Krigsrapporter från olika krigsfronter strömmade 1942 in och oron för att Sverige skulle dras in i kriget ökade. Bristen på på så gott som alla varor blev allt större och lokala kristidsnämnder och en folkhushållningskommission inrättades och alla medborgare fick hämta ut ransoneringskort. Till slut krävdes det kuponger för att köpa praktiskt taget allt. Tobak, kaffe, socker. tvål, mjöl, bröd, kött, skor, kläder och fläsk var ransonerade och tilldelningen var knapp. När det plötsligt meddelades att 125 gram smör skulle fås utöver ransonen blev glädjen stor och vid ett annat tillfälle kom glädjebudet att asfaltkokare, tandläkare och avloppsarbetare fått extra tilldelning av tvättmedel.

Marknaden för surrogat blev stor och kaffe kokades t ex på maskrosrötter, vetekli och råg och kreatur runt om i Sverige fick äta bladvass, löv, ljung och granris; foderspannmålen gick åt till brödbak.

Krigsåren var besvärliga men de hade dock det goda med sig att många svenskar genom ofrivillig motion blev friskare, alla tvingades att gå eller cykla, eftersom bilar rullade alltmer sällan och massor av ved måste huggas och sågas för hand. Kol och koks kunde inte importeras och därför var bara ett varmt bad i månaden tillåtet. Positivt var dock att den den magra kosten gjorde att fetma och hjärtsjukdomar blev mer sällsynta och Livsmedelskommissionen lät meddela att kaloriförbrukningen 1942 var 3300 kalorier per dag mot 3900 strax innan kriget.

Bristen på mat lockade naturligtvis människor att tjäna extra slantar på att saluföra bristvaror. Så t ex annonserade vilt- och konservfabriken Diana i Varnhem att man bland annat köpte upp skator, kråkor, nötskrikor, rävar och grävlingar till högsta dagspris. Fabriken sålde sedan sina produkter med god förtjänst och utan ransoneringskort. På konservburkarnas etiketter kunde det stå att innehållet var stekt och stuvad vildand eller kalops på älg eller rådjur. Bedrägeriet avslöjades dock efter ett drygt år och fabrikörerna, ett gift par, fick stå till svars inför tinget i Skara. De dömdes till böter för att inte ha iakttagit god affärssed och dessutom, märkligt nog, för brott mot jaktstadgan; de hade nämligen köpt upp sillgrisslor under den tid då de inte var lovliga. Många som lockats att köpa deras tvivelaktiga produkter och kände sig lurade tyckte att straffet var för milt.

I Lidköping pläderade överläkare Erik Renvall i en tidningsinsändare för att kaninuppfödning skulle fritt tillåtas i staden. Han ansåg att kaninkött var ett viktigt bidrag till folkhushållningen och att dagens förbud var tillkommet för att småpojkar fött upp kaniner på bakgårdar och i vedskjul. I dag skulle man i staden kunna föda upp ca 1000 kaniner om året och var det fråga om seriös avel skulle det aldrig bli några smittobärande råttor som kunde trivas under burarna. Hälsovårdsnämnden var dock kritisk och anvisade fem områden i Lidköpings utkanter bland dem Ågårdsgärdet, Solhagen och Dalängen som lämpliga för kaninuppfödning. Mot detta vände sig Renvall och överklagade till Länsstyrelsen, som fick uttala sig tillsammans med tillförordnade provinsialläkaren. Men dessa liksom magistraten stödde Renvall och därför ansåg sig stadsfullmäktige tvingad att ta upp ärendet för behandling. Där var meningarna delade och en het diskussion utbröt och inte ens en tillkallad kaninexpert kunde ena de tvistande politikerna. Hälsovårdsnämnden höll emellertid hårt på sin linje och det delikata ärendet remitterades därför åter till Länsstyrelsen som i sin tur kontaktade Medicinalstyrelsen. Denna myndighet hann dock inte yttra sig innan kriget tog slut. Kaninuppfödningen blev därför hänvisad till stadens ytterområden och där bedrevs en intensiv avel, uppfödning och slakt och äldre stadsbor minns än, dock utan större gastronomisk glädje, hur kaninkött smakar.