Var efterlyst för otäckt knivdåd i Skövde

Införd i NLT Augusti 2003

Helås var en av många små stationer på den smalspåriga Västgötabanan, belägen på linjen Håkantorp – Tumleberg, anonym, liten och oansenlig. Men 1903 blev namnet Helås berömt och känt i hela Sverige tack vare att en modig polis där tog fast en ökänd, revolverbeväpnad våldsman. Denne hade i Skövde illa knivskurit en man och därefter hastigt avvikit från brottsplatsen. Kronolänsman i Kåkinds härads östra distrikt hade begärt rikslarm efter gärningsmannen och ett sådant hade utgått; detta hade naturligtvis uppmärksammats av både lokal- och rikspress. Än större spaltutrymme och rubriker blev det en vecka senare när den efterlyste under stor dramatik greps i Helås och NLT, som nyss kommit ut med sitt första nummer hade, tack vare sina rapportörer i Vara, varit en av de första med denna nyhet. Tidningen citerades därför flitigt av storstadspressen och gjorde därmed en rivstart i sin publicistiska gärning.

Den stora vårmarknaden i Skövde hade i april 1903 samlat mycket folk, där trängdes både hederlig allmoge och försäljare av olika slag. En av dessa var en före detta sjöman från Björsäter vid namn Wahlström, som nu försörjde sig som gårdfarihandlare. Han hade en marknadskväll uppenbarligen råkat i dåligt sällskap för han hittades medvetslös i ett dike i Havstena, norr om Skövde med ett svårt knivstick i vänster sida och ett mindre knivsår på ena armen. Tillkallad läkare bedömde såren som livshotande och den skadade fördes snabbt med häst och vagn till Skövde station, varifrån han med kurirtåg, den tidens ambulans, sändes till lasarettet i Falköping. Som misstänkt för gärningen efterspanades en i Skövde illa känd person, enligt utsänt signalement 27 år gammal, av medellängd, med mustascher och med ett lömskt utseende; han hette Larsson och hade nyss släppts ut från fängelset efter avtjänat straffarbete.

Det utsända rikslarmet gjorde att telegraf- och telefonlinjer snabbt skickade ut hans signalement och att hans fotografi med post befordrades till alla polisstationer och länsmanskontor. Detta resulterade snart i att den efterspanade enligt trovärdiga iakttagelser varit synlig ihop med sin yngre bror i trakten av Varnhem. Med tåg och apostlahästar hade de sedan tillsammans med två kumpaner fortsatt vidare och på småvägar och i mörker lyckats ta sig förbi Lidköping och därefter setts i Håkantorp. Därifrån var man inte sen att via järnvägens telefon larma poliskonstapel Gustaf Bender i Vara, som genast skaffade fram en hästkärra. Tillsammans med en i all hast värvad frivillig, nämligen den för sin styrka berömde källarmästare Danell på Stora Hotellet, for han i skarpt trav mot Håkantorp. Väl anlända dit fick de reda på att Larsson med sina tre kumpaner begett sig till fots mot Helås station.

I full karriär tog då Bender och hans medhjälpare upp förföljandet och när de på avstånd såg de fyra komma gående på landsvägen lade de sig i försåt bakom en lada. Då Larsson och hans sällskap var inom räckhåll rusade Bender fram med höjd och osäkrad revolver och uppmanade den, som hade mest likhet med utsänt signalement och foto att stanna. Larssons kumpaner blev alla paralyserade av det resoluta ingripandet, överrumplade och trötta insåg de att motstånd var lönlöst Men Larsson tänkte inte ge sig frivilligt, han försökte dra sin egen revolver, som han hade i ena fickan, men hann inte få upp den förrän Bender och källarmästaren övermannat och pucklat på honom, fått handbojorna på plats och därmed försatt honom ur stridbart skick. Vid kroppsvisiteringen fann lagens utsända att den gripne också var beväpnad med en lång kniv och med en stor blydagg med hullingar. Sedan även dessa vapen beslagtagits fördes den efterlyste under högljudda protester, svaveldoftande svordomar och okristliga eder med häst och vagn till arresten i Vara.

Därifrån meddelades omsider officiellt att rätt man gripits, hans tatueringar avslöjade honom, han hade på höger arm en krona och ett hjärta, genomstucket av ett svärd samt ett armband och ett ankare. På bröstet var riksvapnet tatuerat i färg. Under polisförhöret erkände Larsson motvilligt att han möjligen knuffat ned gårdfarihandlare Wahlström i diket, men inte kunde komma ihåg att han knivskurit honom. Han påstod i stället att såren hade uppkommit genom att den skadade själv haft en kniv i handen och skurit sig på den när han på grund av fylla och därav orsakade snedsteg ramlat av vägen.

Vid förhören i Vara skröt Larsson också över att han fört ett sådant skräckregemente i Skövde, att alla där varit rädda för honom och att många i staden hade erbjudit honom respengar till Amerika på villkor att han försvann från trakten. Han påstod också att detta anbud fortfarande gällde och att han skulle överväga att acceptera det så snart han släppts från häktet i Vara.

Denna sin amerikaresa med emigrantångare tvingades Larsson dock uppskjuta i flera år, efter några dagar i arresten i Vara väntade istället en betydligt kortare resa med järnväg till tinget i Skövde under hård bevakning av stränga fångvaktare. Där dömdes han säkert på nytt till några års straffarbete i Mariestad eller på annat fängelse. Att Larsson var skyldig kunde lätt bevisas med vittnens hjälp, men som tur var för både gärningsman och offer så överlevde gårdfarihandlaren knivsticken; i annat fall hade en livstidsdom väntat på Larsson.

Dramatiken i samband med Larssons gripande i Helås och hans rykte som en synnerligen rå sälle medförde att Gustaf Bender fick mycket beröm i alla rikets tidningar, blev beundrad av folk i hembygden och fruktad av alla rikets ogärningsmän och fängelsekunder. Källarmästare Danell berättade också gärna för sin gäster på Stora Hotellet om Benders mod och sinnesnärvaro när Larsson greps och övermannades. Sannolikt glömde han då inte heller att nämna sin egen insats, säkert åtskilligt förstorad.

Tidningarna 1903 nämnde dramats huvudperson vid namn, även innan dom fallit. I den här artikeln uppträder dock knivmannen från Skövde av hänsyn till eventuella släktingar under fingerat namn.