Skrev Jerusalem på Kinnekulle och hade bröder i Lidköping
Införd i NLT Maj 2003
Selma Lagerlöf, denna typiskt värmländska författarinna, hade hon några förbindelser och kontakter med Lidköpingsbygden? Ja, det hade hon faktiskt, överraskande nog många och täta. Hon hade under olika tider bröder bosatta i Lidköping, en som var underläkare på lasarettet och en annan som blev ägare till Lidboms snusfabrik. Den senare drog också med sig Mårbacka, Selmas älskade barndomshem, i sin konkurs vid Rådhusrätten i Lidköping. Det var också på Kinnekulle som Selma Lagerlöf skrev första delen av Jerusalem, av många ansedd som hennes bästa roman. Den har i vår åter varit aktuell eftersom TV visat sin version av den i repris.
Selma Lagerlöf led av en medfödd missbildning i höften och den gjorde att hon hela sitt liv haltade och hade svårt att röra sig. Det var därför som familjen beslöt att hon skulle kostas på en utbildning; hennes aktier på äktenskapsmarknaden bedömdes nämligen på grund av hältan som dåliga.
På Mårbacka var det dock alltid ont om pengar, och det blev inte bättre sedan Johan, Selmas bror, övertagit gården. Han hade nämligen med stor framgång spelat rollen som familjens svarta får, han saknade energi, vilja, uthållighet och omdöme. Dessutom hade han ett intensivt och olyckligt förhållande till brända och destillerade drycker. Det var emellertid denne Johan som lyckats låna upp pengar till Selmas femåriga lärarutbildning i Stockholm och det gjorde att hon länge kände sig stå i tacksamhetsskuld till honom.
Efter att ha prövat på olika utbildningar och sysslor hade Johan Lagerlöf till slut hamnat i Lidköping som bokhållare på Lidboms snusfabrik. Efter några år dog ägaren Conrad Lidbom och Johan övertog då både änkan och fabriken och kunde kalla sig direktör. När brodern Johan gifte sig med Eva Lidbom var säkert Selma en självklar och kär gäst på bröllopet och sannolikt höll hon då ett bejublat tal på vers till brudparet; kanske hälsade hon på honom vid fler tillfällen. Tidigare kunde hon ha gästat brodern Daniel, som var lasarettsläkare i Lidköping men senare flyttade till Kungälv.
Lidboms snusfabrik hade det dock besvärligt under Johan Lagerlöfs ledning. Produkterna tappade i kvalitet och råkade i vanrykte, allehanda konstiga tillsatser uppskattades inte av de kräsna konsumenterna och Johans yrkeskunskaper och energi räckte inte till för att driva fabriken, utan han tvingas efter några år begära sig i konkurs vid Rådhusrätten i Lidköping. I den konkursen drogs också hans gård Mårbacka med. Johan stod nu 1888 på bar backe och hade bara en önskan; att emigrera till USA. Men hur få pengar till resan? Jo, syster Selma hade en tacksamhetsskuld att betala och hon har ju en liten men säker inkomst som lärarinna i Landskrona. Hon skickar därför en amerikabiljett till Lidköping, men hennes pengar räckte bara till en biljett, först några år senare kunde Johans fru och två barn resa över. Selma hade då lyckats spara ihop pengar också till deras biljetter.
Johan Lagerlöf hade dock inte lyckan med sig i Amerika, han får slita ont som kroppsarbetare och när Selma, som flitigt brevväxlar med honom, får reda på det skickar hon generöst 5000 kr för att han skall kunna starta en affär. Johan misslyckades dock även med denna och dog fattig och förgrämd 1912, hustrun levde till 1926 och barnens öden i USA är okända.
Kontakten med bröderna var emellertid inte den enda förbindelse Selma hade med Lidköpingsbygden. En sommar tillbringar hon på Råbäck och det är där som hon fullbordar sitt mästerverk Jerusalem I. Selma hamnade på Kinnekulle av en ren slump, hennes väninna Sophie Elkan hade en gång bjudit baron Carl Klingspor på rostbiff och den gode baronen blev så förtjust över detta att han inviterade de bägge väninnorna till Råbäck.
Damerna tackade ja och tog in på Turisthotellet, men spatserade, läste och umgicks i slottsparken med baronen och hela hans familj. Litteraturprofessorn Karl Warburg med fru och författarinnan Anna Hamilton – Geete anslöt sig till sällskapet och litterära diskussioner avlöstes av och blandades med högläsning ur Selmas kommande roman. Diskussionerna rörde sig ofta om att inledningskapitlet till Jerusalem hotade att svälla ut till en egen roman och detta bekymrade henne och hennes vänner, men under sommaren bestämde hon sig. Jerusalem kom att bestå av två delar och det beslutet anser alla i dag vara det rätta. Selmas omdöme hade inte svikit henne. Mot slutet av sommaren 1901 är Selma ensam av vännerna kvar på Turisthotellet och hon arbetar flitigt för att färdigställa manuskriptet och skicka det till Bonniers för utgivning. Det är bråttom för hon behöver pengar; hon är t o m så fattig att hon skriver till Sophie Elkan och ber att få låna 40 kr till resan upp till Stockholm.
Jerusalem I kom ut till julen 1901 och erhöll då översvallande recensioner och bidrog starkt till att Selma Lagerlöf några år efteråt tilldelades Nobelpriset, invaldes i Svenska Akademien och kunde köpa tillbaka Mårbacka. Hennes tid som fattig författarinna var slut och hennes böcker skulle snart dra på segertåg över hela världen och göra henne rik.
På Kinnekulle umgicks Selma Lagerlöf flitigt med författarinnan Anna Hamilton – Geete, hon var dotterdotter till E G Geijer och född på Blomberg. Hon beundrade Selma, var humoristisk och bildad och kunde berätta lokala sägner och historier för sin värmländska kollega. Hon skjutsade Selma i häst och vagn runt Kinnekulle och säkert tog de ibland också Kinnekullebanan in till Lidköping. Några lokala inslag och spår från Lidköpingsbygden är det dock svårt att hitta i Selma Lagerlöfs diktning. Kanske återfinns sägnen om de blinda flickorna från Blomberg i bearbetat skick när Selma berättar om Barbro Ingemarssons förbannelse och den återkommer kanske också då Ingmar Ingmarsson i Jerusalem hotas av att förlora synen. I Nils Holgersson återger Selma Lagerlöf dock den kända sägnen om jätten som en gång bott i Skalunda hög, men tvingades iväg när ljudet från kyrkklockorna blev outhärdligt för honom. Det är möjligt att Anna Hamilton berättat den för Selma under en lyckad sommarutflykt till Kålland, Skalunda och Läckö. Kanske besteg de båda väninnorna Skalunda hög i sina vida kjolar, vita blusar, långa sommarkappor, höga snörkängor och kvarnstensstora hattar?