Införd i Lidköpingsbygden 1993
Selma Lagerlöf denna typiskt värmländska författarinna, hade hon några förbindelser och kontakter med Lidköpingsbygden? Ja, det hade hon faktiskt, överraskande nog flera och täta. Hennes älskade barndomshem, Mårbacka, som tragiskt nog gick familjen ur händerna, försattes faktiskt i konkurs i Lidköping och dessutom är en av Selmas finaste romaner, åtminstone delvis, skriven på Kinnekulle.
Johan Lagerlöf – familjens svarta får
Selma Lagerlöfs pappa lär en gång ha sagt till Selma och hennes syster:
”Passa på nu och ha era blåröda bomullsklänningar så länge ni kan.”
Löjtnanten Erik Gustaf Lagerlöf kände sina krafter avta och tyckte synd om döttrarna, som skulle tvingas gå sorgklädda ett år efter hans död. Detta var ju omtänksamt, men löjtnanten hade rätt i sina föraningar, kort efteråt dog han. Fadern var en tragisk figur, under hans tid som godsägare på Mårbacka hade gårdens jord blivit utsugen, familjen fattigare, han själv gråare, hans fru tystare och allt mer förgrämd. Gårdens ekonomi var urusel och blev inte bättre av att den gode löjtnanten sökte tröst i flaskan. ”Mårbackus” kallades han av grannar, som inte alltid var så goda. Yngste sonen Johan hade en tid varit hälftenbrukare av gården tillsammans med fadern och senare köpt den. Johan hade dock ärvt en hel del av faderns sämre sidor och fick inte gården på fötter, trots att han beviljades stora lån. För Selma Lagerlöf kom dock denne Johan att betyda mycket. Det var nämligen han, som med sina i början goda bankförbindelser hade lyckats låna upp pengar till systerns femåriga lärarutbildning i Stockholm. Selmas tacksamhet över detta gjorde, att hon gärna översåg med hans dåliga sidor, hans brist på energi, vilja, uthållighet och omdöme. Han hade sedan länge med stor framgång spelat rollen av familjens svarta får och tycks ha varit något av en kavaljerstyp. Hans lantbruksstudier i Rostock hade misslyckats och Mårbacka var han inte rätte mannen att rädda; gården förföll under hans ledning t o m raskare än om fadern haft hand om den. Konkurs, auktion och ny ägare blev den oundvikliga följden.
Lidboms snus
Det Lagerlöfska hemmet splittrades men redan dessförinnan har syskonen skingrats. Selma varvid faderns död utexaminerad lärarinna och hade fått sin första tjänst i Landskrona. Den äldste brodern Daniel hade läst medicin i Uppsala och tjänstgjorde i ett års tid som lasarettsläkare i Lidköping. Han flyttade senare till Kungälv, där Selma ofta blev en kär gäst. Inom parentes kan nämnas, att hon i Kungälv inspirerades till några av sina verk, t ex Drottningar i Kungahälla och Herr Arnes penningar. Johan då, vad blev det av honom? Jo, han hade 1880 flyttat från Stockholm till Lidköping där han i kyrkböckerna står som handelsbokhållare. Han arbetade sannolikt vid Lidboms snusfabrik, som dock hade en sviktande konjunktur i början av 1880-talet. Ägaren Conrad Lidbom var sjuk och dog 1881 och enligt kyrkböckerna utvandrade ett tiotal tobaksarbetare året därpå. Fabriken tvingades tydligen avskeda personal, bland dem kanske också Johan Lagerlöf. Han försvinner en tid från Lidköping och försöker då sin lycka som godsägare på Mårbacka, men med föga framgång. Lidboms snus kommer emellertid igång igen och Johan Lagerlöf återvänder till Lidköping, nu för att leda driften. Fabrikens produkter tappade dock i kvalitet och råkade snart i vanrykte, allehanda konstiga tillsatser uppskattades inte av de kräsna konsumenterna. Johan Lagerlöfs yrkeskunskaper och organisationstalanger räckte inte till för att rädda fabriken, trots att han nu fått ägarintressen i den och kallades disponent. Han hade nämligen 1887 gift sig med änkan Eva Lidbom, född grevinna Rappe.
Till Amerika
År 1888 begär sig disponenten Johan Lagerlöf i konkurs vid rådhusrätten i Lidköping, både med sin snusfabrik och med Mårbacka; det rör sig alltså om en dubbel konkurs, ett tvåfalt misslyckande och han står nu på barare backe än någonsin.
Johan tycks ha tagit sina fiaskon hårt, bara ett hopp och en åstundan har han kvar, att emigrera till USA. Men hur få pengar till den dyra biljetten? Jo, syster Selma har en tacksamhetsskuld att betala av på och hon har ju faktiskt en liten men säker inkomst i Landskrona. Hon förmår dock inte betala resan för hela familjen utan sänder pengar till en enkel biljett. Den kan Johan Lagerlöf kvittera ut hos sin svärfar, den barske rytt- och postmästaren Rappe och han beger sig ensam över Atlanten. I emigrantregistret 1890 står det under utvandrat: Johan Lagerlöf, f d disponent f 1854, till USA. Där tycks framgångarna dessvärre också ha uteblivit, flera gånger går det värdeförsändelser från syster Selma till Johan och 1895 betalar hon resan för resten av familjen; enligt emigrantregistret Eva Natalia Lagerlöf-Rappe, styvdottern Amanda Lagerlöf och sonen Per Johan. Familjen återförenades men hade även i det nya landet svårt att hålla nöden från dörren. Det hjälpte inte att faster Selma då och då skickade generösa bidrag; så skriver hon t ex 1905 i ett brev till sin väninna Sophie Elkan: ”Jag har sänt 5000 kr utöver det vanliga till Johan i USA. Jag hoppas att han skall kunna öppna sin affär så att han slipper att vara vanlig arbetskarl. Han har nu fått kräfta, jag tror av grämelse, han har inte haft en bra dag sedan han gifte sig”. Johan dog i misär 1912, medan hans fru levde till 1926. Barnens öde är okänt.
Amerikanovell
Selma Lagerlöfs första tryckta verk är en novell från 1888 som heter Upprättelse. Den handlar märkligt nog om en ordentlig syster som måste försörja en bror som saknar vilja och företagsamhet och gärna rumlar om i glada vänners lag. Systern blir till slut glad över att brodern bestämt sig för att emigrera, men när fartyget väl skall avgå grips hon av samvetskval. Hon följer med till USA för hon är övertygad om att brodern behöver hjälp för att ej gå under. Brodern blir rörd av detta och avlägger på båten ett nykterhetslöfte. Han blir sedan i New York en framgångsrik cirkusclown med goda inkomster.
Efter ett lyckat framträdande bjuder brodern systern på supé med bl a goda viner. Systern blir då rädd för att brodern ska få ett återfall dryckenskap och häller därför ut vinet i slasken. Denna novell är otvivelaktigt i många stycken självbiografisk, märkligt är att Selma redan 1888 förutsåg broderns emigration 1890. Men kanske hade han länge talat om den och drömt om ett lyckligare liv och en framgångsrik karriär i det nya landet. Novellen är dock typisk för Selma Lagerlöf i den segrar det goda och allt får ett lyckligt slut. För Johan Lagerlöf blev dock verkligheten en annan och slutet bittert. Hans syster däremot kom att efter 1890 uppleva framgång på framgång under en lång följd av år.
Selma Lagerlöf och Kinnekulle
Bekymren med Johan och penningförsändelserna till honom och hans familj var emellertid inte de enda kontakterna som Selma Lagerlöf hade med Lidköpingsbygden. En sommar tillbringar hon på Råbäck och det är där hon fullbordar sitt mästerverk Jerusalem I. Hon hamnade på Kinnekulle av en ren slump, hennes goda vän Sophie Elkan hade en gång bjudit baron Carl Klingspor på rostbiff och den gode baronen blev så förtjust över detta att han inviterade de bägge väninnorna till sitt gods, Råbäck. Damerna tackade ja, tog inpå Turisthotellet, men spatserade, läste och umgicks i parken med baronens hela familj till ömsesidig glädje. Litteraturprofessorn Karl Warburg med fru och författarinnan Anna Hamilton-Geete anslöt sig till sällskapet och litterära diskussioner avlöstes och blandades med högläsning ur Selmas kommande roman. Ett problem för Selma var att inledningen till romanen Jerusalem hotade att svälla och bli till en egen bok. Detta bekymrade henne en del, men under sommaren bestämde hon sig. Kanske rättade hon sig ibland efter vad andra i det litterära kotteriet tyckte, men långt ifrån alltid. Jerusalem kom att bestå av två delar till sist och det verkar i dag vara det rätta. Selma hade envist hävdat att det var den bästa lösningen och hennes omdöme svek henne inte.
Anna Hamilton-Geete var dotter-dotter till E G Geijer och född på Blomberg. Hon beundrade Selma Lagerlöf, var humoristisk och bildad och kunde berätta lokala sägner och historier för sin värmländska kollega. Hon körde också omkring Selma i häst och vagn på Kinnekulle och säkert gjorde de sig också, och då med Kinnekullebanan, ärenden in till Lidköping. För Selma bör det då ha varit fråga om ett återseende, säkerligen hade hon besökt sina bröder som ju bägge omgångar bott i Lidköping. Sannolikt hade hon också varit bjuden på bröllopet mellan Johan och Eva Lidbom 1887.
Mot slutet av sommaren 1901 är Selma ensam av vännerna kvar på Turisthotellet och hon arbetar nu flitigt efter eget huvud för att kunna skicka sitt färdiga manus till bokförläggare K 0 Bonnier. Denne fick det i slutet av september och Jerusalem I erhöll när den utkom vid juletid översvallande beröm och lovord och bidrog till att Selma Lagerlöf några år efteråt tilldelades Nobelpriset i litteratur, invaldes i Svenska Akademien och senare kunde köpa tillbaka Mårbacka. Det Mårbacka som förlorats vid konkursen i Lidköping 1888.