loss krigets olycka” och mer undanskymt citeras statsminister Per Albin Hanssons påstående om att Sveriges beredskap är god. Det var den nu inte, inte heller i Lidköping, där rådde också länge stor osäkerhet och förvirring.

Från högtalaranläggningar i stadens radioaffärer sändes under hela helgen raspiga och svåruppfattade nyheter och bulletiner ut till ivrigt lyssnande och ängsliga människor och rykten om inkallelser och mobiliseringar spreds. Bensinransonering påbjöds omedelbart och idrottstävlingar inställdes. Klädinsamlingar ordnades och 20 landsstormsmän, som skulle försvara staden, blev förlagda i ett hus vid Gamla stadens torg. På andra sidan körbron kunde folk lyssna till föredrag av kommunister; de lyckades med konststycket att försvara Sovjets förbund med Tyskland samtidigt som de kritiserade Hitler. Och redan på söndagen reste de första blixtinkallade Lidköpingsborna med tåg till regementena i Skövde.

Senare under veckan ordnades en kurs om vad signalerna flyglarm och faran över innebar och hur hemskyddet skulle fungera. Ledare för den var stadsfiskal Anton Fogelberg, medan kapten Erik Möller ledde undervisningen om mörkläggning och gasskydd. En viss lokal beredskap fanns tydligen; det kom också fram vid socialdemokraternas möte den 4 september, där varnades för panik, svartabörsjobberi och hamstring.

Men inte heller i Lidköping kunde man ana, att nära fem års krig med ransoneringar, surrogat, inkallelser, umbäranden och fruktan för anfall väntade.