När August Strindberg besökte Lidköping 1890, lade han märke till att Lidköpingsborna hade ovanligt stora och röda näsor. Han drog slutsatsen att detta berodde på flitigt och intensivt bruk av snus. Så kan det ha varit, i staden fanns under flera år tobaks- och snusfabriker och det kan ju ha orsakat en viss överkonsumtion. En snusfabrikör hette Conrad Lidbom och han hade sin fabrik med fyrtiotalet anställda i en fastighet belägen mellan nuvarande Torggatan och Nålmakaregatan. Vid 35 års ålder blev han änkling men gifte 1876 om sig. Hans nya, unga hustru hette Nathalia, men kallades Nanny och var dotter till friherren, tillika post- och ryttmästaren Johan Rappe och hans hustru friherrinnan Eugenie von Platen. Paret hade 14 barn och man kan misstänka att Nanny gifte sig med tobaksfabrikören för att slippa vända på slantarna, som hon varit van vid hos föräldrarna.
Conrad Lidbom och hans hustru fick 1879 en dotter, Astrid, och lyckan såg ut att le mot familjen, men tobaksfabriken hade länge haft vikande försäljning. Det gick rykten om att Lidbom blandade sågspån och tjära i sitt snus och även hans cigarrer, tugg- och röktobak började få dåligt anseende. Hans ekonomi försämrades, han blev sjuk och dog några år efter bröllopet med Nanny. Som bokhållare i tobaksfabriken hade anställts en ung man, som hette Johan Lagerlöf. Han var född på Mårbacka och hade en syster som hette Selma. Liksom många tobaksarbetare avskedades han efter Lidboms död och Nanny försökte själv sköta fabriken. Det gick inte så bra, utan efter något år kommer Lagerlöf tillbaka, nu med titeln disponent.
Johan Lagerlöf hade tagit studenten med goda betyg, genomgått handelsutbildning och arbetat i Stockholm och Göteborg innan han kom till Lidköping. Han har tidigare framställts som familjens svarta får, alkoholiserad och utan karaktär. Så har han skildrats av Sven Stolpe och P O Enquist, men den värmländske kulturprofilen Torbjörn Sjöqvist visar i en bok, som kom ut förra året, att Johan i stället var en omtänksam far, son och make, duktig affärsman och hjälpsam mot sina syskon. När lillasyster Selma ville utbilda sig till lärarinna förklarade hennes far att inga pengar fanns till detta. Hon kunde trots det börja sin utbildning i Stockholm och det tack vare Johan, som ordnade fram pengar. Detta kunde Selma aldrig glömma och tyckte sig alltid stå i tacksamhetsskuld till brodern. Han gav henne också ett guldur, när hon tagit sin lärarinneexamen och det bar hon alltid med sig.
Tobaksfabriken i Lidköping fick under disponent Lagerlöf ett visst uppsving, man tillverkade bl a Negroehead tuggtobak, Västgötasnus, Lidboms snus och Shagtobak och produkterna fick god åtgång. En cigarrbod i Gamla Rådhuset gav god vinst liksom den affär som inrättats i själva fabriken. Allt verkade gå honom väl i händerna och till det bidrog det goda förhållandet mellan disponenten och ägarinnan fru Lidbom. Det var t o m så bra att de gifte sig och inom kort hade Lagerlöf blivit ägare till vad som kallades Lagerlöfs Snus- och Tobaksfabrik.
Lidboms Tobaksfabrik hade emellertid haft avsevärda skulder som Lagerlöf fick överta och han stod också som ägare till det skuldtyngda Mårbacka. Per korrespondens tvingades han sköta lantbruket där, anställa lantarbetare, sköta amorteringar och betala räntor, samtidigt som han drev sin tobaksfabrik i Lidköping. De ekonomiska svårigheterna blev honom till slut övermäktiga och både Mårbacka och tobaksfabriken tvingas till konkurs. Johan Lagerlöf är förkrossad och tycker att för honom återstår det bara att emigrera till USA. Under lång tid hade Selma och Johan brevväxlat och Johans brev är bevarade på Kungl Biblioteket och i dem skriver han om sina bekymmer. I Selmas brev till sina väninnor kan man läsa om hennes omtanke och omsorg för Johan, det är tacksamhetsskulden som gör sig påmint.
När Johan 1890 går ombord på en emigrantångare har han själv betalt Amerikaresan, men kvar i Lidköping blir Nanny, sonen Per och styvdottern Astrid. Till deras överresa saknas pengar. Selma erbjuder sig att betala den, men Johans stolthet förbjuder det. Efter fem år återförenas familjen i USA. Selma har till slut bekostat resan, eftersom Johan inte haft någon lycka med sig i det nya landet. Det har han inte i fortsättningen heller, han bor i Chicago, Minneapolis, Duluth och till slut i Seattle, men på alla ställen grinar oturen emot honom. Hans försök med snusbodar misslyckas, han blir sjuklig och hans lön som verkstadsarbetare kan inte försörja familjen. Men så länge han lever, han dog 1912, kommer det bidrag från Selma. Hon skickar också pengar till Nanny, så länge hon lever, hon dör 1926. Delvis har Selma också bekostat brorsonens utbildning till ingenjör. Denne försvinner spårlöst efter att ha rest till Sydamerika.
Torbjörn Sjöqvist har med sin bok åstadkommit att Johan Lagerlöf numera framstår som en omtänksam storebror med god karaktär och inte alls som en hållningslös slarver. Men Johan hade verkligen, som han skriver till Selma, haft otur i det mesta. Boken är lättläst och intressant och fylld med värdefulla fotografier, den är vackert formgiven och ett fynd för alla som beundrar Selma Lagerlöfs författarskap. Läsaren får dessutomvärdefull, hittills ganska okänd kunskap om tobakstillverkningen i Lidköping.
Böcker. Torbjörn Sjöqvist, Kära syster! Jag tyckes hafva otur i allt. Om Johan Lagerlöf och hans syster Selma. 142 s. Mårbacka förlag.