Ägde stora gods, ledde lyckade krig och satt som ståthållare

Införd i NLT jan 2005

I Lidköpingsbygden är släkten De la Gardie väl känd. Jakob De la Gardie fick Läckö som grevskap och sonen Magnus Gabriel efterträdde sin far. Magnus Gabriel var en stor byggherre och har lämnat efter sig inte bara Läckö och Mariedal utan också bekostat byggen och restaureringar av flera herrgårdar och kyrkor i trakten, det mest påkostade exemplet är Varnhem, där både Jakob och sonen är begravda. Nya staden i Lidköping kan också tacka släkten De la Gardie för att den kommit till och där på torget står Rådhuset som en ståtlig påminnelse om det.

Namnet De la Gardie är också väl känt i Estland, tre generationer av släkten har framgångsrikt verkat där under en stor del av de 150 år som Estland tillhörde Sverige, med svenskt styre, svenska lagar och ett svenskt universitet. Det har satt sina spår i historien. Turister som i dag kommer till Tallin hittar ett modernt varuhus eller snarare galleria som heter De la Gardie och lotsas de runt på en stadsvandring av en ambitiös lokalguide, hamnar de i Tallins ståtliga Domkyrka. Där, till höger om högaltaret, kan de då skymta ett vackert gravmonument av marmor, delvis förgyllt. Under det ligger Pontus De la Gardie begravd, han var den förste i släkten som kom i svensk tjänst, och det är nog han som är mest bekant för Estländarna av i dag.

Pontus var född i Sydfrankrike, skulle bli präst men rymde från klosterskolan och lät sig värvas som soldat. Han var tydligen tapper och tursam för han steg i graderna och förde snart befäl över en egen legohär. Med den kom han i dansk tjänst under det Nordiska sjuårskriget, men under strider vid Varberg blev han 1565 tillfångatagen av svenskarna. Han fick då erbjudandet att byta sida och börja tjäna under den svenske kungen. Utan större betänkligheter accepterade han anbudet och behövde aldrig ångra det. Johan III, den svenske kungen, kom att uppskatta hans tjänster, bevis på det är att han lät De la Gardie äkta hans dotter på sidolinjen, Sofia Gyllenhielm. Kungen använde honom flera gånger som sändebud till Rom, Neapel och Paris; överallt gjorde den svartmuskige, elegante och språkkunnige fransmannen starkt intryck.

Men ryssarnas ideliga attacker mot de svenska besittningarna i Balticum krävde ett försvar och Pontus De la Gardie fick därför lämna diplomatin och sändes till Estland som befälhavare för en svensk armé. Med den vann han flera uppmärksammade segrar över de fruktade ryssarna och kom att bli något av en nationell estnisk idol. Flera hjältesägner med övernaturliga inslag började snart berättas med honom som huvudperson och därför blev sorgen stor när det blev känt att Pontus drunknat i Narovafloden 1585. Begravningen ägde rum i Reval, som Tallinn hette då, och det var naturligt att han fick sin grav i Domkyrkan.

Sonen Jakob föddes i Reval, fick en god utbildning i Sverige och gick sedan i sin fars krigiska fotspår. Vid en drabbning i Estland tillfångatogs han dock av polackerna, satt som krigsfånge i flera år men frigavs till slut. Han begav sig då till Holland, där han under ledning av den kände fältherren Morits av Oranien lärde sig militär taktik och strategi, både i praktik och i teori. De kunskaperna förmedlade han sedan till Gustav II Adolf, när han tjänstgjorde som kungens lärare i krigskonsten.

Jakob De la Gardie skickades efter sina holländska läroår till Estland för att försvara landet mot angrepp österifrån. Han vann uppmärksammade segrar i gränstrakterna mot Ryssland, intog Novgorod och ledde en strapatsrik marsch till Moskva, som han erövrade. Tyvärr gjorde hans sammanrafsade legotrupper myteri, varför De la Gardie fick dra sig tillbaka till Estland med bara spillror av sin armé. Han samlade dock raskt ihop en ny och under flera år utkämpades häftiga drabbningar mot ryska trupper. Sverige hade en för avsikt att göra Gustav II Adolfs bror Karl Filip till rysk tsar; dessa storpolitiska planer gick om intet, men freden i Stolbova blev lyckad ur svensk synpunkt och det var mycket De la Gardies förtjänst.

Under de många lyckosamma krigen tog naturligtvis De la Gardie stora krigsbyten; pengar, sobelskinn, guld och silver skeppades över till Sverige i mängder. Detta gjorde att hans förmögenhet växte och till det bidrog också att han fick gods och gårdar i gåva eller förläning av kungen. I Sverige var han greve till Läckö, friherre till Ekholmen, herre till slotten Jakobsdal, Venngarn, Höjentorp, Kägleholm och ägare till många andra gods; han ägde också gruvor och järnbruk i Bergslagen. Inkomster från de svenska godsen och manufakturerna måste ha varit ansenliga.. Hans besittningar i Estland var dessutom avsevärda, han ägde stora gods runt hamnarna Hapsal och Pernau, gårdar på öarna Ösel, Dagö och Nuckö och var långa tider förordnad med generös lön som ståthållare över Revals slott och som landshövding över Estland. De la Gardie bedrev också en omfattande handel över Östersjön, han ägde ett tiotal egna fartyg och på dem exporterades pottaska, tjära, spannmål och hampa från Estland och från Sverige importerades järn, salt, sill och kryddor. Jakob De la Gardie måste ha varit bottenlöst rik.

Magnus Gabriel De la Gardie ärvde en sagolik förmögenhet efter sin far, han tog över både grevskap, slott, gods och järnbruk och hans inkomster måste ha varit enorma. Hans ekonomi var dock ständigt i oordning, han hade alldeles för stora utgifter som byggherre, mecenat och konstälskare. I motsats till sin far och farfar var han misslyckad som krigare men som diplomat, riksråd och hovman var han lysande.

Magnus Gabriel levde långa tider i Estland, han var en tid generalguvernör där, blev utnämnd till greve av Arensberg, men tappade intresset för Estland efter ryssarnas anfall och plundringståg 1658. Han insåg då att hans baltiska egendomar var lätta byten för fienden och ägnade därför alltmer tid och intresse åt sina godsinnehav i Sverige. Det nu delvis restaurerade slottet i Haapsalu, tio mil från Tallinn, står kvar som ett minne från De la Gardies tid. Där arbetade den duktige byggmästaren Olof Falck, som senare fick flytta över till Sverige för att leda byggverksamheten på Läckö; det är han som i Lidköping gett namn åt ett numera rivet 1600-talshus på Stenportsgatan.

För många Lidköpingsbor ter det sig säkert märkligt att släkten De la Gardie faktiskt har verkat under en längre tid i Estland och gjort större insatser där än i Lidköpingsbygden. I Lidköping är namnet De la Gardie välkänt, men glädjande nog är det idag långtifrån bortglömd på andra sidan Östersjön, trots att närmare 300 år gått sedan Estland var svenskt. Men invånarna där vårdar sin historia och nämner med stolthet namnen Pontus, Jakob och Magnus Gabriel De la Gardie. De har alla på sitt sätt bidragit till landets utveckling.